februari 2016

1. Lugnet efter intervallstormen – hur gullig är inte Johan här?
2. Strömnes wattar upp
3. Står och glor tomt, en klassiker efter varje hårt pass
4. Tony hejar på Strömnes under wattförsöket

Tjena! Mör och skön och så hemma i spirorna mina idag. Har genomfört två reko intervallpass den här veckan och de blev faktiskt bättre än vad jag hade hoppats på med tanke på hur länge jag var svag som en harkrank av förkylningsviruset. Nu har min Garmin tyvärr fuckat upp sig igen, just när jag är som mest intresserad av siffrorna. Garmin ba tog och raderade alla de senaste passen och de finns verkligen ingenstans inte ens som korrupta filer. Eftersom jag har haft problem med min dator tidigare så känns det som att jag kan allt om Garmin-problemlösning och filåterställning, en kunskap jag hellre hade klarat mig utan. Gårdagens pass såg ut att sitta kvar i maskinen men med fel tid och datum (!) trots upprepade uppdateringar och återställningar. Tyvärr glömde jag datorn i klubblokalen så det blir inget stravaförsök förrän kanske ikväll.

Skitsamma, det viktigaste är egentligen att passen gick fint och jag fick en känsla av att det ändå finns tryck i benen någonstans under vinterfjunet. Det är inte siffrorna utan handlingen som är redskapet.

I tisdags körde vi fyror och jag gjorde allt för att hålla igen pulsen under de fyra stycken som vi körde. Normalt hade jag kanske velat pressa in en till men det är sådana tankar man får slå bort när man har varit sjuk i nästan tre veckor. Ändå så var pulsutvecklingen jämn och fin och jag kände precis som Anna – äntligen lite cykelsvett och inte febersvett! Efter fyrorna roade vi oss med att se på när Anders Strömnes roade sig med ett litet 500 watt-försök. Läs om hur det gick på Anders blogg. Jag är förstås ruggigt nyfiken på hur länge jag klarar av att köra 500 watt men det försöket måste man vara i form form för. Så en annan gång.

Igår genomled vi en serie femtonminutare. Femtonminutare känns ungefär som tiominutare, men den dära sista femman adderar en extra psykande dimension. Jag är dock en jävel på att meditera in mig själv i något slags förhärligat tramplidande så jag har inga problem med långa intervaller – så länge musiken tillåter det vilket det gjorde igår. Utan passande musik hade jag nog dött tråkmadöden tror jag. Hade inte sadlarna på klubbens spinningscyklar varit så genitaliefientliga så hade det gått ännu bättre. Eller är det min rumpa som är så sadelfientlig? Hur som helst så var jag nöjd med pulsutvecklingen här med och hade nog kunnat tryckt på lite till redan från början men var ändå fortfarande lite ängslig och försiktig. Avslutade dock med att driva upp pulsfan till vansinne i slutet av den sista intervaller. Då hade jag gärna suttit på en Monark alltså!

Så roligt det är att köra tillsammans med andra tävlingscyklister. Vi är olika och våra mål likaså, men det vi har ihop är just målmedvetenheten och seriositeten. Vi har roligt men vi flummar inte bort vår träning. Det uppskattar jag.

Ikväll blir det lite core och överkropp på gymmet och sedan vila benen inför helgens distansäventyr.

Ska ni hitta på något roligt i helgen? Puss!

Update: Nu är passen fixade. Fyrorna här och tolvorna här för den som är intresserad!