Äntligen Anna!
Gårdagens komma-hem-plåga fick ett lyckligt slut! Tänk att det mesta kan få ett lyckligt slut med hjälp av bad och cykling och glada vänner förstås. Så simpel är jag.Vid tresnåret drog jag på mig lycran, stoppade in en bikini i bakfickan och hämtade upp Anna. Vi bestämde oss för att dra upp till Borgåsund för de har café med supergod havreglass (!) och vattedrag och brygga. Så vi gjorde det! Himla skönt att återse vänner man inte sett på ett tag. Båda två hade cyklat en del under veckorna som gått – hon distanser och intervaller här hemma, jag mina höjder nere i Italien. Och båda var lika badsugna. Borgåsundets vatten var sjukt varmt, nästan lite för varmt för att riktigt svalka. Men lite svalare blev vi i alla fall, om än ännu varmare i sommarhjärtan. Lite västerbottenpaj på det och så var vi redo för lite backintervaller. Efter ett par sådana kom en VCK-grupp förbi som vi hängde på. Tur att de också skulle köra lite backskoj. Tyvärr kunde jag inte njuta (läs: trycka på som fan) fullt ut eftersom min ena kloss var helt slut och åkte ut när jag minst anade det. Men i klungan fanns Grannen <3 och Ante och andra trevliga personligheter så plötsligt kändes Västerås hemtrevligt igen. Man behöver aldrig vara ledsen länge om man är cyklist, tänk på det alla ni som råkar vara ledsna för tillfället. Hur som! En cyklissa föreslog lycrabad och vi ba JAAA! och drog till Västerås stekigaste stekarbad Lögarängen, fullproppat med gymkillar, beachvolleykillar, show off-tjejer och enorma horder med grillfamiljer. Och så vi då. Cykelbrännor jämfördes, massornas ögonbryn höjdes, stjärtorna tyngdes ner av mälarvatten i paddingen. Mälaren bjöd på ännu bättre svalka än Borgåsundet och kvällen var värdig en fransk rivieranmålares pensel. Jag öppnade en Cola och tänkte att fan, detta med att komma hem är inte så dumt ändå.
Ikväll blir det nya klossar och favorit i repris. Cykel och bad, det är överlevnadsreceptet det. Puss!
Äntligen Katja!
