Månad: november 2014

Vi crossade på ett folköde grusplan ikväll.

Jag älskar positiv förändring, lena cykelben mot mina cykelben och så Prep förstås. Helt utan kommersiella intressen – alltså ur min egen tunna ficka – köper jag och skickar dig en burk Prep om du hjälper mig att hitta på en ny läcker slogan till Cykelkatten. Jag är liksom lite less på min just nu, har märkt att flera bloggare kör på nåt liknande och fine, kör hårt men jag är liksom fortfarande i det mentala utvecklingsstadium att jag inte vill vara som någon annan *ständigt 17*

Jag förbehåller mig rätten att använda ditt förslag som idé till nya slogan – du vinner Prep och kanske en gnutta stjärnglans då din idé kommer att synas i min header. Fett va?

P.S. Prep får förstås sponsra mig om de vill ändå. Jag vet att ni läser Cykelkatten.

Pics: Wetso på Linkans mobil

Helgmys alltså, lika oförutsägbart som tjusigt, underbart spännande syssla – lika roligt varje gång (förutom den där första då när växlingen var paj på crossen men det glömmer vi). Lördagens Helgmys bjöd på soft väder och kanonpådrag – hela tjugotvå cyklister från diverse små- och storsocken ställde sig på startlinjen. Vilket grymt jobb av Johan och Tony. Jag missade självklart de tre uppvärmningsvarven men var ändock rätt så varm efter ett gäng kilometers hetscykling. Kände mig trots knaper sömn rätt så pigg ändå och satsade på att hävda mig någorlunda. Drömmarna grusades när jag vurpade och sprätte liggandes, i den berömda zonhoven-ish på-skrå-sanden. Vurpade där ännu en gång efter två varv. Låg ändock stadigt bakom Grannen och siktade på att flåsa till i hans nacke ordentligt när den drömmen grusades med strax efter springbacken då min kedja hoppade av kassetten lika lätt som vore den en balk. Fan också, fick stå och pilla med det i vad som kändes en herrans massa sekunder. Så himla irriterande. Deppade nästan till. Satsade på att förbättra min teknik och fixade den lilla runt-tallen-i-sanden (allt i Gropen handlar om sanden)-kurvan. Kramade nästan om tallen under nedförsåkningen. Kom inte sist men tyvärr lite långt bakom Grannen – som förresten gjorde ett kanonrace med tanke på sin första gång på crossen.

Kan bara ser hur irriterade ni som inte kört Helgmys än på mig som drar interna tekniska partier och ni ba fattar noll. men tankesultan som jag är så har jag förstås en tanke bakom det – jag vill ju förstås att ni kommer och kör med oss så ni verkligen upplever Gropen! Nästa – och sista (under hösten i alla fall, lär bli nån vintercross men var har vi inte bestämt än) chansen att racea i Gropen är om två veckor alltså lördagen den 22 november. Samma dag som jag håller i min traditionella cykelfest, men det berättar jag om sen.

Helgmyset avslutades med att vi Västerås cross fantomerna* bjöd på Tonys kladdkaka (mums), Katjas kaffe (mums) och Johans cykeltvätt (plums!). Sedan var det bara att korka upp och spetsa glöggen och njuta.

* särstavas med flit, red. anm.

Hah, där trodde ni att jag skulle dra till med skryt om att jag är med i nån sportbilaga och lovar innerligt (mot betalning förstås) att sluta prisa rötjut och sluta bete mig som ett slags bloggvärldens motsvarighet till kvinnlig Woody Allen och börja blogga normalt och vettigt istället.

Men tji fick ni! Tänkte mest påminna om ett gammalt husmorstips som är särskilt aktuellt i dessa novembertider när det är

ömsom varmt och sen motsvarande ömsom kallt

ja ni vet själva, en kan bli galen på hur man ska klä sig i dessa tider av ren och skär réchauffement climatique.

Jag pallar liksom inte dra visan om ylle, flossade tights, varm om fötterna etc. Sånt kan ni redan. Jag säger ba en sak:

TIDNINGAR ♥

Gamla som nya, bonnierägda som schibstedägda, demokratiska som avpixlade, lektyrbetonade som rumsrena, lokalgemytliga som internationellt alarmerande. Nyhetsvärdet och vinklingarna må skilja sig men en sak är säker: tidningar är en höst- och vintertränande cyklists bästa vän!

Argument? Okej. Tidningar:

* finns överallt och oftast gratis, annars köper man alternativt tigger till sig lite gamla ex. Man kan också stjäla när cafétanten tittar bort, det gjorde jag idag.

* formar sig efter just din unika kropp. Slutgnällt om fel passform!

* suger upp fukt, svett, snor

* tätar mot vind

* antar snabbt kroppstemperaturen och värmer en

* går att slänga när man fått upp kroppsvärmen

* går att läsa när man kommer hem och har tråkigt.

Oslagbart!

Jag återupptäckte tidningsglädjen idag. VLT:s sportbilaga innanför min marinblå Yolande gjorde susen och benen kom konstigt nog igång på vägen hem under dagens landsvägsrunda med Anna och Grannen.

Jag är hemskt dålig bloggare just nu, jag vet. Det är en sån period just nu. Men ibland måste man få va, för nångång måste man få va. Jag återkommer – redan ikväll, ska berätta om gårdagens Helgmyset!

Nu ska jag Anna och Grannen ta oss ut på soliga landsvägar och ni får en bild på mig från gårdagens tur att titta på. Himla snörpt kattstjärt till min, vettefan va jag pysslade med. Äsch. Puss!

Behöver jag berätta att jag har de bästa medtweeties? Åh ni kan mig så <3 Och för att jag tycker om er så kommer jag att göra en liten present till er, kanske redan ikväll. Stay tuned.

Hej!

Kom på en sak ni kan göra medan jag är och kollar på konst! Ni kan ju kolla på denna förträffliga cykelvideo från när vi körde SméCrossen i Vilsta i söndags! Vill ni göra det enkelt för er så spolar ni fram till 2:50 så dyker jag upp jämte några prestigegubbs! Tackar akfoto.se för filmen.

Alltså det är nåt speciellt med det hära crossandet vi ägnar oss åt nuförtiden. Det är så förbaskat kul att jag befinner mig i konstant uppspelt tillstånd! Är det inte tävling så är det någon utav träningsserietillfällen (som vårat grymma Helgmyset) som håller ens tankar igång.

Iförrgår körde vi tvättäkta teknikpass ute på Apalbyplanerna. Gunnar (den mest erfarna crossarn i vårt lilla crossgäng i Västerås) gjorde ett finfint upplägg som krävde knixighet, igångdrag samt en kevlarrumpa – så blött och kallt och lerigt blev det där bak efter första varvet! Som vanligt blev jag vassare och vassare för varje varv -men leran blev ju förstås också slirigare… Älskar teknikpass med folk som verkligen kan. Det är stor skillnad på att få höra “se till att få bra start” och att få för sig förklarat hur man praktiskt ska göra för att få en bra start – tänka på rätt växel, se till att få in pedalen rätt etc.

Och snart är det ju SM! I Göteborg också! Och cupavslutningen. Ful liten räv som jag är ligger jag inte ens sist i cupen. Det kommer bli så himla himla skoj och jag är faktiskt inte speciellt nervös.

Bara KONSTANT UPPSPELT.

Haha.

Och då tänker jag inte ens på alla tävlingar nästa år GMFG

Idag tar jag träningspaus och ägnar mig en annan ädel konstform istället. Berättar mer sen!

Och förresten – har ni också fått snö?

Så himla fint så länge man inte är ute och får eländet innanför kragen. Brr. Johan lovar dock att det torkar upp till lördagens Helgmyset. Ni glömmer väl förresten inte att komma? Fixar finfin kladdkaka och så kaffe förstås så huslig jag är. Kanske drar förbi Kompiscrossen på söndag, vore skoj att köra den banan.

Puss!

Efter fem tävlingar börjar en viss gnutta av erfarenhet infinna sig i min lilla rödfärgade skalle. Faktum är att jag har snappat upp en och en annan lärdom som jag tänkte delge er. Voilà:

Lärdom 1: Allt som inte är lera är gräs som har fastnat i lera.

Lärdom 2: Vill du behålla dina sexiga underkläder sexiga – låt bli att tvätta dem i samma maskin som leriga kläder.

Lärdom 3: Vill man överleva så låter man bli att träna lercross nära skogen – risken är annars att man tas för en lerduva och skjuts ner à la Jimi Hendrix lady.

Lärdom 4: Precis så skoj som lera är på video är det i verkligheten. Sekunderna innan man ligger ner där och krälar. Igen.

Lärdom 5: Med lera i åtanke finns det ingen idé att skaffa egen tvättmaskin. Reservdelar till tvättmaskiner är mycket, mycket dyrt. Satsa på att lätta på bostadsrättsföreningens tjocka kassa istället.

Lärdom 6: Lera smakar bättre än döda landsvägsflugor men sämre än sandlådesand.

Lärdom 7: För att ha någon som helst chans i leran får man anmäla sig i crosstävlingens nybörjarklass som startar först av alla klasser. Det är nämligen enda gånger man har makten över leran och inte tvärtom.

Lärdom 8: Varje gång en crossare vurpar i leran säljer Höganäs ännu en lermugg för hutlös peng.

Lärdom 9: Att köpa säckvis med välling och hälla ut över sovrumsgolvet hjälper en inte att bli bättre på att hantera lervälling ute på gärden. Välling och lervälling är inte släkt med varandra.

Lärdom 10: I Stockholm kan man jobba som “lerare”, då jobbar man med att kasta små blöta lerklumpar på barn och skrattar åt det tillsammans med kollegorna i lerarrummet.

Bild från CyclePhotos, sensmoral och redigering: mina egna

Hej. Fick igår en kommentar från tävlingscyklisten Carolin som jag tyckte var viktig att lyfta fram. Så här skrev Carolin:

Nu cyklar jag ju inte cross (än) men jag körde några små lokala landsvägstävlingar och en MTB tävling i år och jag säger det samma även där, bara börja tävla! Så slipper jag vara ensam om att bli utklassad 😉

Dock känner jag att jag hamnat i något av ett dilemma.. Jag kom sist,sist och näst sist på de tre LVG tävlingarna men tydligen blev jag 3a i serien (eftersom de är 3st som delar poäng på 2a platsen) och det ska delas ut priser till de bästa och eftersom jag är just 3a (fast normalt räknat hade jag väl varit typ 5a) så ska jag också få pris. Men det känns liksom på fel. Att bli utklassad till och med av juniorerna och den enda jag en gång lyckades slå utan marginal var en gravid tjej… Ett pris känns inte riktigt rätt 😉 vad tycker du att jag ska göra? Tacka och ta emot eller avböja?

Jag säger så här Carolin:

Klart du ska ta emot!

Låt mig förklara varför – förutom det uppenbara att du faktiskt rent och skärt enligt regelverket fått de poängen som räcker till bronsmedaljen.

Cykel är en levande sport. Det jag menar med det att det är många fler faktorer än den enskilda cyklistens muskelstyrka. Det är form, väder och vind. Det är väghinder, banans beskaffenhet. Det är hål i asfalten, det är den lilla fågeln som råkar flyga mitt framför ansiktet på en just när en ska spurta. Det är den starkaste motståndarens ont i magen, det är dåligt diskad matlåda imorse, det är den där låten som inte släpper tvåans skalle och låter henne plötsligt tappa och sluta bakom den tilltänkta sexan.

Allt kan hända i en tävling. Cyklister kan krascha. Cyklister kan få magont. Cyklister kan tappa gnistan och slänga cykeln i diket. Sista gången jag körde en träningstävling sprang en valp ut i banan och skulle gosa med mitt ben! Och förra sommaren råkade en redan klar herrcyklist uppenbara sig på banan just när damernas klubb-GP avgjordes vilket kanske (eller kanske inte? Man kan aldrig veta säkert) ändrade utfallet något eftersom en cyklist fick kraftigt bromsa in strax före spurten. Ja – det finns alltså ett otal anledningar som gör en cykeltävling levande och kan påverka utfallet. Det enda som spelar roll är ordningen i vilken cyklisterna korsar mållinjen.

Det faktum är säkert en av dem som gjort att du fastnat för att tävla i just cykel. Det är ju så himla spännande och precis vad som helst kan hända!

Jag kan förstå din otillräcklighetskänsla men jag tycker inte du behöver ge efter för den. Den enda tacksamheten du ska känna är inför din fantastiska kropp och ditt starka psyke som båda låtit dig fortsätta trots motgångar. Herregud, vi damer är ju för få som tävlar! Det går ju hur många herrar som helst på tävlande damer – inte så konstigt att skillnaderna mellan oss, damerna är mycket större än den stora herrmassan sinsemellan. Alltså kan vi aldrig veta hur många som du skulle kunna klå om startfältet var mycket större.

Eller jo i och för sig vi vet –

du vann över alla dem som inte kom till starten. Du ställde upp, du gjorde allt som stod i din makt och du fick dina poäng.

Så ta emot din fina bronsmedalj och tacka dig själv. Se den som en belöning för ditt mod, din cykelglädje samt en påminnelse om varför det är alltid värt att starta.