Jag älskar vissa människor. Sådana som inger hopp. Sådana som påminner mig om varför jag helt ärligt hoppas på att dö pank, eftersom varenda en av mina sparade kronor gått åt att resa till platser för att söka sådana människor. Sådana som borde få finnas överallt – men som är få, så få eftersom världen formar oss så. Hatten av för goda, öppna, varma smarta människor utan en uns av hjärtekrossande dryghet. Ni är mitt hjärtas diskotek.
Fastän jag driver en blogg som för den i cykelsporten oinvigde kan te sig som smått konsumtionsinriktad (ni vet, Rapha hit samt lyxcykelläger dit) så är jag som person rätt så anti klassisk ströglida runt i affärer-shopping (förutom när jag är på Söder i Stockholm eller utomlands och strövar runt i mysiga kvarter med unika butiker, då går jag så gärna in och kikar, utan att för den delen handla speciellt mycket). Jag mår så dåligt av stora kvava ytor som erbjuder så mycket att jag får panik som den dära klassiska höstacksåsnan. Och jag tänker på alla människor som slitit och arbetat och skapat de grejerna som folks bara hiver ner i sina korgar samtidigt som de säger något i stil med lika bra att ta fem, kommer ändå slänga hälften. Jag föredrar att veta vad jag vill ha och handla det sedan lagom till tillfället jag behöver det. Eftersom min pryjakt är investeringsinriktad samt gränsöverskridande så handlar jag dessvärre mycket online. Och helst cykel- och friluftsprylar förstås – de märkena och modellerna börjar jag ha rätt så bra koll på, om jag får säga det själv.
Men eftersom min rehabtid kräver så mycket inomhusträning står jag plötsligt här och känner mig heldum. Jag kan ju så lite om inomhusskor och sånt, och vilka märken tillverkar de snyggaste tightsen? Idag tränar jag i riktigt gamla trasor (på riktigt, nästan så att lukten inte längre går att tvätta bort i sextiogradig tvättvärme, behån erbjuder knappt något stöd och sömmarna har gått) och jag får ont i fötterna eftersom mina träningsskor (Reebok, kostade runt trehundralappen år tvåtusensex) har tappat formen om och om igen. Lite lustigt det där – cyklar gör jag i S-Works men inomhustränar gör jag i sådant som inte bara är gammelmodigt stilmässigt, men även rentav opraktiskt.
Så idag efter jobbet ska jag bita ihop, sätta mig på damtrallan och bege mig till Västerås “shoppingmecka” Erikslund (ni vet, enorm bilvänlig betongansamling vid stadens ände). Sist jag och Tony var där var vi till nya gigoaffären XXL och trots Tonys koll så var det ändå lite för stort för att greppa. Men idag möter jag shoppingdemonerna själv.
Hej.
(brorsan fotar)
Åh. Jag är så pepp!
“Väcktes” av en god nyhet imorse. I maj kommer ett första Gran Fondo att köras i Stockholm! Annars är ju Gran Fondo New York det mest kända av alla granfondisar. Det kommer att bli ett klassiskt loppupplägg, tolv mil för eliten/motionärerna samt sex mil för motionärerna only. Alldeles lagom distanser för ett vårlopp tycker jag. Loppet arrangeras av Fredrikshof CK och sponsras av Bianchi.
Loppet kan te sig som rätt dyrt* (ca 1200 kr för långdistans, 700 kr för kortdistans) men jag personligen tycker att det är fett värt det. Dels så älskar jag Stockholm, vi ska vara stolta över vår supervackra huvudstad. Och att cykla inne i Stockholm är ju en speciell och mäktig känsla, eller hur Anna och ni som var med och körde årets Tour de Chat? Och dels så slipper vi, som bor nära Stockholm, dyra bränsle- och boendekostnader som annars uppstår i samband med lopp som Vätternrundan då man ska ta sig till tjotahejti. (Så kan vi lägga undan pengs så vi har råd med alla underbara cykelläger som faktiskt genomförs i tjotahejti-paradis som Jönköping, Rättvik och liknande orter).
Här är länken till hemsidan och här kan man se bansträckningen.
Ett perfekt lopp att kicka igång sommarträningen med, ser redan fram emot det och skapat en kalenderhänselse inne på Funbeat.
* Jag vet inte riktigt vad det höga priset motiveras med från arrangörens sida men hoppas det handlar om att infrastrukturen i Stockholm är så pass komplex att ett större lopp som Gran Fondo kräver stora insatser i form av avspärrningar, omdirigeringar, funktionärer vid himla massa korsningar, ekonomisk risk de tar iom ett nytt stort cykelarrangemang, tillstånd för depåer och service och sånt hit och dit samt riktigt god afterbike-mat förstås. För övrigt så får arrangörerna gärna komma med en närmare prisspecifikation – det är alltid trevligare med öppna kort. Har ställt frågan på Gran Fondos twitter – och hoppas på svar 🙂
Uppdatering Fått twittersvar. Tack!
Hej.
Det sket sig igår. Tog en väldigt lugn mil innan den elektriska nervsmärtan kom igen med full styrka.
Tog mig hem. Med nöd och näppe.
***
Det blir ingen cx i år. Let’s face the ugly truth – det blir förmodligen ingen mer cykling i år överhuvudtaget.
Tålamod och envishet och idrottsmedicin och fortsatt rehabträning får ersätta det. Med sikte på elegant comeback 2014.
Tack alla ni som står ut med mig under denna min svåra skadeperiod.
Som kommer med råd, tips, välmenande förslag, ja allt räknas. Och hjälper mig igenom.
För mig, cykling är mer än träning, det är en del av min identitet. Att vara utan cykling är för mig jämförbart med att typ, inte kunna se för en som varit bildkonstnär. Eller att inte kunna höra för en som har musiken som passion i livet. Riktigt jävla tungt.
Men precis som bäste Stefan Määttä säger – jag är en tjatig, envis jävel. En fantastisk egenskap, kanske inte för omgivningen, men för mig.
Nu vet ni. Livet som cyklist inkluderar även stunder som skadad cyklist. Låt oss ha kul under tiden.
Puss!
I dessa rehabtider är det vanligt att man tränar både det ena och det andra, samt att man pratar med både den ene och den andre sjukgymnasten eller annan diverse lekamenexpert. Under den korta tiden jag rehabbats till höger och vänster har jag lärt mig en hel del termer. Vissa har jag förstått innebörden av, andra har jag mest nickat till (med sån där djup min, typ “fast jag är Katja och känd för total nollförståelse av livets djupare dilemman så ser jag i alla fall smart ut“).
Här kommer ett urval av termer jag har lärt mig:
* Kötta – vad jag förstår så är det typ när man tränar på ett sätt som det gör ont, typ kavlar sin muskel så att ögona ploppar ut chiwawa-style och så ska man upprepa till musklern når nirvana och man själv apokalyps och så heter det kötta då. Upprepningen, alltså.
* Gluteus maximus – ett finare ord för stjärten, ska jämt stretchas för annars jävlar. Fler konstiga “us”-ord. Varför kan inte musklerna heta så man förstår? Typ “trycka-ifrån-i-backen-muskeln” eller “puta-med-stjärten-muskeln” eller “spurt-muskeln”.
* Kalorier – sådant en plötsligt måste ha koll på eftersom en måste vila benet då och då
* Dexter och sinister – är ju tydligen ord för vänster och höger (eller var det tvärtom?) Och jag som alltid trott att sinister betyder typ, ond och goth sådär
* Bindvävnadsmassage – smärttillförsel i stil med kötta
* Tålamöd… tolamåd… hur fan stavas det nu… tålamod. Så var det!
 |
Hej.
När jag var liten gick jag i konstskola. Jag minns första hemläxan – vi fick samla på oss några höstlöv som vi tog med oss till skolan. Och sedan var det fritt fram att akvarella av dem. Jag minns precis hur jag satt då och den mysiga känslan av färggranna löv kontrasterande mot målarsalens vita interiör. Idag får rosen gärna få ett och annat höstlöv på styret. Jag ska nämligen testa att cykla, för första gången sedan den ödesdigra veckan som ödesla min sensommarcykling.
Det kommer att bli en lugn, fin runda har jag bestämt. Max tre mil, och lite småhungrig, så jag inte trycker på för hårt (det sistnämnda blir nog svåraste utmaningar, tänk betessläpp) Jag ska ta med mig verktyget ifall jag behöver höja eller sänka sadeln.
Håll tummarna för mig nu. Tänk om det går vägen och jag slipper smärtan och kan cykelträna ordentligt igen.
Hej.
God morgon. Det har inte varit många inlägg om min egen träning på den här bloggen den senaste tiden. Tänkte bara förklara mig lite.
Senast jag satt på en racer var för kanske tre… nej, fyra veckor sedan. Och det kommer förmodligen dröja minst en vecka till innan jag törs – och framförallt får – cykla längre än två mil.
Men jag har inte precis suttit still och tyckt synd om mig! (eller ok, tyckt synd om mig lite, men bara pyttelite, lovar). Jag har passat på och tränat sånt jag annars sällan tar mig tid och lust att träna:
– stretchande danspass
– intervallträning med instruktör
– cirkelgym
– medeljympa! intensivjympa! stationsjympa
– coreträning mm
– smärtfull “kavling” av musklerna med – brödkavel! (för fattig för riktiga grejer, palla pröjsa flera hundra för en bit skumplast)
– ännu mer smärtfull rehabstretchning
och sånt. Mycket fokus, förutom benstyrka, har lagts på arm- och magstyrka, sånt jag annars sällan orkar träna. Och tänka sig, lite häftig känsla är det ändå när jag igår plötsligt märkte att åh fan, det är ju inte så jobbigt med smala armhävningar längre. Det både skrämde mig, eftersom det påminde mig om hur länge sedan jag hade cyklat och gjorde mig glad samtidigt. För styrka, det kommer jag inte ifrån ändå om det ska bli någon vettig cykelsatsning utav mig. Dessutom tror jag att jag kommer ha glädje av min nya styrkesatsning under kommande skidsäsong. Mer och effektivare stakning.
Så nu har jag vant mig vid att ha träningsvärk i massa muskler jag inte trodde att jag hade! Så jag går runt och myser och sträcker på mig lite och är lite smånöjd ändå. Enda som verkligen lider nu är ju förstås “cykelmusklerna” samt “milräknaren” – att köra ett explosivt styrke/kondispass på gymmet är ju inte riktigt samma sak som att låta hjärtat, lungorna och musklerna jobba konstant i flera timmar på sadeln. Men så är det. Rehab är rehab och det får jag leva med.
För att göra det lite roligare att stå ut loggar jag alla mina rehabpass som “rehabnöje”.
Så nu vet ni. Jag tränar, men jag cyklar inte. Förhoppningsvis hinner jag börja cykla igen innan magrutorna träder fram, allt annat vore ju verkligen inte comme-il-faut.
Puss!
