Cykelkatten

Månad: november 2013

  • Bäst att vara på den säkra sidan muren.

    God morgon.
    Jag har varit en exemplarisk cykelbloggerska idag. Har vaknat, konstaterat att vädret är sådär crisp som en höstcyklist kan önska sig, putsat på min Canyon, ätit mig en gröt- och äggfrulle, fällt en symbolisk tår över att Engen slutar vara krönikör på Kadens (Varför? Vet någon? Hon är ju grym skribent!) samt lyssnat på en masse mellow tunes för att liksom låtsas att det allting är fullkomligt okej med mig. Nu ska jag fortsätta vara exemplarisk. Grannen har utarbetat en föga teknisk men desto mer trevlig mtb-rutt åt mig Björnö – Gäddeholm – Klinta (där kan det kanske bli smått kritiskt iofs) – etc. och jag ska få i mig ett antal cykelmil innan det blir dags att blanda kvällens första förlösande GT och möta upp dem som inger mig hopp om mänskligheten. Ses ute på vägarna!

  • Hi life.

    Hej.

    Salig efter gårdagens gympass! Körde cirkelgym och vart till och med svettig och lätt illamående (kroppen är ju inte helt kry än). Men fick beröm av instruktörsgubben som tyckte jag kunde köra med ännu tyngre vikter. Fick ursäkta mig med att jag liksom varit sjuk ett tag.

    Cirkelgym/stationsjympa/cirkelfys/TMI (träning med instruktör) är för övrigt superbra för oss som trots många försök ändå inte hittar rätt flow och självdisciplin på gymmet. Det är enklare att efter ett sådant pass på egen hand komplettera med ett eller ett par övningar för specifika muskler/muskelgrupper (t ex benböj, utfall etc.).

    Vissa kan invända mot nyttan att “slösa tid” på att träna överkroppen – men tänk på att en vältränad överkropp kan förbättra benens prestationsförmåga precis som slö, otränad överkropp kan försämra den.

    Googla på “styrketräning + cyklister” eller hellre “cyclist + strength + training” (finns fler resurser ute på engelska) för att hitta info och förslag på övningar och program. Läs även här på Toppfysik!

  • Friskförklarad.

    Originalfoton tagna av Heidi Swift

    God morgon!

    Imorse vaknade jag och kände nåt jag inte känt på enochenhalvvecka… Jag vaknade pigg, pirrig, lite sådär förväntansfull och nyfiken och leende – sådär som jag brukar vakna! Men inte gjort nu på ett tag. Kändes skumt och det tog ett par-tio ögonblick innan jag förstod vad det var. Men sen insåg jag – jag kände mig frisk! Och fräsch! Och ny! Och glansig i pälsen håret! Och äntligen smakade gröten gott igen och ägget smakade gott det med och morgonkaffet och chokladbiten till. Och visst, jag har ett par kåvepenin-dagar kvar men kroppen är redo att friskförklaras.

    (alla som tränar vet vilket helvete det är att fysiskt inte kunna träna på över en vecka)

    Så – jag friskförklarar mig själv.

    Och tänker fira det med ett finfint styrkepass ikväll, för att markera början på den lyckade cykelsatsningen tvåtusenfjorton.

    Heja mig!

    Puss.

  • Bike kill.

    Julie Glassberg har plåtat tallbikesie-klubben och dess subkultur
    Trots alla försök att utmåla cyklister som aggressiva, tourdefrancehallucinerande lancearmstrongs okynnesklädda i perversa åtsmitande trikåer och med en enda agenda – att göra livet surt för de snälla bilisterna – så vet alla med åtminstone lite vett i skallen att cykel ändå är det mest harmlösa fordonet en person kan föras på.
    Cyklisterna sinsemellan är det förstås inte alltid så snällt. Alla som någon gång kört ett GP har om inte skaffat sig en dyrare, säkrare hjälm så lärt sig att be små böner om att klara sig ur loppet helskinnad. Och inte tala om de galenpannorna som försörjer sig på keirin…
    Ja, man kan vara cykelkompisar men “slåss” ändå. Fast… medlemmarna i The Black Label Bike Club i Minneapolis, USA har tagit det där med “slåss” på blodigt allvar. De cyklar inte bara tall bikes iklädda annars traditionella choppers-plagg, de anordnar cykelriddartorneringar där de slåss med pinnar och saker medans de sitter på sina tall bikes. Slår vad om att de spelar amerikansk trashpunk också. Så galet och ändå typiskt amerikanskt.

  • Ostyrigt utan bockstyre!

    Det enda foto jag hann ta innan telefon frös

    Det här ska handla om anledningen till mitt livs första SPD-vurpa med faktiska SPD-pedaler!

    Det var en praktfull vurpa. Jag var stiligt klädd, Katjas Canyon var vit som snö och det var mammor med barnvagnar överallt. Hepp. Ni fattar. Tur att vinterbibsen höll och hoppas att mamman som förskräckt frågade om jag var okej hörde att jag sa att jag hade ny cykel. Så att hon fick en något mer nyanserad söndagshistoria att dra för kompisarna.

    Själva cyklingen gick bra! Det var kul! Det var faktiskt väldigt kul. Jag körde runt på cyklocrossbanan som det tävlades på i lördags och solen sken som besatt. Backen som man skulle bära cykeln uppför inom tävlingen var grotesk så jag testade bara den en gång. Annars körde jag nästan hela banan, och jag lärde mig att inte tveka nedför. Man ska ösa, stå upp och äga hela världen. Då går det bra.

    Iallafall nästan varje gång. Två gånger stod jag på krönet av DEN DÄR nedförsbacken, och försökte visualisera mig själv åkandes nedför. En backe som jag inte såg slutet på för att den slingrade sig nedför en hiskelig, brant stig. Det enda jag lyckades visualisera var hur jag panikskivbromsade mig nedför branten – ni vet den typ av tvångstanke som kan komma när man står på en brant plats och vill hoppa ut i luften.

    Nästa gång.

    För till slut kom den där känslan inifrån, nästan lite värd att dö för

    “bara ett varv till”

    och jag körde ett varv till och ett till, och ett till åt andra hållet, och så kom en dotter med sin mamma och så tog de kort i det himmelska skymningsljuset, och jag hoppades att jag skulle fastna på deras foto eller i deras minne.

    Så ställde jag cykeln mot ett träd och tog fram min termos och tjocktröja och myste lite.

    Jag och Hökåsengropen.

    Sen tänkte jag på miljön. Som MTB-cyklist kan man ta sig fram utan att någon behöver hårdgöra en massa, som LVG-cyklist är man betydligt mer bilberoende (ingen bygger en landsväg bara för cyklister). Man tär visserligen på skogen genom att man kör upp stigar och så, men en racer skulle inte vara någonting utan alla bilister för vars skull man pytsar ut en massa asfalt i tid och otid.

    Jag tänkte också på varför man väljer den cykel man väljer. Är mountainbike för landsvägscyklisten vad snowboard är för slalomåkaren? Jag tittade på Katjas vitskimrande dyrgrip med sina breda däck och sin dämpade framgaffel – som cykel betraktad hade den en viss attityd.

    Man tar sig liksom FRAM. Om stormen Gudrun skulle svepa över Västerås skulle man knappast vilja rulla fram bland bråtet på några fjuttiga små racerdäck.

    Däremot kan man säkert vara med om många spännande vurpor på mountainbike. Återstår att se om jag skaffar nån, till dess hyser jag största respekt för alla som kämpade i lördags och alla andra dagar uppför och nedför backarna vid Hökåsengropen och uppför och nedför alla andra backar.

    NO FEAR.

    P.S. Jag är för övrigt övertygad om att min SPD-vurpa har att göra med att min hjärna inte fattade att jag satt fast eftersom cykeln ju inte hade bockstyre!


    Anna

  • Vätternrundan hjärta Tour de Chat hjärta Cykelkatten

    Imorse såg jag att Vätternrundans arrangörer hade länkat till Mickes fantastiska bild som föreställer kvällsvyn under Tour de Chat. Och att väldigt många gillat den. Tack Vätternrundan.
    För er som missat så är Tour de Chat ett gratis lopp där vi cyklar Västerås – Stockholm turåretur, käkar på Bianchi Café & Cycles och stannar om lusten faller an, till vid Alfreds kokosbollar… Mer inspiration här. Häng med på en valfri distans nästa augusti! 

  • Novembercråssen.

    I lördags blev det dags för höstens sista crosslopp här i Västerås nämligen Novembercråssen ute i den fantastiska Hökåsengropen – Sveriges kanske naturskönaste och mest flexibla crossbana? (jag skojar inte, ni får komma och se med egna ögon!)

    Micke kom tillsammans med Matilda och sin feta kamerautrustning för att ta lite snygga bilder. Andreas kom för att heja på cyklisterna.

    Tony, som precis som jag var för krasslig för att cykla, hade hjälpt till att bygga banan och skötte tillsammans med Jens varvräkningen och annat viktigt crossaktigt.

    Grannen och Anna kom och önskade att de också hade en varsin cross, eller kanske en varsin mtb? Eller en varsin både och, kanske?

    Här syns en del av publiken och cyklisterna. Vi blev glatt överraskade över att så många trotsade kylan för att antingen cykla eller fika och heja på cyklisterna!

    Johan hade gärna kört lite mera men var också förkyld så det räckte med ett varv. Han var glad ändå!

    Extrakul var det att det kom lite folks från Norbergs och Enköpings cykelklubbar och körde. Här är super-Gunnar som dessutom gick och vann hela loppet. Grattis!

    Våran Johan var inte sämre än att han knep tredjeplatsen, direkt efter super-Gunnar och Gunnar P. från vår klubb.

    Jag hade ansvaret för kaffetermosen och pepparkakorna och mjölkchokladbitarna och det skötte jag alldeles utmärkt. Skrek en hel del KÖTTA! också, en ny grej sen den episka SM-dagen i Stockholm.

    Bara ett av bevisen till varför Hökåsengropen-banan är så naturskön. Efter denna väderbitna krabat fick cyklisterna en brant backe ner ut mot vattnet där de fick handskas med en hårnålskurva för att inte trilla i själva “Gropen”. Bad tyst varje gång någon bromsade liiite för sent. Men alla klarade sig – ingen man överbord.

    Förutom den bistra halsflussen som omöjliggjorde mitt deltagande blev det en himla lyckad tillställning. Mer snack och fler bilder inne hos Johan!

  • RAAM, kungliga podieflickor och lyspinnar

    Jag har ju helt glömt att berätta för er om cykelkalaset jag hostade i slutet av oktober! Nu när jag är sjuk och invalid är det alldeles lagom att titta tillbaka och minnas en fantastisk kväll i glada vänners lag.
    För er som inte vet så är Cykelfest en glad ny-tradition. Det började en gång med en liten idé av mig och Peter – och nu hålls cykelfest två gånger om året – en kick-off på våren och en fuck-off på hösten. Målgruppen är de blåranga folks som andas cykel. Samt en och annan cyklist-to-be bland respektive ibland… Cykling är ju en missionerande religion.
    I år fick cykeläventyr stå för festtemat. Det till ära hade jag i samarbete med CK Distans fått hit Gunnar Ohlanders – den förste svensken någonsin att slutföra det lika häftiga som fruktade RAAM (ett ödmjukt randonnélopp där ynka fyratusenåttahundra km ska avverkas under max tolv dagar). Festen började med att Gunnar berättade om RAAM och visade lite bilder, samtidigt som vi i publiken mumsade på Evas amerikanska muffins och diskuterade dilemman som bara cyklister har gemensamt – hur göra med stjärten efter åttio mil i sadeln, hur sova fast man inte hinner, hur viktig supporten är.

    Efter att uppståndelsen kring RAAM och den italieninspirerade buffématen lagt sig i magen skickades gästerna runt på en traditionsenlig tipspromenad lokalen runt. Frågorna handlade som vanligt om allting mellan-himmel-och-jord-cykligt. Utslagsfrågan var väldigt intern – hur många mil hade Grannen hunnit cykla i år?

    Sedan blev det dags för prisutdelning. Två slags vinnare skulle koras – den som hade vunnit festquizzen samt den som hade vunnit Festcrossen som hade körts tidigare på dagen. Totalt blev det fem gladapriser – quizzguld, -silver, -brons och -tröstpris samt festcrossenkronan! På prisbordet stod förstås ekologiska cykelviner och skumpa. Och gissa om inte Tony gick och vann guld i båda kategorierna. 

    Johan (till vänster) höll ett litet fint tal om hans och Tonys grymma cx-satsning i Västerås. Tänk att vi nu har en egen – om än liten! – cx-sektion som ordnar lopp och annat skoj. De andra såg fina ut och hade trevligt! Längs nere till höger ser vi bland andra Peter Tonér från CK Distans. Tack för Gunnar Peter!

    Så här glad blev Eva när hon vann pris (minns inte om det var brons eller silver). Och hade inte vi de sötaste podieflickorna – Ingela och Grannen? 
    Kvällen avslutades med att vi drack upp det sista, i mörker, larvandes med ett gäng lyspinnar som de mogna vuxna vi var. Och ämnet för diskussionerna hela kvällen var cykel, cykel, cykel…
    Precis som det ska vara på en fantastisk cykelfest!
    Supertack till finaste Periferigruppen, Tony, Cecilia för all hjälp med mat, pynt mm.
    Tack till Peter Tonér och Distans CK för att ni “tagit hit” Gunnar
    Tack till Eva för mummas muffins
    Tack Micke som agerade fotograf (samtliga bilder i detta inlägg är Mickes förtjänst)
    Tack till alla er som kom och gjorde kvällen underbar <333

  • Status krasslig.

    Hej. Ute är vädret gudomligt – kallt, friskt, soligt! Jag är tyvärr fortfarande rejält förkyld. Har dock blivit så pass bra att jag kommer att klara av att vara publik och kaffeförsäljare på Novembercråssen idag. Stackars min Canyon som får stå smycke hemma idag… Tur att vintern är lång 😉

    Ska ställa mig under solens strålar och försöka må. Hörde att jag inte är ensam om att vara förkyld så vi blir nog ett gäng som står och mår där tillsammans!

    Ha en fantastisk lördag folks.

  • Red throat radical.


    Jaha. Då har jag varit hos doktorn och återigen diagnostiserats med halsfluss. Halsfluss innebär noll tyngre motion på några dagar, samt antibiotikakur i dagarna tio. Förbaskat oturligt. Dels så är det för mycket på jobbet för att jag ska njuta av att vara sölig i skallen, och dels så vill jag träna. I och för sig så skadar det ju inte med nån veckas vila – men jag känner ju inte för att vila just nu! Jag vill ju ut och leka med min mtb! Och köra Novembercråssen med Johan och andra klubbfolks! Plåga mina ben med festliga intervaller på stationär cykel medan jag filar på mitt eget spinningpass så att mina spinners får en ännu snyggare och plågsammare upplevelse på måndag!

    Men nej då. Är man en skrälle med svagt immunförsvar så är man.

    Under tiden roar jag mig med att vara radikal.

    Idag till exempel hade jag byxor på mig till jobbet. För första gången på kanske tre-fyra år. Bara en sådan sak. Upptäckte genast att byxor är det minst cykelvänliga plagget som finns* – det bildas ju en kylig glipa mellan rumpan och ryggen när man lutar sig i sadeln! Tacka vet jag kjol med varma strumpbyxor högt upp på ryggen när man pendlar, då hålls man både luftad och varm samtidigt.

    Undrar vad nästa radikala påhitt blir?

    —
    * byxor är ej samma som bibs (red. anm). Jag klär mig alltså olika när jag cyklar inne i stan och när jag cyklar “på riktigt”