Kategori: Punk

Vad får en kopp kaffe kosta?

Hej. Har ni varit med om att någon har gått dött? Inte? Lyllos er. Jag har. Har ni sett ett lik? Inte. Lyllos er.

Vad drar jag det här upp för? Förstör stämningen och allt?

Jo kärt läsarfolk. Det är ju så här att det där vanliga billiga kaffet vi dricker bidrar direkt till att det bara i Brasilien – den största leverantören av kaffe till Sverige – finns tvåhundratusen människor som är på gång att bli sådana där otäcka lik omringade av levande fast inuti lite döda – anhöriga har jag för mig de kallas. Tvuhundratusen människor är alltså sjuka, oftast i cancer (ni vet den där åkomman vi köper diverse lyxdesignade band för att få bot med här hemma). Mer koll på cancer? Googla cancer och tryck sedan på bilder. Brasilien är ett stort land – och ändå är skador av bekämpningsmedel – samtliga strängt förbjudna här i Sverige – ett av landets största folkhälsoproblem. Och Brasilien är ändå inte det enda landet som levererar kaffe till oss i västvärlden. Tiotusentals människor dör varje år av besprutningsmedelförgiftning.

Läs om parakvat här.

Läs om endosulfan här.

Läs om lindan här. DDT kan du väl redan.

Förutom att de som jobbar på eller lever i närheten av kaffeplantager – och då inkluderar det även sådana små söta oskyldiga – barn och djur har jag för mig de kallas – fuckas hela naturen upp. Alltså ni kan ju tänka er själva. Fett med skogen avverkas (typ tänk som när åt-Ikea-jobbade-företag fulavverkar hundratals med skogshektar uppe i norra Ryssland) – växtligheten dör – marken likaså.

Och då orkar jag knappt dra upp det där med slavlöner, sämst arbetsmiljö och annat skit som beror på att kaffet vi bälgar i oss ska vara så himla, himla billigt.

Seriöst folks, vill vi verkligen ha folks liv på våra samveten? Jag tror inte vi vill det, eller hur?

Så. Jag vill be er, mina läsare om en sak. För ert eget samvetets skull, för naturens skull, för mänsklighetens och de anhörigas skull. 

Ni vet, cykelcaféer som börjar poppa upp här och var i Sverige (vild glädje, så jäkla ballt att cykling har blivit så pass accepterat och trendigt som livsstil!). Det finns ju ett antal – och hoppas de blir fler. Jag har fått nys om att vissa av dem fortfarande serverar elakt, besprutat, dödligt kaffe. Att de har samvete nog att göra det till oss som väljer bort bilen till förmån för ren luft och friska ben! Men vet ni, orka vara elak mot dem. Förmodligen vet de inte bättre, eller så tror de på att efterfrågan är inte stor nog. Vad vet jag. Men vet ni, jag tycker varje gång ni fikar på ett sådant café – fråga efter ekologiskt, fairtrademärkt, reko kaffe. Och säger de att de inte har sådant kaffe – fråga när de tänker ta in det. Fråga förresten om de har ekote, så länge. Och se djävulskt missnöjd ut.

Än så länge finns det ett (!) cykelcafé*  här i Sverige som serverar kaffe som inte bidrar till att folks föder missbildade barn eller själva kolar vippen. Det är Cykelcafé Le Mond (där jag tyvärr inte hunnit fika ännu).

Jag hoppas att de andra caféerna som profiterar på en av de natur- och socialvänligaste livsstilarna i världen tar efter. Och jag hoppas att vi en gång för alla hellre betalar en krona extra eller avstår kaffe (jepp, man kan ju faktiskt skita i en kopp då och då) än bidrar till att våra medmänniskor far illa.

För inte ska det vackra medelhavsturkosa cykelparadiset behöva fläckas ner av de anhörigas osynliga tårar.

* alltså ett café vars uttalade målgrupp är främst cyklister

Punk

Ibland får jag för mig att fundera över vilken bild av mig jag förmedlar via Cykelkatten. Fast det händer ungefär nästan aldrig egentligen, för fundera över vad andra tycker om mig är inte riktigt min starka grej – som ingenjörsskrälle så tvingas jag fundera så mycket om hittan och dittan under arbetstid så skulle jag fundera lika mycket på min fritid så skulle det bli äggröra av min stackars hjärna (just nu är det mest åt aladåbhållet, tackar som frågar).

Men seriöst. Vill bara klargöra att ni inte får gå och bli besvikna på mig om jag gör nåt dumt då och då för jag är ju inte riktigt inspiratörstypen.

Mitt twitterflöde fylls ibland av välmenande fitspo- och hälsinspo-bilder med glättiga uppmaningar av typen

Smashing news: Ät mindre! Rör dig mer!

Sluta rök!

Sluta gök!

Avstå socker i en månad – bli president!

Rädda pandor!

Rädda fågelungar! (aldrig i livet förresten, orka sponsra fåglar liksom, eländiga saker som gör mig rädd)

Fasta till sju – ät för fem!

oftast snyggt inpicklade i fina foton föreställandes den snygga, leende inspiratören som ju förstås lyckats med sin mission och ska få mig, stackars lilla Katja med noll självdisciplin och psyke som enbart räcker till asfaltsnötande samt lite extraträning nån gång då och då, samt en chokladbit eller tio på den, att hoppa på tåget, avstå, bistå och typ lyckas med inspiratörens mission. Och vissa lyckas. Vissa har den talangen. Ni vet vilka ni är, mina vänner, mina favoritbloggare, ni som får även såna enfant terribles som jag att välja den sjyssta vägen.

Men jag har sörrni gjort det enkelt för mig. Jag har helt enkelt avsatt mig allt inspiratörsansvar. Med andra ord så kan jag härja fritt på min blogg och liksom vräka ut mig dumheter till höger och till vänster och inget kan ni göra åt det, pilutta er!

Ett av mina ex, han jag dumpade när sommaren var över och för att jag störde mig på hans lathet samt dryga sätt, kallade mig känslomässigt omogen och med total avsaknad av ansvarskänsla. Hans lathet må varrit avtändande och hans sätt drygt men någonstans har han ändå lite rätt. Jag har nämligen fått ta så mycket ansvar (ni skulle bara veta) under min uppväxt – och verkligen inte bara för mig själv enbart – att jag med flit väljer att skita i ansvar så fort tillfälle ges. Kan nån annan än jag ta över styret? Varsågod! Wheelsuckin & feelin good babe.

Så, poängen här. Learning by doing, som den smarta konsulten lär. Jag kommer att fortsätta lämna visuellt läckra och brutalt ärliga avtryck i form av min ständigt pågående saga bestående av cykelcentrerat, färgglatt, rörigt och hey jag försöker så gott jag kan vara en god människa-liv. Men jag tänker inte sätta på mig ett förebildsförkläde . Ni är förstås ändå välkomna att inspireras – men skyll i så fall er själva ;)

Puss!

Cykel Punk