Ibland får jag för mig att fundera över vilken bild av mig jag förmedlar via Cykelkatten. Fast det händer ungefär nästan aldrig egentligen, för fundera över vad andra tycker om mig är inte riktigt min starka grej – som ingenjörsskrälle så tvingas jag fundera så mycket om hittan och dittan under arbetstid så skulle jag fundera lika mycket på min fritid så skulle det bli äggröra av min stackars hjärna (just nu är det mest åt aladåbhållet, tackar som frågar).
Men seriöst. Vill bara klargöra att ni inte får gå och bli besvikna på mig om jag gör nåt dumt då och då för jag är ju inte riktigt inspiratörstypen.
Mitt twitterflöde fylls ibland av välmenande fitspo- och hälsinspo-bilder med glättiga uppmaningar av typen
Smashing news: Ät mindre! Rör dig mer!
Sluta rök!
Sluta gök!
Avstå socker i en månad – bli president!
Rädda pandor!
Rädda fågelungar! (aldrig i livet förresten, orka sponsra fåglar liksom, eländiga saker som gör mig rädd)
Fasta till sju – ät för fem!
oftast snyggt inpicklade i fina foton föreställandes den snygga, leende inspiratören som ju förstås lyckats med sin mission och ska få mig, stackars lilla Katja med noll självdisciplin och psyke som enbart räcker till asfaltsnötande samt lite extraträning nån gång då och då, samt en chokladbit eller tio på den, att hoppa på tåget, avstå, bistå och typ lyckas med inspiratörens mission. Och vissa lyckas. Vissa har den talangen. Ni vet vilka ni är, mina vänner, mina favoritbloggare, ni som får även såna enfant terribles som jag att välja den sjyssta vägen.
Men jag har sörrni gjort det enkelt för mig. Jag har helt enkelt avsatt mig allt inspiratörsansvar. Med andra ord så kan jag härja fritt på min blogg och liksom vräka ut mig dumheter till höger och till vänster och inget kan ni göra åt det, pilutta er!
Ett av mina ex, han jag dumpade när sommaren var över och för att jag störde mig på hans lathet samt dryga sätt, kallade mig känslomässigt omogen och med total avsaknad av ansvarskänsla. Hans lathet må varrit avtändande och hans sätt drygt men någonstans har han ändå lite rätt. Jag har nämligen fått ta så mycket ansvar (ni skulle bara veta) under min uppväxt – och verkligen inte bara för mig själv enbart – att jag med flit väljer att skita i ansvar så fort tillfälle ges. Kan nån annan än jag ta över styret? Varsågod! Wheelsuckin & feelin good babe.
Så, poängen här. Learning by doing, som den smarta konsulten lär. Jag kommer att fortsätta lämna visuellt läckra och brutalt ärliga avtryck i form av min ständigt pågående saga bestående av cykelcentrerat, färgglatt, rörigt och hey jag försöker så gott jag kan vara en god människa-liv. Men jag tänker inte sätta på mig ett förebildsförkläde . Ni är förstås ändå välkomna att inspireras – men skyll i så fall er själva ;)
Puss!
8 kommentarer
Katja, den bild du ger av dig är helt enkelt – en person som älskar livet! Den som slutar leka slutar leva!
Word!
Word!
Du har så rätt! Livet handlar ju om att göra det man brinner för och ha kul på vägen. Att offentligt samla vuxenpoäng och köra pretentiösa hälsokampanjer är oftast bara ett sätt att exponera sin egen förträfflighet som människa. Supertråkigt om du frågar mig.
/ XC-Micke
CX-Micke, tänkte på dig häromdan :) Tänkte fasiken, har han försvunnit? Blev lite ledsen… Men du finns kvar, superskoj! Vill ha en rapport snart med allt roligt du tänker köra i sommar. Kan inte du fixa en? Blir så inspirerad (höhö) av sånt. Kram!
XC*-Micke förstås!
Vad händer med det som är moget? Antingen så ruttnar det eller så blir det uppätet. Mitt favoritcitat från ‘Himla måmga program’ :-) Jag blir glad av att läsa din blog, så det är det du förmedlar för mig – glädje.
Haha underbart, aldrig hört uttrycket men ska lägga det på minnet :) Tack Kent, det värmde verkligen!