CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja tävlar

Sluta ge dig så jäkla lätt Katja

Sluta ge dig så jäkla lätt Katja

IMG_2687

Slaskmyser bakom två riktiga starkisar,
Karim och Thérèse som förresten börjat blogga (igen?)

Jag drömde en sjuk cyklists dröm häromnatten. Jag drömde att jag körde Cykel-SM i Västerås, det som vi blårange hostar i sommar. Jag startade med starka ben, ruggigt säker på en bra placering (alltså det var en dröm så klart, i verkligheten hoppas jag på att inte bli avhängd under det första varvet ungefär). Banan var naturskön. Kanoners skevning och bombering och så väggbackar på det. En älg helt i fårull och med snäll blick kikade fram bland de silvergröna granarna. Jag och två till låg i utbrytning – med många classy minuter före klungan. Men så började en av mina damer bli trött. Vore gott med fika, kved hon fram. Och se där, uppe på krönet av en av väggbackarna stod och lockade en tvättäkta våffelstuga med rök ur skorstena och allt. Jag fnös åt idén och ville fortsätta – men mina partners sa saker som: Kom igen, du vet att vi i alla fall kommer att bli ikappkörda och Äsch, vi är svagast ändå, lika bra att ha trevligt istället och Ja men kör du, vi klarar oss men vi måste vila – och jag gjorde en sak jag gjort alltför många gånger även i dagslivet:

Jag gick med på att sakta ner och hoppa av. Jag ville inte kaxa för mycket. Trots allt så hade vi förmodligen blitt uppätna förr eller senare ändå. Jo, vi var ju svagast av alla och hellre ge upp och ha kul med sina vänner än kämpa på ensam och ändå sluta med en bottenplacering?

Eller?

Så vi satt därinne och fikade. Genom det ångdimmiga fönsterglaset såg jag de andra tjejerna cykla förbi, en efter en. Någon hade västen öppen. Backen var tuff. Jag slog av min hjälplöshet men baken var som fastklistrad på den slarvigt snickrade allmogebänken.

När jag till slut – ensam, jag vet inte vad som hänt med de andra två – kom i mål var budet hårt. En sekretariatgubbe räckte fram mig resultatlistan. Där stod allas namn, prydligt uppradade, inga DNF. Och sedan, längs nere, under ett tjock svart streck, stod mitt namn och jämte det med fet typografi:

Betydligt senare målgång. +272 minuter.

Jag var förbryllad och skamsen. Var jag verkligen så mycket sämre än de andra? Hur kunde det ske?

Jag vaknade med en känsla av metallsmak i munnen, rostspikar i halsen och irritation i cyklistsinnet.

För fuck sake Katja tänkte jag. Hur kunde du ge bort segern så lätt? Varför fogade du dig efter dina klungkompisars önskemål? Var du så rädd att bli ensam kvar?

Jag kände igen känslan från verkligheten, som sagt. Alltför ofta har jag för samtrevnadens skull låtit bli att trycka på, att köra ordentligt. Men ungefär samtidigt som jag insåg att de officiella motionsloppens smått falska (ursäkta, men det finns inget ärligt med att säga att man bara vill ha kul och sedan vara med och piska folks till att kontrollerat skratta, dricka och pinka längs bak i klungan samt militäriskt bidra lika mycket oavsett de olika cyklisternas kvalitéer bara för att man ska komma under nån XX-tid och få ett kit man tror är gratis men som man betalt en fjärdedel av lönen för i anmälningsavgift) ideologi inte var något för mig (no offence dudettes och dudes, jag kör sånt ibland i alla fall fast jag liksom aldrig kör under tidspress då utan för att lukta på blommorna big time, alltid retar det någon sub-skalle!) så började det mindfuckas i min tävlingsskalle.

Alltså jag tränar liksom för ett enda syfte – att bli snabbare på cykel för att ha roligare på cykeltävlingar. Även om jag även njuter av kravlös distanscykling så är det ändå farten, i kombination med cykelspelet, som är mitt träningsmål. Ändå så känner jag ofta att jag måste nästan be om ursäkt och typ, justera farten neråt för att inte lämna mina kompisar i sticket. Vilket kanske gör mig till en sjyrre person men ger mig varken någon sparring (om i träningssammanhang) eller ökar mina placeringschanser (om i racesammanhang). Jag typ, jantefierar min egen förmåga. Säger ”vi är lika starka” om de kompisar som jag kanske var lika stark som för tre år sedan. Men som jag – i all välmening och inte för att jag på något sätt är bättre utan helt enkelt för att jag tränat mer och mer cykelspecifikt – är bra starkare än just idag.

Och jag tänker – jag blir ju aldrig ledsen om någon säger till mig att du Katja, jag tänker trycka på jag är det ok? – utan tvärtom, blir bara glad och antingen försöker hänga på eller hejar på min starka kompis.

Så varför blir jag så rädd att bli illa omtyckt om jag visar att jag liksom, gått vidare med min träning? Varför trycker jag ner mig genom att låta bli gå med i utryckningar och hellre ligger bakom och fiser och sedan stelnar till när det väl är dags?

*funderar genom snordimman*

*snordimman tät*

*öh*

Oavsett psykologin bakom så är det i alla fall en sak som är säker – det är slut på mjäkandet. Om jag ska nå mitt långsiktiga mål så måste jag sluta låta grupptrycket bestämma*. Så länge jag inte får betalt för att vara en foglig draghäst och så länge jag inte finner ett nöje i det så ska jag låta bli. Man måste må bra av det man gör. Och jag mår inte bra av att sträva neråt. Det är mer som cyklist jag vill och de som blir sårade av det, tja, det är fan deras problem. Jag gillar dem i alla fall. Fast vi är olika starka och fast jag finner glädje i att tänja mina gränser. Hoppas de gillar mig i alla fall de också.

Puss och peace och en fin liten låt på er.

* förutom när jag är motionsledare för klubben, då är det gruppen som dikterar förstås! <3

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 kommentarer

  1. Asså. Om man strävar efter utveckling vilket jag hoppas alla som tränar på cykling eller vad som eg. gör så ska man inte behöva be om ursäkt för sin utveckling. Heller inte bromsa sin egen utveckling. Kör på god dammit. Låt them haters försöka haka på dig istället så bidrar dom till sin egen utveckling på kuppen.
    Jag grinar inte eller hatar att Contis och Rob numera cyklar ifrån mig. Jag ser det som mer peppande att försöka orka cykla med dom så länge jag bara orkar för det utvecklar mig. Framåt alltid! Kör! Go!

  2. Stå på dig! Klart du ska satsa på att bli starkare och snabbare! Det är ju det som är tjusningen med cykling. Ska man tävla och vill utvecklas ska man inte låta andra bestämma hur man ska göra! Satsa på att utvecklas! :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.