CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Katja tävlar

Men jag är inte med i bilen.

Men jag är inte med i bilen.

Just nu hade jag, Jonas, Tony och Johan suttit i bilen ner till Göteborg. Johan hade suttit framme och jag hade halvlegat i Jonas knä där bak. Eller haft huvvet instucken mellan framsäten för att inte missa nåt i cykelsnacket. Vi hade snackat cykel, cykel och kanske en och en annan cyklist också. Vi hade småskvallrat och jag och Tony hade gnabbats lite för det gör vi alltid i bilen. Någon hade missförstått någon i allt bilbrus och det hade väckt vårt skratt. Vi hade hunnit bli smått låga och behövt stanna till i det förbenade Laxå för att trycka i oss någon nödburgare. Eller på det där stället innan Laxå, det nya haket där man kan faktiskt få sig en lite mer riktig måltid, en måltid som inte lämnar en lika hungrig som innan, fast flottigare. Någon hade beklagat sig över det trasiga hjulet. Någon hade nojat sig över den senaste tublimningen. Någon hade fifflat med sin kamera och någon hade börjat sakna Kanin så mycket att alla luckor måste öppnas och väskor måste flyttas på för att Kanin måste upp och i famn. Gamla tävlingsminnen hade åkt upp, nervositeten skulle sippra fram något men kvävas igen med devisen det är lika för alla. Någon hade gnällt till och lugnats ner igen. Någon hade blivit kissnödig just halvtimmen efter alla andra hade kissat och någon hade kommit på att hen hade glömt skoskydden hemma. Det hade hunnit blivit mörkt innan vi kom fram till Göteborg. Lamporna hade gått från darrigt blå till klart gula. Benen hade hunnit somnat. Ögonen hade blivit röda. Förväntningarna hade kvarstått inför den första, stora, spännande crosshelgen i staden med halvsluften. Jag hade messat Nadja, som vi skulle bo hos, och skrivit HUNGRIG! i textraden.

Men jag är inte med i bilen, det är inte Jonas heller.

Jag är hemma, med en stum smärta och svaghet i den förkylda kroppen, och Jonas är hemma han också, för han åker inte utan mig.

Jag har velat och gråtit mycket idag. Jag har skyllt på karma – för nåt dåligt måste jag ha gjort som jämt blir sjuk när det är dags för cykelevent jag verkligen längtat efter! – och jag har känt en otrolig tacksamhet över att det inte är någon värre trauma som stoppar mig denna gången.

Det är en enkel jävla förkylning. Den gör mig förbannad, den gör mig ledsen. Det gör mig avundsjuk och den gör mig besviken.

Men cupen är lång i år. Bara att bita ihop och komma igen. Det fina gosedjuret jag har skaffat till Nadjas nyfödda bebis får helt enkelt hänga med till Göteborg vid ett annat, förhoppningsvis snart tillfälle.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

8 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.