kort JW
Hej! Träningspraktisk bloggare här. Är i Stockholm på jobb och för att hämta the apple of my eye lillebror som ska hänga med mig i helgen. Har haft otroligt mycket på jobbet (jag ska ju börja på ett nytt jobb om en månad så det gäller att hinna med så mycket som möjligt innan jag slutar) så har prioriterat hemmahäng med Jonas, träning och sömn – och Groopencross-pepp och förberedelser förstås – framför bloggisen. Men har alltså hunnit med tre kvalitetspass, låt höra då:
✔ Tisdagspasset bjöd på teknikträning. Jag önskar jag någon gång kunde säga teknikslipning – men när det gäller vissa moment är jag fortfarande på en löjligt låg nivå, så låg att det gör mig gråtfärdig. Med vissa moment menar jag förstås de där jäkla påhoppen. Hur jag än försöker blir det aldrig naturligt för mig att hoppa på från vänstra sidan. Jag slår mig rätt smärtsamt, jag får inte igång cykeln, jag är ruggigt stel. Men jag tränar. Och tränar. Och tränar. Som en vänsterhänt som tvingas läras om till att skriva med högerhand tränar jag på något min kropp aldrig någonsin behövt göra. Vilken löjlig skillnad mot högra sidan – där faller det sig naturligt – men då måste ju jag hoppa av på högra sidan men och det är en extremt onaturligt för mig med! Har fallit mellan cykelsidorna vighetsmässigt, får sota för det. Men det går förstås framåt, sakta men säkert (ok, mindre säkert men lite säkert i alla fall). Efter två år av träningsförsök kommer jag fortfarande inte på “flygandes” på vänstra sidan. Men nu tar det i alla fall några sekunder mindre att komma på. Nog om det – även om ni märker att det momentet stör mig något oerhört. Fan på att bli “omhoppad” av annars mycket svagare motståndare för att de är vigare! Men alla moment är lika viktiga, det är den samlade prestationen som räknas på en crossbana. Så jag nötte på! Förutom påhoppen tränade vi även spring i dryg backe, diverse kurvtagningar och andra mindre hopplösa moment. Extra kul att De Tre Unga Talangerna Ekström – pöjschen Ekström och mtb-flickorna Ekström var med, strålade och det hela vart lite av en ungdomsträning, fast där vuxna behövde träna minst lika mycket de också hehe. Ett fint nötningspass i Gropen!
✔ Onsdagspasset vigdes åt intervallerna på vår stadsnära gräsarena Kallecrossen. Vi hade ju knappt tränat på gräset i år och det börjar väl bli dags – alla banor är inte gjord av sand även om man kan tro det när man har Gropen och åsarna som hemmabanor. Banmästar-Tony hade snitslat en riktigt otäck bana med ett gäng hala skråkurvor, några tunga igångdragsmotor och en för i år ny brant backe som börjar precis efter en av de mer kritiska skråkurvorna. Så. jäkla. kul! Lika lite som de där påhoppen kittlar mig, lika mycket går jag igång på halt och skrå! Tröguppvärmd som jag är var det inte förrän de sista intervallerna som benen började leverera någon riktig kraft, men så tog ju det ett tag att vänja sig själv vid underlaget. La mig nästan ett par gånger också då litade lite väl mycket på mitt nya, bredare styre (gått från 40 till 42 cm). Ändå nöjd med körningen, ingen feghet där inte, här kan vi ändå snacka om teknikslipning. För runt kommer jag – nu gäller det att optimera växlandet före och efter så att kraften bibehålls och accelerationen sker vid rätt tillfälle. Och att vara anpassningsbar efter hur halt det är. Faktiskt, för första gången i mitt crossliv så börjar jag fundera på om skivbromsar ändå inte är rätt smart ändå. Men äsch, inget byte kommer att ske i år i alla fall. Det roliga med onsdagspasset blev också att så många dök upp – både från Västerås och från Enköpings crossgarde!
✔ Igår torsdag bestämde jag mig för att ge benen lite härlig grusdistans. Nu under hösten blir det annars lätt att passen hålls korta – sällan över en timme effektiv körning – vilket är i och för sig kanske räcker ty vi damerna sällan kör längre än fyrtio minuter men jag tror ändå på att det är viktigt att få nöta längre ibland. Jag vet att det blir många distanspass under vintern men jag vill passa på även nu. Dessutom gäller det att knarka allt ljus man kan få. I år tar mörkret extra hårt på mig. Så jag startade rätt tidigt. Det hade småduggat hela dagen, inget konstigt, fortfarande varmt ute. Nästan lite tropiskt faktiskt. Älskar cykla när det småduggar. Den första milen ut till grusvägarna efter Tillberga hade jag ok vind och blev nästan för varm. Så fort jag svängde ut på första grusvägen så kom det en fetskur von helvete. Ungefär samtidigt kom blåsten. På bara några minuter blev jag genomblöt och genomkall. Fan också, jag som hade tänkt vara ute ett gäng timmar i alla fall… Jag fortsatte mata på men insåg efter ett tag att det inte skulle gå att hinna cykla de nio tänkta milen innan det blev mörkt. Det blåste rejält hela tiden – ibland så mycket att jag fick sänka farten med flit för att inte välta ner med cykeln. Ändå var det skönt! Det slutade regna och solen kom fram så det kändes nästan vårigt, fast man slapp det hemska vita ljuset utan kunde njuta av alla virvlande höstlöv istället. När jag till slut kom tillbaka till Västerås var jag slut i benen och i skallen. Så här tom hade jag inte varit på många, många månader! Det tunga vattensjuka underlaget ihop med vinden och hungern gjorde att de femtio kilometer hade känts mycket mycket längre. Ändå glad – fick sol, fick tömma mig ordentligt, fick träna styrka och pannbenet.
P.S. Såg förresten häftigaste regnbågen igår – eller var det grannplaneten? – finns på min Insta.
Nu blir det ingen cykelträning på ett par dagar. Idag vilar jag och imorgon pysslar vi med Groopencross-banan. Det ska röjas krattas grusas och drickas kaffe och ätas kakor förstås. Skoj! Ni är alla välkomna, kl 9 vid Hökåsen-Gropen är det som gäller. Puss!
