Månad: juli 2014

Äntligen Anna!

Gårdagens komma-hem-plåga fick ett lyckligt slut! Tänk att det mesta kan få ett lyckligt slut med hjälp av bad och cykling och glada vänner förstås. Så simpel är jag.Vid tresnåret drog jag på mig lycran, stoppade in en bikini i bakfickan och hämtade upp Anna. Vi bestämde oss för att dra upp till Borgåsund för de har café med supergod havreglass (!) och vattedrag och brygga. Så vi gjorde det! Himla skönt att återse vänner man inte sett på ett tag. Båda två hade cyklat en del under veckorna som gått – hon distanser och intervaller här hemma, jag mina höjder nere i Italien. Och båda var lika badsugna. Borgåsundets vatten var sjukt varmt, nästan lite för varmt för att riktigt svalka. Men lite svalare blev vi i alla fall, om än ännu varmare i sommarhjärtan. Lite västerbottenpaj på det och så var vi redo för lite backintervaller. Efter ett par sådana kom en VCK-grupp förbi som vi hängde på. Tur att de också skulle köra lite backskoj. Tyvärr kunde jag inte njuta (läs: trycka på som fan) fullt ut eftersom min ena kloss var helt slut och åkte ut när jag minst anade det. Men i klungan fanns Grannen <3 och Ante och andra trevliga personligheter så plötsligt kändes Västerås hemtrevligt igen. Man behöver aldrig vara ledsen länge om man är cyklist, tänk på det alla ni som råkar vara ledsna för tillfället. Hur som! En cyklissa föreslog lycrabad och vi ba JAAA! och drog till Västerås stekigaste stekarbad Lögarängen, fullproppat med gymkillar, beachvolleykillar, show off-tjejer och enorma horder med grillfamiljer. Och så vi då. Cykelbrännor jämfördes, massornas ögonbryn höjdes, stjärtorna tyngdes ner av mälarvatten i paddingen. Mälaren bjöd på ännu bättre svalka än Borgåsundet och kvällen var värdig en fransk rivieranmålares pensel. Jag öppnade en Cola och tänkte att fan, detta med att komma hem är inte så dumt ändå.

Ikväll blir det nya klossar och favorit i repris. Cykel och bad, det är överlevnadsreceptet det. Puss!

 

Äntligen Katja!

Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.

När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla “pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…

Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:

LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.

Klack klick klack

Klack Klock Klick

Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!

och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.

Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.

en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.

Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.

Men ljudet, det älskar jag än idag.

Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.

nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.

Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?

 

Svalkar mig i Gardaområdets typ vackraste by Spiazzi

Att komma från en vidunderlig resa är som att läsa ut en fantastisk bok. Plötsligt är det spännande slut, inga fler sidor att bläddra och så vet man inte riktigt vad man ska göra härnäst. Allting hemma känns bara… platt och tråkigt. Extraplatt om man precis som jag bor i Västmanland. Så är det varje gång jag kommer hem från en resa.

Bästa läget är när jag kommer hem och det regnar alternativt är kallt och skönt. Då är det störtmysigt att boa in sig på nytt, pyssla runt i hemmet, dra en sval repa till närmaste skogen, på en mtb kanske till och med och sen typ, dricka te i väntan på att resmagin lämnat kroppen och man kan börja återskapa hemmamagin igen.

Men nu är det extrajävligt. För nu är det typ hundra grader varmt ute och jag gillar värmen i två fall:

fall ett. Omedelbart nära ett vattendrag

Svalkar mig av nån random gudomlig
friskvattenkälla i en by på väg uppför Monte Baldo

fall två. På natten när man ska hem från fest

Nu är det knappast fest. Termometern visar tjugonio-trettio och det närmaste vattendraget är antingen torvån full med stulna hojar och bajsbrunskiftande småfirrar inne i stan eller Mälaren som är jobbigt långt ifrån mig för att jag ska palla mig dit just nu. Annat var det i Italien minsann. Där behövde man bara genomlida de första tre-femhundra höjdmetrarna innan den svala bergsluften slog till och jag kunde tänka, cykla och fungera normalt igen.

Så här sitter jag och plågas lite som ni kanske märker. Passar på att tvätta och slänger över lite Strava så jag kan berätta om Rapha Rising och annat med cykelsubstans till er lite senare.

Fast snart är det dags att kitta upp sig och köra en sväng med Anna. Någon är i alla fall vettig nog att vilja cykla och bada, Anna kan man lita på.

Hörs snart

Puss!

Och en fin låt på er. Hjälpte mig uppför de brantaste partierna. Alec är ett geni.

Okej, min nya cykellandskompis Italien har varit stökigt, åskigt och bullrigt men ändock för fint mot mig för att jag ska längta hem helt ärligt! Men nu sitter jag i alla fall och tråkar på Fraport (lokalt namn på flygplatsen i Frankfurt) och läser, för första gången på tio dagar, om alla översvämningar hit och cykeltävlingar dit. Som vanligt med blandade känslor. Jag är ju som ni vet ingen “hemma bäst”-tjej… eller alltså hemma ÄR bäst men jag känner mig hemma just där jag trivs som bäst JUST NU. Och just nu trivs jag bäst uppe i Fosse, dreglandes sportdryck uppför Monte Baldo eller övandes tysk kadens i nån annan tioprocentig serpa ovanför amaroneodlingarna. Alltså ser jag inte speciellt fram emot att se mina ben utveckla västmanländska slättan-muskler igen… Däremot ser jag fram emot att återse alla mina vänner och inte minst blogga igen, nu när jag tankat pennan med färskt cykeldeluxe-bläck.

Nu ska jag kissa och fortsätta tråka med nåt dyrt kaffe i handen.

Hörs när hemma

Puss!

Hej. Igår var det mensvärk, olidlig värme och cykelstrul. Så strunt i igår! Idag sa jag dock hej till de riktiga bergen för första gången. Tvingade Tony att gå upp tidigt – palla starta i värmen! – och så hade vi tillryggalagt de första hårnålarna – tornantes – innan det hann blev för hett. Klokt som satan om ni frågar mig! För där uppe, ovanför typ 200 m ö h, där uppe var det fullkomligt gudomlig luft. Sval, dräglig, andningsbar, trots svettdoften från alla de tiotals cyklisterna, i grälla kulörta teamdressar och inte alltför behjälmade, men likt förbannat pr0looking, damer och herrar, med samma uppgift som en annan – att ta sig uppför. Monte Baldo. Vackert. Nu åker tiramisun fram, hinner inte blogga klart, efterrätten går före i dessa semestertider… (lånar WIFI) Kortfattat – min rygg gnäller – för lång styrstam SOM VANLIGT, blir byte imorgon – men benen verkar gilla berg denna gången. 1200 hm idag, börjar lugnt. Imorgon höjer jag ribban. Puss!

ett till i raden av mästerverk, om ni frågar mig!
(copyright: brorsan)

Alltför ofta läser jag detta himmelskt förnuftiga tips som ges till människor som undrar kring relationer. Inte minst kring relationer mellan föräldrar och barn, eller kärlekspartners emellan. Beröm inte bara personen, lyder tipset, utan var konstruktiv istället. Ni vet typ som detta att man inte ska säga Va fint du ritat! till sitt barn utan fråga Jaså, berätta om din ritning för mig nu!

Och det tycker jag är helt åt skogen onödigt.

Kolla alltså. Hela vårt liv är så hemskt seriöst. Vi utför arbete (eller pluggar eller tränar), vi söker bekräftelse på om vi har gjort rätt eller fel, vi lär oss, vi interagerar och kommunicerar och utvecklas och informerar. Det mesta vi kommunicerar till våra medmänniskor är konstruktivt. Ge mig denna handduken är du snäll. Åh, god tårta, tack mamma. Det var roligt att se dig cykla SM, Anna. Jo, jag hörde att ert lag vann matchen Erik. Jaså, är klänningen ny? Jo, jag såg dig i tidningen Katja.

Trevliga, konstruktiva meningar som bekräftar vår existens.

Som bekräftar att vi är värda någonting först när vi utfört något värt att kommentera eller något som i samhällets eller individens ögon ses som en insats. Som vore vi en sorts tänkande maskiner istället för häftiga unika varelser med vidunderliga hjärnor och ännu skummare hjärtan!

Hjärtan, som mår bra av lite till synes meningslös bekräftelse ibland. Till synes – för meningsfullheten i den villkorslösa bekräftelsen ligger i dess förmåga att förändra och höja på sikt. Som människa – och speciellt som barn – så strävar man efter att känna en inre ro. Att ha den grundläggande tryggheten inne i sig själv. Att veta att man duger trots att världen utanför ramlar sönder. Att i de hårdaste tiderna ha ett kärlekshalmstrå att greppa efter. Fan, allt är åt helvete, men en gång i tiden sa mamma (eller XX, eller NN, eller YY) att jag är bäst. Helt enkelt. Snyggast. Duktigast. Finast. Coolast. Roligast. Bäst. Utan att behöva kämpa mig till att bli kallad det. Utan att behöva jobba för det, till skillnad från allt annat i det kalla livet.

Utan enkelt. Grundläggande. Värmande. Och alldeles gratis – du är bäst, så är det bara. För du vet ju att jag tycker det. Bäst att passa på och säga det, upprepade gånger. Självförtroendet må byggas upp av prestationer. Självkänslan närs av kärlek.

Tidsinställt inlägg

Vi är framme på Continental vid Bardolino, Garda. Det är sjukt hett, sjukt fuktigt, allting nytt, allting mycket, vi är trötta av alla intryck. Vi har fått ut våra hojar – jag har fått en svart Specialized med vettig utväxling. Sjön brer ut sig framför vår bungalow. Grannarna glor ögonen ur sig. Vi har druckit spritz och ätit fänkål, majskaka hos Maria och hennes man och hans dotter. Och imorgon är första cykeldagen. God natt!

Puss.

Från västmanländska stäppen till italienska kurvigheten –
hejdå tempomojon!

Hej. Lite coolt detta med internets och tidsmek – när ni läser detta är jag och yrslar bland parfymerna nånstans på Frankfurts flygplats eftersom vi mellanlandar där (här) på vägen till Verona. Verona, smaka på det, romantiskt värre ju.

Hursom.

Jag har ju i år bestämt mig för att köra stravautmaningen Rapha Rising igen. Har ju skippat frukostmackor på jobbet i typ två månader och låtit bli Cola till lunch så jag borde känna mig redo.

Igen förresten, för första försöket – lite halvhjärtat från min sida eftersom jag var helt ny på detta med cykling – genomfördes år 2012, utan vare sig rätt ben, Garmin eller ens någon plan. Det gick bra ändå fast det sket sig med utmaningen liksom. Men i alla fall.

I år har jag en plan.

Masterplan.

8800 höjdmeter ska tas punkt slut. Så här tänker jag lägga upp försöket, med en masterplan.

Mål: 8800 meter mellan den 19 och den 27 juli.

Syfte: Ha nåt att skryta om förstås, va tror ni annars? Nädå… eller okej, jodå. Men förutom det – att utmana mig själv och på köpet få den efterlängtade, nödvändiga backträningen som kommer göra mig till en bättre cyklist. Plus att jag knarkar berg, finns liksom inget som får mig att känna gränslös storslagen kärlek till naturen mer än de jobbiga rackarna.

Plats: Bergen runt Gardasjön i Norra Italien.

Soundtrack (kanske viktigaste biten): Främst Kattens superduperlista (som Grannen håller i) men även annat, rota gärna bland mina spellistor!

Förutsättningar: Någorlunda goda om jag tar det i min takt. Jag är en stark rackare men ingen naturlig bergsget. Dessutom är jag en vårklassikertjej och presterar alltså som bäst när det är svalt. Borta runt Garda kommer det att vara brant och väldigt varmt. Jag behöver återhämtning och slits ut rätt fort om jag kör tunga (alltså bergsspecifika, ej blanda med simpelt backiga) bergspass i flera dagar utan återhämta mig emellan.

Bränsle: Flottiga brödfattiga frullar, hemskt mycket vatten och vätskeersättning och brakmiddag väl hemma. Jag börjar känna min kropp!

Taktik, i punktform:

• Börja lugnt och öka men inte vänta för länge med att köra lite fler höjdmeter. Må låta paradoxalt men jag känner mitt psyke rätt väl vid det här laget. Jag kommer att prestera bättre när jag vet att jag kommit rätt så långt på vägen så att säga, än om jag sitter på typ 3000 höjdmeter efter 5 dagar och ba häpp, bara ett par dar kvar och jag har inte hunnit nånvart. Samtidigt så kommer jag att va rätt slut tjej om jag börjar med Formentor-like-pass och typ, förkyls dan efter för jag inte hunnit komma igång ordentligt.
• Köra i mitt eget tempo. Måste vara världens klyschigaste tips men mitt resesällskap är en manlig elitcyklist med backar som specialité. Lycka till att köra i hans tempo uppför. Jag hoppas förstår på att serparna kryllar av diverse manliga och kvinnliga cyklister en kan sällskapa lite med men. Stort men. Jag är för det mesta långsam uppför, så är det bara. Alltså får jag helt enkelt ta mig den tiden det tar. Tough shit Katja men det är bara att acceptera. Mer tid att njuta av naturen och tänka grymma tankar helt enkelt!
• Ta mig tid för sömn och återhämtning. Tyvärr tenderar jag att vilja hinna med allt och lite till men denna gången tänker jag försöka mest hinna med att göra nada. Sova mycket, äta mycket, läsa precis sådär lagom mycket. Har därför tagit en lite svårare bok med mig som inte är för spännande så att jag måste hetsläsa den om ni fattar va jag menar.
• Starta tidigt på morgonen – helt enkelt för att det är otroligt drygt att klättra i berg när det är sjukt varmt ute. Det blir en tuff delutmaning i sig…
• Ge fan i att vara dum mot mig. Jag tenderar ofta att nedvärdera mina prestationer. Jämföra mig med andra, känna mig plufsig och tung och alldeles misslyckad (som berodde dessa på varann!). Men det är ju bara kontraproduktivt. Det är inte normalt att vara konstant självnöjd och positiv men det är ändå semester vi snackar om. Palla stressa. Palla vara neggo. Det är ändå två hjul och några siffror det handlar om. Och jag är perfekt precis som jag är. Så.
• Njuta in i det sista – oavsett om utfallet blir positivt eller om jag ger upp och börjar träna fikacykling på strandpromenaden istället.
• Prata massa italienska på vägen. Får jag inte ihop mina höjdmeter så får jag ett till cykelspråk att tala förföriskt på. Och det är så himla mycket värt bara det!

Kort sammanfattning: Att på ett seriöst, beräkneligt men ändock luftigt sätt ta mig uppför höjdmetrarna och hinna njuta på vägen. Det ska bli så himla spännande, jag har liksom ingen som helst aning om vad som väntar mig.

Heja mig!

Tänker ni också köra Rapha Rising i år?

Berätta gärna!

Puss!

Tidsinställt inlägg

Mjukisdjur lämnas med fördel hemma då de lätt blir smutsiga
eller ännu värre, kommer bort utomlands.

Hej och pust!

Har precis packat färdigt. Tror jag iaf. Det jobbiga med att packa är att man är aldrig helt riktigt proppsäker på om man fått med allting.

Men jag är typ drottning på att cykelpacka. Helt seriöst! Nu är ju de flesta vuxna väldigt duktiga på att packa snyggt men här kommer iaf mina cykelpacktips. Inga grunder alltså, utan enbart cykelrelaterat. Förutom hur man packar själva cykeln då, det är ju olika från väska till väska.

Tänkte ni kan ju få ett gäng tips. Tänk på att de inte gäller om man ska åka på tävling eller så, då finns det bara ett sätt – in med rubbet i bilen, Ikea-kassar äger och bra cykelställ är ett måste. Nä, de här tipsen är till dig för dig som tänker cykla utomlands. Vi kör!

noll. Ta med dig en förpackning gröt. Utomlands är det oftast fett varmt och ibland vill man bara vakna sjukt tidigt, trycka i sig nåt och sedan sticka iväg och kämpa uppför innan localsen siestar. Alltså kan gröt vara den där snabba morgonräddaren som låter dig träna effektivt och billigt före den värsta hettan!

ett. Cykelflaskor tar plats och är dumt tomma. Utnyttja tomheten genom att fylla den med småplagg så som sockor, handskar, vindisen och sånt. På köpet får du mer ordning i väskan och spar på plastpåsar.

två. Glöm inte ditt europeiska sjukförsäkringskort och utskriften av ditt försäkringsbevis för resa (kan heta lite olika beroende på ditt försäkringsbolag). Nu hoppas vi förstås att inget ont nånsin händer dig men ifall olyckan är framme så är det gult värt att åtminstone få vård för skråmorna.

tre. Ha med dig en musette! Grejen med utomlands är att det alltid finns mycket att se, och ännu mer att vilja ta med sig hem eller smaka på när man är ute och hojar på okänd mark. En musette tar knappt någon fickplats och adderar inte alltför många gram heller men låter dig handla baguette vin godis od på vägen hem till hotellet/campingen. Musette syr man själv, snor från proffscyklister eller som i mitt fall, får med på köpet när man köper dyra kits på Rapha.

fyra. Har du ont om plats för att du har för liten cykelväska eller för att du flyger med luriga lågprisbolag à la Ryanair så är mitt bästa tips att kitta upp dig i cykelkläder redan från början. Det värsta som händer är att folk misstänker dig för att vara en… cyklist. Fatta. Plötsligt får du massa fickor att lägga pryttlar i. Vill du vara lite extra platseffektiv så trär du cykelhjälmen på huvvet direkt på flygplatsen. Frågar de varför du flyger med hjälm på så svarar du bara att det är bra att ha ifall planet störtar. Jag garanterar att du inte får fler besvärande frågor under denna flygningen. Alltså tipset må låta lite sickt men hellre framstå som idiot än inte få plats med hjälmen aight?

fem. Utnyttja ditt resesällskap. Alltså seriöst, detta är bästa tipset jag kan ge. Varför kånka på två Garmin-adapters när man kan dela på en? Varför ska båda ha med sig tandkräm när man kan dela på en tub? Även om den man kommer att bo med inte är alltför nära utan mest en random så kan det vara fett värt att på nåt sätt (hallå, alla har Internets) kommunicera med personen innan och fördela lite packning. Typ du står för schampo, balsam, tvål och tandkräm så står jag för kedjeolja, brylkräm och påse morgongröt. Dels kommer man närmare varann och blir mer polare och dels så spar man på bagagevikten och miljön förstås!

Tja, det var mina små tips. Fyll gärna på med era tips – vad bör man enligt er absolut tänka på när man packar inför en utomsocknes cykelresa?

Puss!

 

Den senaste veckans huvudaktör kladdar på storasysters ritningar <333

Alltså jag har inte gått under jorden. Jag har bara medvetet tagit en semesterpaus från bloggen. Ju högre temp, desto mindre blogglust (eller skapandelust överhuvudtaget). Det är så varje sommar så inget att bry sig om. Nya vindar, nya krafter. Jag cyklar mest ändå och leker med lillebror. Fast nu är det tomt i lilla hjärtat för han är tebax i Stockholm och jag har bara vuxna omkring mig. Igen! #foreveralone

Det kommer dock ett par inlägg senare idag. Ska bara packa färdigt inför italienresan imorgon!

.–.  ..-  …  …!