CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Att det ska vara så svårt att slänga ett par skor.

Att det ska vara så svårt att slänga ett par skor.

sneakers1

Igår skulle jag få besök av en bästis från Göteborg. Det innebar förstås ohämmad glädje – vi ses alltför sällan! – samt den jobbiga insikten om att min goda lya ciclista behövde sig en omgång städning. Funderade först på att fuskstäda, ni vet dra lite med trasa här och var, men det skulle ju förstås bjudas på strålande sol, blåhimmel änglasång od eller med andra ord – dammframhävande elakt ljus. Kunde alltså inte fly, fick inte fly, drog fram dammsugarn och trasorna och andra städpryttlar. Fastade dock i hallen. Såg att jag hade massor med sommarskor som skulle behövas stoppas undan för vintern istället för att dammas i sin egen leriga avsky inne i skohyllan (jag har en sån där låg hylla med massa fack). Började dra fram skorna. Och så kom paret fram. Som jag inte tänkt på, på säkert ett halvår. Paret bestående av två gulbeigecrémefärgade, alldeles perfekt slitna men totalt omöjliga att gå i, sneakers, med trasiga sömmar, hål i sulorna, småstenar som hade fastnat inuti och svettlukt, omöjlig att vare sig bortse ifrån eller någonsin vädra ut.

Mina älskade, älskade adidasdojor, som tjänat mig i över sex? sju? år

och

tågluffat runtom i Europa
matchat en och en annan kort kjol
gått och gått och gått
sprungit lite kortare rundor
avlastat årsvis med trötta fossingar
vandrat mil efter mil – hemma i Sverige, uppe på i de alpina dalarna
sett massa spännande saker
trampat på en hel del hemligheter och fört med sig dem, ibland ända in hemmet
aldrig blivit tvättade
burits i musette över axeln som de skönaste skorna att gå i
och så.

Fan, det är nåt speciellt med mig och skor. Fastnar sällan så för kläderna, men knyter mig gärna an lite för mycket till skorna. Kanske för att det är väldigt sällan som jag köper nya skor. Speciellt träningsskor. Vilket gör att de få jag har verkligen sliter in i det sista. Och har väldigt, väldigt svårt att säga adjö.

Nu ligger de nere i papperskorgen, tillsammans med annat brännbart.

Och skofacket skiner tomt. Även när ljuset mjuknat.

Känner ni igen er? Eller är det bara jag som är pinsamt blödig när det gäller gamla sköna prylar?

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 kommentarer

  1. Jag sparar som en galning. Och tycker att jag är skitjobbig som gör det – men iom att jag flyttat ett par gånger om året har jag gjort mig av med en del bös ändå – och senaste flytten slängde jag ohämmat – skön känsla!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.