CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Ostyrigt utan bockstyre!

Det enda foto jag hann ta innan telefon frös

Det här ska handla om anledningen till mitt livs första SPD-vurpa med faktiska SPD-pedaler!

Det var en praktfull vurpa. Jag var stiligt klädd, Katjas Canyon var vit som snö och det var mammor med barnvagnar överallt. Hepp. Ni fattar. Tur att vinterbibsen höll och hoppas att mamman som förskräckt frågade om jag var okej hörde att jag sa att jag hade ny cykel. Så att hon fick en något mer nyanserad söndagshistoria att dra för kompisarna.

Själva cyklingen gick bra! Det var kul! Det var faktiskt väldigt kul. Jag körde runt på cyklocrossbanan som det tävlades på i lördags och solen sken som besatt. Backen som man skulle bära cykeln uppför inom tävlingen var grotesk så jag testade bara den en gång. Annars körde jag nästan hela banan, och jag lärde mig att inte tveka nedför. Man ska ösa, stå upp och äga hela världen. Då går det bra.

Iallafall nästan varje gång. Två gånger stod jag på krönet av DEN DÄR nedförsbacken, och försökte visualisera mig själv åkandes nedför. En backe som jag inte såg slutet på för att den slingrade sig nedför en hiskelig, brant stig. Det enda jag lyckades visualisera var hur jag panikskivbromsade mig nedför branten – ni vet den typ av tvångstanke som kan komma när man står på en brant plats och vill hoppa ut i luften.

Nästa gång.

För till slut kom den där känslan inifrån, nästan lite värd att dö för

”bara ett varv till”

och jag körde ett varv till och ett till, och ett till åt andra hållet, och så kom en dotter med sin mamma och så tog de kort i det himmelska skymningsljuset, och jag hoppades att jag skulle fastna på deras foto eller i deras minne.

Så ställde jag cykeln mot ett träd och tog fram min termos och tjocktröja och myste lite.

Jag och Hökåsengropen.

Sen tänkte jag på miljön. Som MTB-cyklist kan man ta sig fram utan att någon behöver hårdgöra en massa, som LVG-cyklist är man betydligt mer bilberoende (ingen bygger en landsväg bara för cyklister). Man tär visserligen på skogen genom att man kör upp stigar och så, men en racer skulle inte vara någonting utan alla bilister för vars skull man pytsar ut en massa asfalt i tid och otid.

Jag tänkte också på varför man väljer den cykel man väljer. Är mountainbike för landsvägscyklisten vad snowboard är för slalomåkaren? Jag tittade på Katjas vitskimrande dyrgrip med sina breda däck och sin dämpade framgaffel – som cykel betraktad hade den en viss attityd.

Man tar sig liksom FRAM. Om stormen Gudrun skulle svepa över Västerås skulle man knappast vilja rulla fram bland bråtet på några fjuttiga små racerdäck.

Däremot kan man säkert vara med om många spännande vurpor på mountainbike. Återstår att se om jag skaffar nån, till dess hyser jag största respekt för alla som kämpade i lördags och alla andra dagar uppför och nedför backarna vid Hökåsengropen och uppför och nedför alla andra backar.

NO FEAR.

P.S. Jag är för övrigt övertygad om att min SPD-vurpa har att göra med att min hjärna inte fattade att jag satt fast eftersom cykeln ju inte hade bockstyre!


Anna

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

5 kommentarer

  1. Härligt skrivet! Jag fick samma känsla för tre år sedan och är sedan dess fast i MTB-världen. Första gången var på VCKs avslutningsläger i Säfsen. En hel dag med bara MTB och första gången med SPD. Minst 20 gånger stannade jag, klickade ur högerfoten och … trillade åt vänster! Fortfarande blir det vurpor med sår på benen som inte riktigt har läkt efter 2 månader, två sprickor i revben på 6 månader och ett drop i Rocklundaskogen uppkallat efter mig. Men, det är det bästa jag vet!!!

    Magnus Ahlbäck (han med Canyoncykeln)

    1. Magnus-droppet, sådärja!! Dessa SPD-vurpor…Jag tycker ju att skogen borde vara mjuk och fin att landa på men… just att köra nedför var ju världens kick, jag måste göra det igen helt enkelt. Och det måste ju vara jättefint att köra i fjällvärlden.

  2. Haha! Ja, det låter rätt ologiskt. ;) Men tyvärr blir det inge mer utför för min del. En tunn disk i svanken sätter stopp för det. Konstigt nog funkar det helt okej med mtb (och till viss del DH). Och tur är väl det för så kul det har varit!! :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.