Kategori: Punk

Hej Jimmy.
Från början måste jag börja med att säga att du låter väldigt bitter. Du använder hårda ord som ”hänsynslöst” och ”lagvidrigt”. Jag undrar om du cyklar själv Jimmy? Eller söker du helt enkelt gehör efter alla de gångerna ditt samspel inte har fungerat med cyklisterna?
Eller vänta, vilka är de gångerna?
Du tar upp fallet med när du fick ”hoppa undan för en mamma på cykel med två barn i en kärra för att inte bli överkörd”. Varför tror du mamman körde på en trottoar (eller var det kombinerad gång- och cykelbana)? Kan det vara så att hon helt enkelt inte hade någon annanstans att cykla eftersom majoriteten av våra gator är byggda i första hand för bilister och i andra hand för ”alla andra” vilket gör att det blir väldigt otryggt och rentav farligt, både för cyklisterna och för fotgängare?
Du tar upp… vänta Jimmy, var har du de andra exemplen på när cyklisterna ”hänsynslöst” och ”lagvidrigt” körde över dig som fotgängare och bilist som jag antar att du är så som du målar upp de sistnämnda? Jag hittar tyvärr inga fler exempel. Du hänvisar till det luddiga begreppet ”statistiken” men jag som i mitt yrke har tillgång till trafikrelaterad statistik hittar inte några siffror eller grafer som stärker dina hårda ord.
Du berättar att 80 % av alla cykelolyckor är singelolyckor. En singelolycka är per definition en sådan olycka där vare sig annat fordon eller annan människa är inblandade. ”Men fram för allt hur deras trafikbeteende kan övervakas och korrigeras” (citerat, därav särstavat) får du ut av detta påstående. Jag kan för all del inte förstå hur talet 80 % kan ge dig belägg för att skylla olyckorna på de olycksdrabbade cyklisternas ”trafikbeteende”. Däremot så kan Transportstyrelsens STRADA-informationsportal berätta för dig att 27 % av alla singelolyckor har ”drift och underhåll” som orsak. 20 % har ”vägutformning” som orsak. Endast 14 % har ”cyklistens beteende och tillstånd” som orsak vilket ju kan innebära allt men förstås också inkludera ditt påstående om trafikbeteende. Men visst är det mycket lättare att dra alla cyklister över en kam, speciellt om man som du har bestämt dig för att cyklister är en homogen grupp vars säkra kännetecken är att vi är ”självupptagna” och ”hänsynslösa”?
Fast jag är själv både vardags- och sportcyklist och jobbar med bland annat cykelfrågor tänker jag inte sänka alla bilister och cityflanörer genom att påtala vilken trafikantgrupp är den som är minst självupptagen, sett till den globala hållbarheten och samhällsekonomin. Däremot så önskar jag att du förstår att det finns något större än vi mot dem-tänket du bidrar till i din kolumn. Med det något större så menar jag förstås det fantastiska, demokratiska systemet som utgör en modern stad. Systemet där alla oavsett hur de föredrar att ta sig fram ska få plats på sina villkor. Systemet som är så pass komplext att det finns hela forskningsinstitut, och i vissa fall hela statliga organ – se bara på grannlandet Danmark! – som fokuserar på att jobba fram de bästa lösningarna för vänlig citymiljö där ingen ska skadas för att den kör på eller blir påkörd. Och tyvärr för dina åsikter så kommer alla dessa aktörer fram till en och samma slutsats – cyklingen måste öka för att stadsmiljön ska bli säkrare. Du ser, det finns väldigt många faktorer som tyder på att stadsmiljö som anpassas till de mjuka trafikanterna blir snällare än den som anpassas efter de hårda karosserna och hätska beskyllanden.
Men Jimmy, den statistiken får du gärna googla dig till på egen hand. Jag hoppas bara att du förstår en sak som jag som dagligen jobbar för snällare trafikmiljö har som mantra – vi mot dem blir aldrig oss. Och det kan inga hundratals cykelpoliser du åberopar råda bot på. Men däremot, du och jag, ute på vår gemensamma gata.

Kärlek Punk

Vill inte leka med dig, din tråkmåns

Ett uttryck som hamnar under kategorin what grinds my gears (har jag ingen sån? Måste skaffa genast) är när vissa högljudda motionärer klämmer ur sig att de minsann cyklar för att det är kul och struntar därför i det där med siffror, och att man ska ha viss längd på sockor, och försöka vinna, och cykla si och så snabbt.

Och pikar samtidigt lite lagom oss som håller systematisk koll på vår träning, ser till att respektera sporten genom att klä oss ändamåls- och stilmässigt rätt och vill gärna utvecklas och cykla både snabbare och snyggare teknisk sett.

(kan förresten gälla tennisspelare, löpare och diskuskastare med)

Och då kan jag berätta en nyhet för er som inte öppet struntar i det där med ambitioner utan gör en stor grej av att ni ser ner på ”det där larviga sportnörderiet”:

Vi som tränar seriöst gör det också för att det är kul. Faktum är att vi slår er med hästlängder när det gäller det där med att tycka att sporten vi utövar är kul. Det är faktiskt just därför vi inte finner det jobbigt, motigt, fullt med krav och begränsande att lägga vår värdefulla tid på att pickla inne i Strava, leta efter de bästa hårborttagningsmedlen och lägga energi på att lära oss att bli bättre på det vi redan finner kul. Syftet är enkelt – det blir ännu roligare då.

Det är skillnad på bara-för-att-det-är-kul-uttryck och bara-för-att-det-är-kul-uttryck. Det finns en variant av bara-för-att-det-är-kul-uttrycket som är en liten, liten ursäkt till sig själv för att man inte orkar med tempot som de lite mer talangfulla och vältränade kör med. Det är helt okej att köra den. Hur många gånger har inte jag klämt ur mig att heh, eh jo det gick inte så bra men det viktigaste var väl att ha kul och det hade jag. Fast inombords så knyter jag nävarna och förbannar mina jäkla ben som inte pallade vinna den här gången. Denna variant är alltså den naturliga, freudianska varianten och gör ingen större skada utan snarare höjer mojon lite hos den som bara haft kul.

Men den andra varianten, den dära klyschiga varianten när man sitter där på cykelfikat och gormar om att man minnsann har bättre saker för sig än att begränsa sig av siffror och material på styrlindor för att man minnsann cyklar bara för att det är kul till skillnad från de där (underförstått: strebers som tror att det är bättre än oss andra) som saknar liv och fritid – den varianten är bara så himla, himla onödig, insiktslös

och tyder på en sak:

Du är en sån där jantetyngd dou… person som inte törs erkänna att du inte tycker att sporten är fullt så kul att du vill prioritera den. Och därför klankar du ner på oss som faktiskt gör det.

Lägg alltså ner det där överlägsna snacket för du tjänar ingen som helst respekt utan blottar snarare din ignorans och okunskap.

Stör inte oss när vi har kul.

Puss!

Punk

Vad får en kopp kaffe kosta?

Hej. Har ni varit med om att någon har gått dött? Inte? Lyllos er. Jag har. Har ni sett ett lik? Inte. Lyllos er.

Vad drar jag det här upp för? Förstör stämningen och allt?

Jo kärt läsarfolk. Det är ju så här att det där vanliga billiga kaffet vi dricker bidrar direkt till att det bara i Brasilien – den största leverantören av kaffe till Sverige – finns tvåhundratusen människor som är på gång att bli sådana där otäcka lik omringade av levande fast inuti lite döda – anhöriga har jag för mig de kallas. Tvuhundratusen människor är alltså sjuka, oftast i cancer (ni vet den där åkomman vi köper diverse lyxdesignade band för att få bot med här hemma). Mer koll på cancer? Googla cancer och tryck sedan på bilder. Brasilien är ett stort land – och ändå är skador av bekämpningsmedel – samtliga strängt förbjudna här i Sverige – ett av landets största folkhälsoproblem. Och Brasilien är ändå inte det enda landet som levererar kaffe till oss i västvärlden. Tiotusentals människor dör varje år av besprutningsmedelförgiftning.

Läs om parakvat här.

Läs om endosulfan här.

Läs om lindan här. DDT kan du väl redan.

Förutom att de som jobbar på eller lever i närheten av kaffeplantager – och då inkluderar det även sådana små söta oskyldiga – barn och djur har jag för mig de kallas – fuckas hela naturen upp. Alltså ni kan ju tänka er själva. Fett med skogen avverkas (typ tänk som när åt-Ikea-jobbade-företag fulavverkar hundratals med skogshektar uppe i norra Ryssland) – växtligheten dör – marken likaså.

Och då orkar jag knappt dra upp det där med slavlöner, sämst arbetsmiljö och annat skit som beror på att kaffet vi bälgar i oss ska vara så himla, himla billigt.

Seriöst folks, vill vi verkligen ha folks liv på våra samveten? Jag tror inte vi vill det, eller hur?

Så. Jag vill be er, mina läsare om en sak. För ert eget samvetets skull, för naturens skull, för mänsklighetens och de anhörigas skull. 

Ni vet, cykelcaféer som börjar poppa upp här och var i Sverige (vild glädje, så jäkla ballt att cykling har blivit så pass accepterat och trendigt som livsstil!). Det finns ju ett antal – och hoppas de blir fler. Jag har fått nys om att vissa av dem fortfarande serverar elakt, besprutat, dödligt kaffe. Att de har samvete nog att göra det till oss som väljer bort bilen till förmån för ren luft och friska ben! Men vet ni, orka vara elak mot dem. Förmodligen vet de inte bättre, eller så tror de på att efterfrågan är inte stor nog. Vad vet jag. Men vet ni, jag tycker varje gång ni fikar på ett sådant café – fråga efter ekologiskt, fairtrademärkt, reko kaffe. Och säger de att de inte har sådant kaffe – fråga när de tänker ta in det. Fråga förresten om de har ekote, så länge. Och se djävulskt missnöjd ut.

Än så länge finns det ett (!) cykelcafé*  här i Sverige som serverar kaffe som inte bidrar till att folks föder missbildade barn eller själva kolar vippen. Det är Cykelcafé Le Mond (där jag tyvärr inte hunnit fika ännu).

Jag hoppas att de andra caféerna som profiterar på en av de natur- och socialvänligaste livsstilarna i världen tar efter. Och jag hoppas att vi en gång för alla hellre betalar en krona extra eller avstår kaffe (jepp, man kan ju faktiskt skita i en kopp då och då) än bidrar till att våra medmänniskor far illa.

För inte ska det vackra medelhavsturkosa cykelparadiset behöva fläckas ner av de anhörigas osynliga tårar.

* alltså ett café vars uttalade målgrupp är främst cyklister

Punk

Ibland får jag för mig att fundera över vilken bild av mig jag förmedlar via Cykelkatten. Fast det händer ungefär nästan aldrig egentligen, för fundera över vad andra tycker om mig är inte riktigt min starka grej – som ingenjörsskrälle så tvingas jag fundera så mycket om hittan och dittan under arbetstid så skulle jag fundera lika mycket på min fritid så skulle det bli äggröra av min stackars hjärna (just nu är det mest åt aladåbhållet, tackar som frågar).

Men seriöst. Vill bara klargöra att ni inte får gå och bli besvikna på mig om jag gör nåt dumt då och då för jag är ju inte riktigt inspiratörstypen.

Mitt twitterflöde fylls ibland av välmenande fitspo- och hälsinspo-bilder med glättiga uppmaningar av typen

Smashing news: Ät mindre! Rör dig mer!

Sluta rök!

Sluta gök!

Avstå socker i en månad – bli president!

Rädda pandor!

Rädda fågelungar! (aldrig i livet förresten, orka sponsra fåglar liksom, eländiga saker som gör mig rädd)

Fasta till sju – ät för fem!

oftast snyggt inpicklade i fina foton föreställandes den snygga, leende inspiratören som ju förstås lyckats med sin mission och ska få mig, stackars lilla Katja med noll självdisciplin och psyke som enbart räcker till asfaltsnötande samt lite extraträning nån gång då och då, samt en chokladbit eller tio på den, att hoppa på tåget, avstå, bistå och typ lyckas med inspiratörens mission. Och vissa lyckas. Vissa har den talangen. Ni vet vilka ni är, mina vänner, mina favoritbloggare, ni som får även såna enfant terribles som jag att välja den sjyssta vägen.

Men jag har sörrni gjort det enkelt för mig. Jag har helt enkelt avsatt mig allt inspiratörsansvar. Med andra ord så kan jag härja fritt på min blogg och liksom vräka ut mig dumheter till höger och till vänster och inget kan ni göra åt det, pilutta er!

Ett av mina ex, han jag dumpade när sommaren var över och för att jag störde mig på hans lathet samt dryga sätt, kallade mig känslomässigt omogen och med total avsaknad av ansvarskänsla. Hans lathet må varrit avtändande och hans sätt drygt men någonstans har han ändå lite rätt. Jag har nämligen fått ta så mycket ansvar (ni skulle bara veta) under min uppväxt – och verkligen inte bara för mig själv enbart – att jag med flit väljer att skita i ansvar så fort tillfälle ges. Kan nån annan än jag ta över styret? Varsågod! Wheelsuckin & feelin good babe.

Så, poängen här. Learning by doing, som den smarta konsulten lär. Jag kommer att fortsätta lämna visuellt läckra och brutalt ärliga avtryck i form av min ständigt pågående saga bestående av cykelcentrerat, färgglatt, rörigt och hey jag försöker så gott jag kan vara en god människa-liv. Men jag tänker inte sätta på mig ett förebildsförkläde . Ni är förstås ändå välkomna att inspireras – men skyll i så fall er själva ;)

Puss!

Cykel Punk