Dag: 17 mars 2015

Tur cafét var gammaldags, rättfärdigar bildens o-kvalité.
Men ni ser i alla fall mig, kakan, Tony och Nisse

Hej. Glömde ju helt att berätta om vårens första riktiga racerpass – och vilket fint pass också!

Jag skulle haft min Canon G16 med mig (eller brorsans actioncam men vem orkar kolla på en raceractioncamvideo egentligen). Vädergudarna ba okej ni får väl eran jäkla vår och bjöd på sol nästan hela vägen. Det var kallt och luften krispig. Vi skulle upp till Norberg, fika på vårt stammishak Elsas (godast bakverk i landet?) och rulla sedan hem via Västerfärnebo.

Det var inte de piggaste benen som lydde vevarmens rörelser när tidsoptimisten Katja raceade iväg till mötesplatsen Berget för att hinna till avfärden klockan tio. Benen hade fått både löpning på måndag, inomhusintervaller på tisdag, brutal styrketräning på onsdag, motvindscrossande på torsdag samt sju mil piggt klubbpass med tillhörande tempointervaller +annat på lördag.

Den svaga trösten var dock att jag för första gången i år satt på en racer, om än något tung och metallisk sådan.

Valles alu-Scott med tillhörande låsfäste och ringklocka bjöd på årets hittills soligaste och mysigaste långpass.

Nu i efterhand borde jag kanske tagit mig tid och tagit av klockan som under passet gav sig fan på att plinga vid varje liten ojämnhet i asfalten.

Jag borde också kanske bytt sadel till något mindre… uppåtsträvande och snippanpassad sådan.

Och så borde jag kanske gett fan i att gubbvända den redan korta styrstammen som monterats på istället för Valles av naturliga skäl (Valle är längre än mig) långa styrstammen.

Jag satt som ett höghus, jag plingade som en käck lantbrevbärare och jag var något sliten, men jag var banne mig lycklig att få cykla långt igen. Tyckte ändå det gick bra – det flöt på fint och det var inte förrän strax innan Norberg som mina ben började stelna järnet uppför de dryga backarna. Men så gick det rätt fort uppför också och jag råkade ligga bakom utbrytar-AK varje gång det vankades nån seg backjäkel… Sånt tar ut sin rätt. Självklart hade jag inte riktigt benen för några QOM:s i målbackarna (finns ett gäng backar strax före Norberg, Engelbrektsrundan avslutas där), jag tappade psyket ett par gånger när jag låg framme och de sista milen hem wheelsuckade jag som fanns det ingen morgondag. Men överlag gjorde jag ingen större väsen av mig under turen, uppstravad här.

Jag har nu ett kvitto på att jag är starkare och smoothare än vid samma tidspunkt förra året och framför allt redo för träning som inte längre är rehab efter vinterns samtliga förkylningar utan träning som kommer att ge mig fördelar när det väl gäller. Det kommer att krävas en hel del styrlindetuggande… men det är väl inget nytt för mig.

Ikväll ska alu-Scotten rastas igen – räknar dock med en blygsam enochenhalvtimmeskörning innan det är dags för danskursen jag tar på tisdagskvällar.

Lola – dålig hållning och snabbkaffe, men jäklars snygga kalasbibs!
(Lola är förstås döpt efter Kinks Lola)

Om man som jag gillar att hänga ute på “cykelnätet” eller pratar cykel med de icke-närmast sörjande så stöter man förr eller senare på diskussioner kring detta med cykel ≥ materialsport. Oftast börjar diskussionerna med harmlösa frågor som: Vilka armvärmare sitter bäst och väger minst? Vilka växelreglage ger mig snyggast profil snett bakifrån sett? Vilken väst går fortast att knöla ner i tändarfickan, räknat i millisekunder? Och hur många sekunder spar man egentligen på att kitta upp sig på de nya grafenekrarna*?

Men förr eller senare höjer någon rösten och undrar Men hur viktigt är det med vad man har för väst egentligen? eller Får jag ändå vara med och cykla eller kommer ni att skratta åt mig? och klassikern Herregud, jag kör ändå om de där med racer på min hybrid.

Ofta möts dessa frågor med tröstande Ja, självklart får alla vara med oavsett formen på armvärmare eller Det är inte ytan som räknas! eller I slutändan är det din prestation och ditt intresse som spelar roll. eller Strunt i vad andra säger. eller Cykling handlar inte om prylar, det handlar om glädje.

Jag hör förstås till skaran som kommer med påståenden som ovan. Helt uppriktigt tycker jag att det i slutändan är endast ens eget nöje som spelar roll. Dessutom tycker jag att det är bra att någon då och då får folks att stanna upp och tänka efter innan de konsumerar.

Det är ju bara det att nöjet med cyklingen inte riktigt enbart ligger i benen. Att förneka det vore att förneka hela idén med sporten.

Samtidigt som jag vill trösta den som känner sig bortglömd i en värld av dyrbara föremål med låg roterande massa så blir jag ändå lite trött på att det anses vara så himla okej att förminska utrustningens, stilens och framför allt, passionens vikt utan (och nu får ni bli arga på mig men det stämmer tyvärr oftast) någon större kunskap om saken.

Jag kan inte förneka att min blogg bidrar till bilden av cykling som ett elegant, lyxigt monaconöje där din cykel ska skina utan att du nånsin tvättar den och där minsta lilla detalj i din outfit spelar roll för totalupplevelsen av sporten både för dig och för massorna som förtjust följer din frammarsch ackompanjerad av de perfekt justerade växlarnas ultraljud. Min blogg är den perfekta koppen kaffe uppe i de italienska bergen, den är en snabb lunch på ett lyxigt cykelcafé, den är impulsfärder till Rapha eller varför inte Côte d’Azur om man ändå är uttråkad, den är höjda ögonbryn över dem med styrväska, den är jag vinner inte tävlingen om tröjan sitter snett, den är det blir inget inlägg om bilden fångat upp att jag glömt att raka benen, den är franska termer hit och belgiska dit och allting doftar rosenvattenduschade merinofår på köpet.

Men det är just precis vad det handlar om: för oss innerligt cykelintresserade är inte cykling nåt man bara gör. Tänk om det vore så simpelt! Då skulle inga bloggar skrivas och inga intresseföreningar bildas.

Cykling på djupet är en egen värld. Jag har valt att i min blogg distansera mig från köksbänksrealismens vedermödor och istället fokusera på dess vackra sidor (utan att för den delen dölja svårigheterna och baksidorna).

Tänk, bakom varje liten detalj eller “pryl” ligger tusentals med utvecklingstimmar. Bakom varje symbol, varje udda “regel” finns minst en historia, byggd av människor som har utövat cykling. Det är en kultur, ett arv om man vill kalla det så. Och på samma sätt som cykling ska alltid vara inkluderande så är cykelvärlden för stor för att viftas bort med enkelt äsch, det spelar väl ingen roll vad man cyklar i bla bla.

Jag kräver inte att alla med cykel ska förstå storheten med sådant som bara vi riktigt nördiga cyklister som har lagt tid på att förstå förstår. Jag kräver inte att alla cyklande ska tycka det är intressant med diskussioner kring proffscykling och varför vi amatörer överhuvudtaget jämför oss och vår utrustning med de bästas. Jag kräver inte att alla ska lägga sin tid och energi på sådant de inte finner ett dugg nöje i.

Men däremot så önskar jag att fler förstod att det finns de som gör det – bryr sig, lägger energi på och tar på allvar – och respekterar oss utan att komma med påståenden om att vi vore ett ytligt släkte som köper hellre än cyklar och att vi struntar i dem som har det fattigt. Som visste det något om hur vi har det och vad vi har offrat för att kunna utöva vårt intresse.

Visst fasiken är det okej att känna sig bortkommen i en rent materialistisk diskussion. Men ställ frågor och lär dig istället för att slå bakut och komma med påståenden om att det inte handlar om teknik för jo, cykling är ingen beteendevetenskap. Ingen kommer någonsin att skratta åt dig om din utrustning inte är den “rättaste”, lättaste och senaste men du vill lära dig alternativt ger fan i att klanka ner på folk som gillar diskutera utrustning, teknik mm. Men vad vinner du på att förneka sådant som har tagit hundratals år av ingenjörs-, medicin-, träningsfilosofi- och designarbete?

Börja med att läs på om roterande massa innan du påstår att du kör om alla dem med lätta racerhjul.

Puss!

* det finns i dagslägen inga ekrar som tillverkas i grafen. Jag ba drog till med nåt modernt lätt material.