Månad: november 2014

  • Ingen jäkla vinter.

    Vinterns kyla bekämpas bäst med
    skärmar, skidor och en hel del fantasi
    (fantastiskt foto härifrån

    I’m in deep, deep trouble folks.

    Jag insåg en sak idag. Det är ju vinter på ingång. Kall, blöt, lång.

    När vi drog till stan för att städa festlokalen idag så var det julmarknad, med brända mandlar, ekivokt målade karuseller, onepiece-klädförsäljning, en ren (levande eller uppstoppad, fattade aldrig), en ytterst levande åsna (?) och så vidare. Fatta, julmarknad!

    NU!

    Va, är det inte fortfarande typ, senhöst eller nåt?

    När jag precis kört i sanden, i Gropen!

    Och suttit på sanden, i Gropen. Utan att bli snöblöt på rumpan. Utan att nån spelade julmusik.

    Och på festen, på natten, då öppnade vi alla fönster, för det var så varmt och vindstilla ute, kokhett inne. Och på vägen hem så hade jag varken mössa eller vantisar på mig, så ljummet var det i den nattliga luften.

    Och imorgon tänker jag cykla landsväg en sväng.…

    …och jag villintehanåndumjäklavinter. Jag är inte redo nånstans. Jag sitter och kollar på en heltokej serie och trycker i mig choklad och har ångest. Inte ens MittVal Vital Höst & Vinter jag panikköpte idag kan rubba den. Vinter är på ingång, och här sitter jag och putsar på racerlindan och har inte ens köpt stänkskärmar till crossen.

    Jag vet att när snön väl anlänt så står jag där med utsträckt tunga och är lycklig som jag bara kan vara vintertid men just nu, denna afton är jag inte redo än.

    Är ni?

  • Sanddisko.

    (jag till vänster bärandes på hoy)
    Visst är den rar, vår lilla springbacke!
    Originalfoto: Tony Carlsson

    Igår kände jag mig tillräckligt frisk för att ta crossen ut till Gropen och leka lite med resten av Helgmys-gänget. Det var sjukt skoj även om jag valde att enbart köra testvarv plus två av fem racevarv för att skona den stackars postförkylda kroppen. Kroppsjäkeln lydde förresten inte särskilt väl – igår lyckades jag med samtliga tabbar som går att göra på banan känns det som. Sanden-på-skråt som blitt nåt av min stolthet (med mina mått mätt) bommade jag fett, likaså i-sanden-runt-tallen-backen, likaså sanden-på-stranden-kurvan etc. Det märktes verkligen att huvudet var frånvarande och kroppen inte särskilt flexibel. Men det gjorde inte så mycket – jag var glad att vara i sadeln igen och glad åt att träffa mina underbara medcrossies. Dessutom smakades Evas heta glögg och Tonys goda kaffe särskilt gott – inte minst med ett par mums-mums i munnen!

    Vann gjorde förresten supertalangen Ida Erngren. Så otroligt vackert cyklat.

    Och på kvällen så slängde jag upp diskokulan i taket och sa hej till massa glada cyklister som kom till årets mysigaste cykelfest – men det är en annan historia!

    Nu – söndag och falaffelstek. Det bästa av olika världar. Puss!

  • Hur är perfekta bibs enligt er?

    Det ena utesluter inte det andra – tycker det var länge sen vi diskuterade väsentligheter. Jag och Min Bättre Cykelhälft Anna brukar ofta diskutera bibs – kanske för att båda gillar välsvarvade män i såna? – och hur en bibbralla ska se ut för att liksom uppfattas perfekt.

    Många är de exemplen där bibdesignen inte riktigt gjort sig bra i det mediala ljuset. Alla känner väl vid det här laget till polska herrlandslagets röda snoppar (även om jag innerst inne inte alls förstå hur nåt sånt kan anses vara en miss!) och det colombianska damlandslagets cameltoefärgade wtf-design. Senast i raden av still undran-design är det annars somrigt cykliga FDJ-kittet för nästa års säsong:

    Kaxigt franskt med vittvitt, eller hur? Men totalt ohållbart i andra värdeförhållanden än typ, somriga Monaco-alpina sådana. Dvs. på vägar som saknar vare sig grus, skit, ler eller annat som kan flyga upp och som normalt tas upp av en mörk – helst svart – insida man på engelska kallar modesty panel. Alltså seriöst, många är de mardrömslika upplevelserna där man har tvingats genomlida flera mil… ja herregud ibland upp till ett helt lopp! – bakom en rumpa vars färg kan betyda att vad som helst kan ha hänt ägaren.

    Men vad säger ni om saken?

    Hur är en perfekt bib enligt er? Färg? Längd? Länka gärna till nån bild! Och strunt i vad stilreglerna säger – jag vill veta er åsikt, modest som mindre modest.

    Puss!

  • #myfababs

    ABS-plast – lika beständigt som behändigt, såvitt som för hushålls- som industriprodukter! Läs mer här och glöm för guds skull inte lyssna på en av mina favvolåtar, när vi ändå pratar naturresurser.

    eller:

    Jag tar störst avstånd* från alla kampanjer som gång på gång på gång uppmuntrar kvinnor (för jo, 90 % av alla dem som deltar i såna kampanjer är kvinnor) att på Internet lägga ut halvnäck bilder på sig själva till allmän beskådan i syfte att bevisa (för vem då?) att man duger

    duger duger duger

    fast man…”

    vilket ju självklart går ut på att spä på samhällets utseendefixering ännu mera.

    Nu är det så att jag absolut inte skuldbelägger/dumförklarar nån som helst person som deltar i kampanjer som myfababs el vad den nu heter – jag förstår ju att det är med gott i tanke sånt görs. Jag blir bara så ledsen när jag ser mina sociala medier fyllas med nästintill ursäktande – i bästa fall förklarande! – texter där kvinnor, vars utseende jag inte ägnat en tanke åt annat än att de som personer utstrålar styrka och coolhet, förklarar att de ändå tycker om sig själva som de är fast de inte ser ut som idealet (?)

    och jag vill bara skrika

    NI ÄR BÄST SOM NI ÄR GE FAN ATT LÄGGA ER VÄRDEFULLA TID PÅ ATT YTTERLIGARE BEVISA ATT IDEALET ÄR DET SOM SÄTTER AGENDAN EFTERSOM VI TYDLIGEN MÅSTE KLÄ AV OSS OCH TÄNKA PÅ VÅRT YTTRE ÄNNU EN JÄVLA GÅNG SOM OM VI INTE GJORT DET NOG I VÅRA DAR

    ehm så ungefär.

    Puss!

    Love you.

    * och taggar därför förstås mitt inlägg med
    hashtaggen så att sökningen leder
    till en mysig kemisk formel istället för ännu en näck
    kvinnokropp för sånt matas vi med minutligen ändå

  • Gropen 13.00 imorgon ✌

    Johan står värd. Eva kommer med värmande glögg. Tony kommer med kaffe. Jag tar med mig mums mums (förhoppningsvis i ryggsäck eftersom jag så gärna vill vara med och cykla). Du tar med dig din kompis, dina ben och din cross alternativt mtb. Kan du av nån anledning inte cykla så tar du med dig glatt hejarhumör, värm upp med kvalitetsbandet De Romeo’s.
    Låt oss hjälpas åt att göra morgondagens Helgmys till det mest episka hittills!

    Den lilla sanddjävulen väntar glatt och lovar dubbla poäng imorgon. Puss!
  • ▲▲▲

    Har visst råkat ta och anmäla mig till Tre Berg. Ska bli sjukt skoj. Älskar cykelnytt, långt och backigt. Tänk på att Anundsloppet går samma helg. Inget lätt val för en blårange cyklist men hur kan jag motstå cykelnytt, långt och backigt?

    Har ni också anmält er?

  • Mösslös, förkrossad.

    Alltså det är så himla enerverande att inte kunna träna. Just nu befinner jag mig åter i det där förbaskade limbotillståndet när jag är för frisk för att eskapistiskt halvdö i sängen men fortfarande för krasslig för att företa mig större utsvävningar än promenader under fem kilometer. Idag känner jag mig om än lite groggy efter sen kväll igår (var en sån där kreativ teckna/plonka fram dansant elektro i min lilla hemmastudio-natt – äntligen börjar jag slutföra lite projekt; fan när de inträffar på vardagar) så ändå nästan nästan frisk. Men ändå inte riktigt. Äsch ni fattar, får hålla mig utom träningszonen fram till lördag. Och kanske till och med agera publik på Helgmyset hur jävligt det än skulle kännas. Men usch nu ska vi inte tänka så!

    En sak så verkligen är jävligt är att min favvomössa från Rapha är spårlöst borta. Nackdelen med att fara runt på tävlingar, stockholmsjobb och sånt är att man hela tiden byter mellan olika väskor, transportslag, klär på sig, klär av sig, duschar, byter kläder… Ja det är som upplagt för att saker ska försvinna, denna neverending logistik. Bara under de senaste fyra veckorna har jag blivit av med två örhängen. Tyvärr, olika, kör piratstilen nu med olika örhängen i varje öra. Men det är liksom struntsamma, smycken som smycken. Men mössan däremot – den är liksom ett av mina viktigaste plagg! (den på bilden är mer orange, min är röd)

    Dels så är det en av de få riktigt värmande mössorna som får plats under hjälmen och ser snygg ut. Dels så är det en av Peters gamla mössor och fan, det känns skönt att värma huvud med något jag vet värmde hans vackra huvud under många cykelturer. Och dels så är jag konstant frussen om huvud – det är så illa att jag får balansstörningar som lett till DNF av öronkyla – och fixar inte syntetmössorna som jag har fått gratis eller så, de ger mig creep-ish märkligt kall svettkänsla. Jag vill ha min älsklingmössa tillbaka!

    Jag tror den försvann någon gång under göteborgshelgen (CXSM), kanske någon vecka tidigare. Har någon av er sett eller plockat upp en rödsvart/svartröd liten yllemössa från Rapha så snälla, hör av er till mig. Tusen tack!

  • Amsterdam.

     

    Har ju glömt att berätta.

    Köpte iförrgår flygbiljetter till mig och Larsa (en av mina äldsta vänner, dock ingen cyklist därav sällan förekommande på bloggen). Vi ska till Amsterdam den första helgen i december och det ska bli så obeskrivligt skönt.

  • Om arrogans, eldsjälar och bloggkoncept.

    Igår utspelade sig en något hetsig diskussion på Twitter. Tänker inte återberätta den, läs och döm själva, men en vet din plats flicka lilla-doftande mening grinded my gears så pass mycket att jag tänkte diskutera den här på bloggen:

    Och så de fortsatta antydningarna till att fotografernas arbete – till skillnad från en bloggares insats – är på riktigt, värt att stämplas och säljas, till skillnad från bloggarnas amatörverksamheter som syftar till att göda bloggarnas ego. I bästa fall “spelar vi i samma liga” (citat), i värsta fall så ingår man i sällskapet av “självupptagna bloggers” (citat) som hindrar fotograferna från att “få ut sina bilder och samtidigt kanske få lite uppmärksamhet själva” (citat).

    I slutändan handlar det om att jag inte anser det värt att deala om/köpa en bild av en stämpelgalen fotograf för att publicera det i ett flyktigt blogginlägg. Vilket anses så himla arrogant. Tänka sig, att en amatörbloggare som öppet står upp för sina åsikter, det är hybris, det är sjukt, det är så himla terrible.

    Usch.

    Men så här är det folks, och det berättar jag i egenskap av – om än för tillfället kameralös – fotograf, bloggare och person som har trots att jag är kvinna och ung, bestämt mig för att öppet värdesätta mitt arbete och min fritid så pass högt att jag kan välja och vraka vad jag tackar jag och nej till.

    Läs och begrunda innan ni brusar upp.

    Det finns olika typer av fotografi, det vet ni om. Det finns bröllopsfotografi, barnfotografi, interiörfotografi och så actionfotografi. Man kan också indela fotografi i beställd och spontan. Bröllopsfotografi är typiskt beställjobb. Actionfotografi kan däremot både vara beställjobb och spontannöje – beroende på om jag har bett fotografen eller inte att fota mig. Är vi överens? Bra. Vidare. Precis som att ingen bett mig att blogga men jag gör det ändå så är det samma med spontanfotografi. Sån himla eloge till alla de som i ur och skur tar ut sin dyra utrustning och lägger sin värdefulla tid på att fota oss randoms idrottandes. En spontanfotograf är en äkta eldsjäl – en som ger oss sin tid och skapar oss minnen.

    Bland alla fotografer i världen så är det just spontana amatörfotografer jag hyser störst respekt för – precis som jag hyser störst respekt för eldsjälar till amatörbloggare som dag ut och in matar oss med allt spännande cykligt och personligt. Hade jag varit en cykeltidning med budget, inkomst o d så hade jag lagt typ halva budgeten på att betala för snygga action- och cykellivsstilsbilder. Självklart hade jag betalt mer till de nya och ännu oupptäckta. Och självklart hade jag inte tagit med dem vars bilder inte motsvarar min estetiska affärsidé.

    Nu är inte Cykelkatten en kommersiell tidning. Det är ett fritidsprojekt av mig Katja_85 som kombinerar träningsdagbok med lite extraextra om min stora passion. Oftast orkar jag inte ens tacka ja till diverse bloggrelaterade uppdrag eftersom jag just håller bloggen på hobbynivå. Det betyder dock inte att jag inte värderar mitt bloggande väldigt högt. Att inte göra det vore ju mest dumt mot alla läsare – det är ju ändå ni som läser det jag skriver! Ju mindre jag värderar mitt skrivande/bloggande – desto sämre resultat. Tänk om jag började se ner på mitt bloggande alt. se det som nån vag mellanmjölkssyssla – hur skoj vore det för er i så fall? Nja. Halvskoj. Mest oskoj.

    För att en blogg – eller överhuvudtaget en produkt – ska sticka ut från mängden och tillföra nåt utöver standardutbudet – måste den ha något eget, unikt. Nu är man ju aldrig superduperunik, vi är för många människor på denna jord för att vara det – men jag försöker på nåt sätt ha ett koncept och i det konceptet ingår att enbart posta sånt som motsvarar mina krav på estetiskt värde, eftersom det är så jag är och eftersom jag bloggar om cykel och cykelsporten är i bästa fall den idrottsliga estetikens högborg – enligt mig.

    Som publicist vet jag att det formatet som min blogg har bådar för rätt fin kortkvalité men inte mer än så. 800 i bredd gör ingen hifi-fotograf kåt men tillåter ändå det grafiska ta rätt så stor plats – i flyktiga bloggsyften. Det är alltså fett ovärt att få tag på extremt högupplösta bilder (om man nu ser en bilds värde i hur högupplöst det är). Alltså är det inte värt för mig att gå back på att köpa extremt högupplösta bilder för att sedan komprimera dem för att blogga en racerapport, hur otroligt spännande den rapporten må än vara. Den dagen jag bestämmer mig för att skriva för en tidning med grafiskt format som uppfyller mina krav – då jäklar ska det köpas.

    Än så länge har jag ett betalningssätt. Och det är plats på min blogg, i mina texter, i mina läsares synfält. Om en fotograf snällt lånar sin bild till mig genom så betalar jag genom att sprida den tack vare mina ord. Fotografen garanteras att jag inramar dennes bild så fint jag mäktar – och anger förstås källa, tackar och kanske lägger in i extra länk. Men för att jag ska fortsätta ha mitt läsarunderlag som gör att fotografens arbete syns så måste jag hålla hårt i mitt koncept (se avsnittet ovan om skoj/halvskoj). Därför får inte alla fotografers bilder plats på Cykelkatten. Och eftersom jag inte har tid att deala med stämpelgalna fotografer om att plocka bort deras stämplar mot gratisplats på min blogg så får det helt enkelt vara. Jag menar, det finns ju Facebook och Twitter och Instagram och där gillar jag och delar gärna även stämplade bilder. Men så länge det outtalade samarbetet mellan mig och fotografer är gratis bloggplats mot gratis bild ser jag ingen anledning till att inte enbart publicera sånt som faller mig i smaken.

    Inte nog med det – jag uppmanar alla er, speciellt nya, unga och kvinnliga bloggare – att se över och fundera på vilket material ni presenterar på bloggen. Får ni ut nåt av det? Gör ni gratis reklam för dem som tjänar feta cash på att synas hos er medan ni i bästa fall får… ja, vad får ni egentligen? Vad är värt och mindre värt? Sätt krav. Diktera villkor. Ni är drottningar och kungar över ert eget cyberspace.

    En sak är garanterad – de fotograferna jag väljer att ha med/länka till på bloggen gör de enligt mig bästa bilderna. Med eller utan hemska stämpel som förstör fotoidén.

    /en vars blogg är listad som en av de mest länkade på Bloggportalen – just för att det inte går att inte länka till alla fantastiska människor som uträttar fantastiska saker! ♥

  • Helgmys Grand Finale & CYKELFEST & Bel Air.

    gropen2

    Som ni ser så är det nåt alldeles
    magiskt med Helgmyset. Kom och upplev magin med oss!

    Om ni undrar varför det är så lite träningssnack på bloggen just nu så är det helt enkelt för att jag är fortfarande krasslig sen göteborgshelgen. Jag borde egentligen äta hälsosamt som på innerstadsfriskola samt nattas senast tio varje kväll och gå upp åtta och koppla bort hjärtat och alla tankar, om jag ska hålla mig så frisk som det krävs för att kunna prestera hårt och förbli oberörd av förkylningsvirus och annat otäckt. Men jag är förstås ingen maskin.

    Samtidigt känns det inte helt fel med en rejäl vilovecka just nu.

    Jag ägnar den åt att rikta mina krafter mot att försöka bygga upp magin.

    Jag är född sån, jag fixar inte grått.

    Så jag har köpt mig ett par skitsnygga kattörhängen (ej kärringstyle i lera, lovar) och förbereder för fullt för min episka *CYKELFEST* som är nu på lördag! Om ni undrar varför ni inte är bjudna så är det för att det liksom är till för klubbfolks mest. Men eftersom intresset är fett så funderar jag på att dra igång lite *CYKELFEST*-aktig residens i Stockholm nästa år eller så. Eller typ, mest klubb nån gång om halvåret, som en lite studsigare afterbike, med gästlista, coctailkod, riktigt bra skivsnurr och sånt. Vad tror ni om det? Kom gärna med idéer, maila till cykelkatten@gmail.com om ni vet nåt som kan vara till nytta.

    Barnslig som jag är så älskar jag att planera, förbereda och ha fest. Oftast gömmer jag mig i köket och sörplar på GT under själva festen men älskar liksom känslan av att se folks trivas och när allt glittrar och är uppklätt och så är vi groggy och dansar till musik. Simpelt, effektivt. Konceptet på våra cykelfester är simpelt:

    På dagen cyklar vi i Gropen alt. landsväg (beroende på om det är höst- eller vårfest).

    På kvällen hjälps vi åt att laga käk och få igång stämning, korar vinnaren (denna gång av Helgmyset), lyssnar på en bra talare, tävlar i cykelquiz och festar tills vi stupar. Förra året pratade Gunnar Ohlandes om sitt RAAM-äventyr. I år är det ingen mindre än favvobloggarn Johan som ska hålla i micen! Så nyfiken och glad för det.

    Hittills har jag i alla fall handlat mat, sprit och pynt för helsjuka pengar. Tack världens bästa Tony som ställer upp med Saaben! Ikväll ska cykelquizzen bli till. Imorgon ska det sista handlas, på fredag ska jag och kocken Peter laga det som förlagas kan och på lördag smäller det – då är det ju både Helgmys och festen!

    Vad som händer sen är ganska skitsamma just nu faktiskt. Men jag har en förhoppning i alla fall – bli frisk så jag kan vara med och slåss om pallplatsen i Helgmysets damklass. Är ju ändå Sveriges snyggaste crossbana, glöm inte det ni stockholmare och diverse närsocknes som tvekar inför att åka upp hit ihelgen… Mer info inne i CX Västerås-gruppen – bli medlem idag! – och så lägger vi ut lite info på CKCX-Facebooksidan.

    Vi ses väl på lördag?

    Puss!