Månad: maj 2014

Imorgon är det ju dags för XCO-loppet Västerås XC. När en av arrangörsgubbsen frågade mig om jag ville bli speaker så svarade jag förstås EH JA?! 😀 för jag älskar snacka cykel och vill gärna smitta av mig så att alla ända till den mesta fotbollsfarsan förstår hur förbaskat överlägset det är att cykla. Om inte annat så är det för lite speakers som inte uttalar R utan att komma från Småland eller hur?

Hursom, nog med självförhärligande och skojfriskhet.

Jag vill förstås göra ett så bra jobb som möjligt. Precis som med denna bloggen och allt annat jag producerar så fixar jag inte halvmesyr. Dessutom är jag otroligt tacksam över att arrangörerna litar på mig så till den grad att de låter mig tala högt under en så välrenommerad tävling med många duktiga cyklister, både inom elit- och amatörklasserna.

Så jag har gått all in.

Jag har studerat banan, både på karta, på Youtube och IRL. Banan är elak, full med ställen att antingen tjäna tid på eller göra bort sig på och väldigt vacker. Jag lovar.

Jag har cyklat där jag kunnat, vurpat där jag inte kunnat (cykla) och gått de partierna där jag inte vågat vurpa. Tävlingsledaren Mats cyklade dock överallt.

Sorry för hemsk bildkvalité
men var skakig om händerna av nån anledning

Jag har bett om att få namnen på alla de som föranmält sig och jag har gjort min läxa. Google är en grym partner ibland – och det finns mycket gott och fint att säga, bland annat om en dels resultat från tidigare lopp.

Herr Ahlbäck bygger bana.
Du bangar väl inte Ahlbäcks drop imorgon? 😛 

Det kommer med andra ord att bjudas på förhoppningsvis skarp tävlingskoll – men också mycket glatt cykelsnack och allmänt festlig tävlingsstämning. Jag lovar att göra mitt bästa och ni som dyker upp får lova att komma fram och säga hej och svara på den viktigaste frågan:

Vad är värre, hala stenar i skogen eller torrt dödsgrus i en landsvägskurva?

Nu drar jag iväg på inflyttningsfest, ha det gött så ses vi ute på Rocklunda imorgon bitti. Glöm inte följa mig på Twitter (@cykelkatten) och gilla min Facebook-sida för att få vara först med uppdateringar från morgondagens tävling.

Puss

eran Katja

Tja!

Igår var det Västeråscykeln och andra bestyr, struntade därför i att blogga till förmån för detta på kvällen:

Svingott aight?

Men i onsdags hade jag mossmak i munnen istället. Då tog Valle och jag oss an den ökända Rocklunda på våra skogshojar!

Så här var det, jag sa: Ska vi köra mtb? och Valle sa: Okej och jag sa: Ska vi köra på Rockis? och Valle sa: Men är inte Rockis lite väl tekniskt för oss? och jag sa: Nädå! och jag hade förstås fel men det visste jag inte då så klart.

Eller fel och fel, man kan väl inte lalla omkring på packade sandstigar hela tiden heller..?

Så vi tog oss an Rocklunda.

Det började med att vi sågs och insåg att vi liksom inte riktigt hade koll på var någonstans på Rocklunda man kunde köra. Den första timmen irrade vi med andra ord ömsom på förmodade mtb-leder ömsom på suspekta löparaktiga stigar och gjorde dumma saker som att fastna med brallan i sadel, fastna mellan stenar, nästan vurpa och annat teknikhöjande skoj. Så här till exempel:

Foto: Valdemar Sten

Efter timmen då pulsen pendlade mellan ren överlevnadsångesthög och kom-igen-här-går-det-för-sakta-låg så fick vi syn på ett mtb-kittat gubbs som glatt trampade på åt Rönnby-hållet (alltså Rönnby är typ också ett område, som Rocklunda ungefär, skog, sten, rot, träsk +annat skogigt). Vi hängde på gubbset och landade framför ett litet hus. Där hängde fler mtb-kittade gubbs, både pr0- och mer softlooking. Då sa jag: Och vilka är ni då? och de sa: Vi är Friluftsfrämjandet! och så plötsligt bestämdes det att vi skulle hänga på den mest lugnaste gruppen de hade att erbjuda.

Alltså grejen med Rocklunda/Rönnby är att det är tekniskt överallt. Faktum är att jag önskade att jag hade en sån där hackspetthjärna när jag körde omkring där ute, så skakigt är det! En stackars ledare som jag senare fick veta hette Richard tog sig an mig så som jag tog mig an Rocklunda – med världans tålamod och glimten i ögat. Grattis Richard! Det bjöds på både ståuppkomik – bland annat när jag istället för att flyga över styret kramade om ett mindre träd, buskis – jag är en sån tjej som svär högt och tydligt, film noir – när jag slog i ehm (fast det fick inte Richard höra nåt om fast minen sa rätt mycket) och lite sci-fi när det med fasa upptäcktes att den backre snabbkopplingen satt smått löst.

Jag hade förresten skitkul hela tiden. Vet ärligt talat inte huruvida Richard hade skitkul eller inte men han var gentleman nog att inte få tyst på mig genom att köra över mig med sin fatbike som han hade dagen till ära.

Säg hej till Richard förresten:

Bild: Jakob Pousard

Hur gick det för Valle då undrar ni? Jorå! Jag tror han hade skitkul han med, och jag tyckte mig se att han tog sig an hindren med större jävlaranamma än jag. Tyvärr splittrades vi när jag lämnade sällskapet för att hitta hem på egen hand (hade tid att passa) och han punkade. Men vi är på G och tänker prompt fortsätta erövra Rocklundas fruktade leder

(men kanske inte just nästa gång, åsens packade sandstigar är helmys de men om man vill köra fort ibland)

Tack Friluftsfrämjandet, Richard, Jakob +andra för en fantastisk kväll i skogen.

Puss!

/stigUPPfinnaren, myrpåköraren, myggbemötanden eran Katja

Ibland kan ett sms från okänt nummer göra ens dag, ens vecka. Tack Mange som skickade detta efter artikeln om Ride of Silence. Jag spar dina ord i mitt hjärta. Vägen är vår om vägen är rätt <3

Hatälskar intervallkörning. Innan själva körningen är jag alltid livrädd att jag inte kommer att hålla, att jag blir avhängd, att jag får ont, att jag typ kommer sist och att hjälmen flyger av så alla ser hur okammad jag är. Ungefär. När jag väl är igång och benen känns pigga så är det helhemskt underbart och ingenting annat spelar roll. Jag måste bara bli bättre på en sak – att inte deppa ihop nåt så förjävligt (och ibland till och med lätta på pedaltrycket!) när jag blir omkörd utan börja jaga istället. Av någon anledning är jag mycket bättre på att pressa på när jag vet att jag är jagad än att jaga. Västmanländskt temposyndrom, kallar de det har jag hört.

Förresten så satt det ju helrätt med att kila förbi ett födelsedagskalas efter gårdagens isande-kantvind-diverseintervall-klubbpass. Ett gäng koppar te och tårta gör verkligen underverk med den stela kroppen. Idag värker det något i spirorna och det ska firas med mtb-teknik med Valle ute på Rocklunda!

Puss.

 

 

Hej.

Nyfiken på nya glänsande finfina cykelmodeller och önskar testa dem i sin rätta miljö istället för inne i cykelaffären? Eller är du trött på din disciplin och vill byta skiva och kanske börja med CX, eller varför inte mtb? Jag behöver knappast dra fördelarna med att verkligen ta sig tid och provcykla modellen man gillar – eller storleken man tror ska passa en. I slutändan spar det både tid, pengar och inte minst sjukgymnastarvoden…

Imorgon kommer min samarbetspartner ROSE till Västerås och har med sig följande cyklar:

Landsvägscyklar

• Xeon CGF 3000, 57
• Xeon CSL 2000, 55
• Xeon CRS 4400, 53
• Xeon RS 3000, 51
• Xeon CW 3000, L
• Pro SL 2000, 57

Cyclocross

• Pro DX Cross 3100, 56
• Cross Pro RS 2000, 53

Mountainbike

• Count Solo 2, M
• Thrill Hill 3, L
• Granite Chief 2, M
• Root Miller 1, L
• Dr.Z 2 (Custom med Fox Kashima), S
• Mr Big 3, M
• Mr Ride 1, XL
• Crystal Stoke 1, S

Information om demodagen:

Plats: Rocklunda, parkeringen utanför ABB Arena Nord

Dag: Torsdag den 29 maj

Tid: 12-16

Mer info om ROSE on tour finns här på hemsidan.

Varmt välkomna!

Vad vore veckokollen utan redig selfie – här
supercasual på väg upp till Norberg, i gammeltröja,
med ny hjälm,
vanliga brillz och alltför bra musik i lurarna

Hej.

Haha idag är jag sjukt landsvägssugen igen. Tvingade igår mig själv (och stackars Tony) till aktiv vila i form av svinkall kvällsvandring ute på Björnö (Västerås naturreservat med tillhörande stugfyllon och fräcka dovhjortar med gulliga vita stjärtar). Vi försökte – verbalt – snickra ihop sommaren. Typ vad vi är sugna på, vad vi hinner med, vilka tävlingar och lopp vi bara måste köra och vilka vi kan tänka oss missa till förmån för annat… Så himla svårt att få ihop allting ibland men i slutändan så är det tävla, cykla fort och berg vi vill åt. Enkelspårigt och koncist. Älskar’t.

Den här veckan är rätt så fullspäckad med cykel – precis som jag gillar det. Vi kör en klassisk veckokollen!

* Idag tisdag är det klassisk klubbträning. Idag hoppar jag ledarskapet och fokuserar på cyklisten Katja istället. Hoppas på fina intervaller. Ser kallt ut ute men kan i alla fall inte bli värre än för grabbarna som kämpar om rosa tröjan idag!

* Imorgon onsdag får bli en mtb-dag har jag bestämt. Hoppas Valle vill vara med och leka, annars är tanken att jag ska våga mig på rocklundabanan!

* På torsdag den 29 är det dags för årets upplaga av Västeråscykeln. Jag hoppas att så många som möjligt kommer och kör detta fantastiska motionslopp tillsammans med oss. Det finns distanser och fartgrupper för alla smaker – läs gärna mer här på vår hemsida. I år är det xtra xtra då vi dels provar mastergrupper (ledarledda klungor med förutbestämd snittfart) och dels tar supertag i detta med att på riktigt värna om vår miljö och erbjuder både källsortering och ekofika till våra motionärer – inte minst tack vare bästa Annas fantastiska insats. Super, va? Kom kom kom så kanske vi får cykla ihop! <3

* På fredag lär jag benen bestämma farten. Beroende på vilken fartgrupp jag som ledare åker på under Västeråscykeln så har jag antingen kalaspigga eller ömkligt trötta spiror på fredag. Hoppas på snyggt väder och lika snygg klungkörning med nåt villigt gäng.

* På lördag ska jag ta min Canyon och rasta den samt styra kosan mot bygget av årets Västerås XC-bana… Den tänker jag studera noga. Varför får ni veta alldeles snart men glöm för all del inte att spana in inbjudan och anmäla er här! En alldeles grym tävling utlovas.

* På söndag är det dags för själva Västerås XC-tävlingen och då kommer vi att ses det kan jag lova. Glöm för all del inte säga hej.

Så, vilka av er kommer och kör Västeråscykeln och eller XC-tävlingen? Och skyll inte på Långa Lugnet nu, nog räcker benen till båda 🙂

Puss!

alltså vissa dagar känner jag mig som Lou Bega

nä

mer som girly girly-mannen i Sophia George-klassikern

nä

kanske mer som Beatrice Eli i Girls-låten?

Alltså dagar som igår

när jag precis fått mina nya armvärmare (jag är liksom helt sjukt nördig och perfektionist när det gäller armvärmare, det är som strumpor, det får helt enkelt inte sitta vad som helst hur som helst på mina armar)

och smekt lite dem och mina gamla nya arm screens, de från Mavic

och så drar Tony upp ur fickan min mest snyggaste, läckraste slickaste armvärmarn jag haft (Rapha, slutat säljas, sorry folks) som varit borta i över ett halvår, som gömt sig i hans ficka och som jag aldrig riktigt kommit över…

och jag ba yes! kolla på mig jag ba badar i coola armvärmare snyggast häftigast coooolast yo nu ska jag ut och visa upp mig

och så sitter jag där och känner mig alldeles lycklig och samtidigt lite skamsen över att jag är så lycklig över att jag återfått en jäkla tygbit

och så tittar jag ut och så är det typ 25+ Celsius ute och jag har ingen som helst nytta av vare sig armvärmare eller ens screens

och jag ba häpp

BETRAYED.

Glad måndag på er folks!

Fett najs när bokstäverna sammanfaller så en
kan drämma till med värsta ordleken till rubrik aight?

Hursom, nu kör vi ↓

I fredags tog jag mitt pick och pack och styrde kosan mot Stockholm. Tanken var att få till en riktigt soft, cykelkravlös helg och så blev det också!

När lördagssolen började fundera på att kanske gå och lägga sig om nån timme eller två sa jag hej så länge till mamma och lillebror, drog på mig klubbdressen och mina förbaskat för stora (måste åtgärdas!) mtb-skor och tog canyonen ner till Baggeby torg på Lidingö. Där stod ett nytt grym bekantskapt och väntade snyggt kittat i smäcker TeamMagnus-lycra.

Säg hej till Martin gott folk (han nås nog bäst via sin cykliga blogg)

Det bästa med att blogga är ju ändå att man kommer i kontakt med andra likasinnade. För någon vecka skrev Martin som tydligen hade läst min lilla skitblogg ett tag hej hej och så svarade jag hej och så kom vi på att vi skulle cykla mtb ihop och här stod vi och visste inget om varann annat än att vi hade överlevt samma gymnasium och lärt oss att älska cykel.

Det räckte gott och väl! Martin visade sig ha någorlunda förståelse för att jag är en riktig gringo när det kommer till mtb-skills. Så han lät mig helt enkelt provsmaka mig genom Lidingös mtb-utbud – eller del av det i alla fall. Vi cyklade ömsom bredare grusvägar, ömsom lite krångligare partier, diverse abborrbackar upp och ner där jag fick hålla igen för att inte hela tiden töntigt utbrista shit och aj och iiih läskigt, en ville ju va ball och världsvan typ.

Tur det var motsol, fixar liksom inte att ni gottar er i hur
hemskt för stora mina skor är (foto: Martin Söderlund)

Tyvärr finns det inga bildbevis på diverse backförnedringssituationer och sånt men på det stora hela gick det incidentfritt! Det hade säkert gått mindre incidentfritt om jag varit lite modigare men jag måste ändå ge mig själv cred som inte fegade för mycket utan på de mer kritiska elit-partier så att säga. (vettefan om Martin har en annan uppfattning men i så fall får han väl kiss & tell på sin egen blogg haha)

Släpp blicken från oss om du kan, utsikten är fet (foto: Martin Söderlund)

 

Alltså för er mtb-folks är det kanske lika vanligt som måndagskaffet på jobbet men för en annan som jämt håller sig till landsvägen och upplevt skogen mest till fots hittils är det magi! detta med att cykla rakt inne i naturen. Många av de stigarna vi cyklade på hade jag gått på förut men nu fick jag ett helt nytt perspektiv på tillvaron. Jaså är min lilla skitö så fin egentligen, typ?

Lidingö fick sig en omgång blårange rumpa i kvällssol – Grattis Lidingö!

Rätt så märklig känsla egentligen, denna övergång mellan asfalt och skog och stig och sten och så. Nu har jag säkert cyklat mtb minst tio gånger eller så men har fortfarande inte riktigt vant mig.

Turen avslutades med obligatorisk sockerchock i form av cola till mormorshostebulle <3

och resten av helgen är historia

en väldigt somrig sådan.

Nu är jag banne mig officiellt mtb-frälst. Hoppas Grannen skrider till verket och köper sig en skogshoj han med så kan vi vara fler som låter oss förföras av skogen mellan landsvägsrundorna.

Tack naturen för den underbara solen och Martin för den magiska mtb-turen. Bäst, va?

Puss.

Min fina alupolare vid Gropen

Hej.

Tänka sig, det är redan fredag! Veckan har flugit förbi fort som en övertänd sommarfluga och jag har inte ens hunnit berätta för er om Engelbrektsrundan jag körde helgen som varit. Men det inlägget kommer – ni vet ju att jag är typ sämst på just-in-time-racerapporter.

Egentligen hade jag tänkt att köra Kinnekulle-loppet imorgon. Men redan i måndags bestämde jag mig att nä, jag behöver en prestationslös helg. Alltid ska det hända nåt, ibland måste jag få cykla ifred utan att känna att jag ska vinna någonting. Däremot ska Johan, Tony, Jimpan och ett gäng andra fortfarande dit så ni som är sugna på att följa mina klubbkompisars framgångar kan läsa hos Johan som är världsbäst på snabba updates.

Tänker dock förstås inte försoftas helt och hållet utan styr kosan mot Stockholm ikväll. Med mig kommer jag att ha min otroligt dirty (i ordets mindre dirrrty bemärkelse) skogshoj som förhoppningsvis får känna att den lever ute på Lidingös ökända stigar imorgon. Hoppas förstås hinna tvätta den tills dess…

Och så tänker jag leka med min babybror och sola diverse partier, rösta (på mindre diversa partier) kanske hinna med ett premiärdopp också.

Jag tror på att ibland göra annat för att göra bra ifrån sig på huvudlinjen så att säga.

Vad gör ni i helgen? Någon som ska cykla Granfondot? Pepp eller nervösa?

Puss.

Alltså too much information etc. jag vet – men fan va jag ogillar mensdag #2! Mensdag #1 är mest trevligt man ba jahapp kvinnopower baby! Mensdag #3+n är också helt okej, tänker knappt på mitt tillstånd då. Men andra dagen. Det är ett helvete! Det är en sån dag jag egentligen borde ligga inbäddad i sängen, äta munkar, kolla på nån amerikansk kärleksfilm och casha ut till nån fond vars enda hjärtefråga att rädda valungar i nåt avlägset land, typ. För att det gör så himla, himla ont i magen och i benen och så är jag gråtmildare än lökkniven och

buhuu

(vänta ska torka ögona)

så, i alla fall!

här skulle det köras spurtrunda och så är det ändå för varmt för att ligga hemma inbäddad. Så jag tryckte i mig ett sånt piller, drog på min catliken och de röda specializeden över de nykära ögonen (linser for. the. win – alltså hur grym är inte linsuppfinningen?) och rullade ut.

Spurtrunda är alltså när man kör ett gäng ihop cirka sex mil och så finns det vissa segment på sträckan där det ska spurtas. Fett demokratiskt – vill man spurta så gör man, vill man inte spurta så passar man. Man stannar till och väntar in varann efter varje spurt så ingen blir avhängd.

Himla fint väder, nästan lite för varmt för min prestation egentligen. Dagens mål var att skita i att hävda mig utan glida med och typ må. Så jag gjorde det! Segade förstås inte för mycket men försökte mig inte pressa för mycket heller. Mensdag #2 satte ändå stopp för några större bedrifter. Eva ledde rundan, vi var rätt så många men väldigt organiserade och ingen åkte ner i diket, alltså himla lyckat. Mina ben kom förstås igång lagom till rundans slut och jag kunde börja känna givande acceleration.

Slutet gott allting gott.

Mina nya alldeles gemytliga arm- och benvärmare signerade mitt favvomärke har anlänt och sitter som om jag vore född i dem. Fiskpinnarna myser sig gyllenbruna i stekpannan, giroetappen är nästan framme på flashdisken och imorgon börjar helgen igen.

Wunderschön kväll lingoneländet till trots. Puss!

P.S. Tack för era pollentips förresten. Märker att det blir lite lättare med linserna men ska testa någon vettig spray också.