Hej. Det kan bli ett litet steg eller så blir det ett större steg. Hur som helst så är det grymt bra att rösterna om det orättvisa och hämmande det faktum att kvinnliga cyklister ständigt hamnar i skuggan av sina manliga kollegor – inte minst när det kommer till löner, resurser och den (för vilken sport som helst!) livsviktiga exponeringen. Tack Åsa för tipset!
Tyvärr är dokumentären inte släppt än men vi får hålla utkik på
filmens hemsida. Jag tycker förresten titeln är väldigt ironisk och aktuell inte minst i samband med den lilla disputen jag och grymma Lisa Ström hade på twitter häromdagen:
(diskussionen fortsätter när ni klickar här, hoppas det är okej för dig Lisa att jag bloggar ditt namn här).
Tyvärr var jag tvungen att dra till jobbet och hann inte riktigt debattera färdigt från mitt håll, men äsch, man kan ju alltid debattera lite senare. Min poäng är i alla fall att jag inte tror på att det där med separation och så kallade frizoner hit och dit eftersom jag är fast övertygad om att sådant leder till ännu mer separation. Jag tycker det ligger på hela den svenska samlade cykelengagerade styrkan att se till att de som utövar sporten vi älskar – vare sig de är män eller kvinnor eller transor eller whatever – känner sig välkomna och uppskattade på våra vägar. Arbete med attityder är nog det minst tacksamma och det mest sega arbete man kan utföra – och det tar tid, kraft, tårar, eldsjälande och många timmars nötande.
Och rosaskimrande ghetton sponsrade av kosmetika- och glansmagasinföretag är banne mig inget annat än samma gamla lärdom som kvinnorna får från barnsbena:
ni är söta, ni är gulliga, ni är smycken och vi älskar er så länge ni servar oss när det behövs men håller er profil låg och i bakgrunden, annars blir ni obekväma för oss.
och som männen får från barnsbena:
ni är tuffa, ni är starka, ni är våra beskyddare och vi älskar er så länge ni servar oss när det behövs men håller er profil högt och muskulöst och långdistanst, annars blir ni inattraktiva för oss och lätta mobbingoffer för era kamrater.
Hela idén med tjejlopp är ju att kvinnorna antas besitta andra egenskaper än männen och vise versa. Varför antas männen kunna börja med femton mil (Halvvättern) medan kvinnorna får nöja sig med enbart hundra (Tjejvättern)? Varför antas Gustav, fyrtio år och aldrig motionerat, vara starkare än Siv, tjugofem år och cyklat till skolan och jobbet hela sitt liv?
Denna diskussion, som kan te sig genusklassisk, får dock inte pågå utan att man tar med det där med motionslopp i sammanhanget. Gränserna mellan vad som är tävling och vad som är motionslopp suddas sakta men säkert ut eftersom vanlige svensson dagligen matas med reklam från sportföretag som ju vill få svensson att känna sig som den där proffsiga liraren som ju till och med får starta med eliten i vissa sammanhang! Hade svensson dock slappnat av och faktiskt insett att det är motion, släta bullar och fågelsång motionslopp handlar om så hade svensson kanske inte varit så skitnödig och elitistisk och låtit bli att negligera de få tjejerna och de ännu färre mindre svaga-svenssons som är med för att ha kul istället för att leka elit.
Så, lärdomarna är – från mig, märk väl!
- 2014 är könade motionsloppnamn ett uttryck för segregation som delar upp istället för att föra ihop i sann motionärsanda
- Vi mot dem leder aldrig till oss.
- La Pizzas beasås är en gudagåva
- Attityder tar tid att förändra och både män och kvinnor får dra sitt strå till stacken
- Fler borde börja tävla i riktiga tävlingar
Med vad tycker ni?
Total avsaknad av posering men ändock glad min,
