Cykel

Lilla vårklassikern aka årets första dubbfria distans

Igår cyklades det för i år första gången dubbfritt – vilken grej egentligen! Aldrig flyger man fram så lätt som när dubbdäcken har åkt av – de första milen i alla fall. Sedan har man gjort av sig med lite mer energi än vad man hade räknat med och bums så är man där igen, trött och smått förstörd. Speciellt om däcken inte är några racerslix utan mönstrade crossdäck, vägarna är både asfalt och grus och vinden vänder.

Vårklassiker, igår kördes ju som bekant vårklassikern Milano-Sanremo och ni får ingen länk ty vägrar spoila för er som inte har sett loppet ännu. En sak är i alla fall säker – grabbarna som körde tävlingen hade bra mycket mer vindskydd än vad vi stackarna hade på vägen hem.

Vi – som jag och Jonas – körde förstås ingen tävling. Vi hade egentligen bara ett syfte – att cykelträna hårt och att köra långt fan jag erkänner det var att ta oss till Köpings pärla Skeppshandelns Stenugnsbageri (världens stavvänligaste cafénamn, jag vet) och fika oss ner i fördärvet och sedan fara hem. Med oss nästan upp till Köping fick vi coach Tony som tyvärr inte kunde köra hela turen pga. sitt eländiga knästrul.

Väl framme i Köping besannades våra drömmar. Jag (hon med hjälmranden på bilden ovan) åt en helfestlig lax- och picklade grönsakermacka på valnötsochtranbärsbröd, en saffransmacaron, en tugga toscakaka och en eller kanske tre skedar semla. Jonas (med kaffestinn blick på bild nummer två) åt pannkakor med honung, nästan hela semlan och nästan hela toscakakan. Till det dracks ett gäng koppar kaffe och plötsligt vägde vi sisådär tio kilo mer tillsammans. Eller så kändes det i alla fall.

Pigg och peppad att fortsätta vaggades jag in i att det inte skulle vara någon big deal att köra ett gäng fem-sex mil till istället för att vända hemåt på en gång. Vi fortsatte upp mot Kungsör – och medvinden fick det att kännas som att man knappt behövde trampa.

Ja, sedan blev stämningen tråkigare. Vill ni ens läsa vidare?

Äsch. Jag erkänner. Jag blev slö och grinig och orolig. Vad min oro handlade om är inget vi behöver dryfta i detta inlägget – men den ihop med att jag frös satan (skulle ju förstås stila och köra nästan sommarklädd) och var allmänt svag och sömnig gjorde att de sista tre milen hem blev en riktigt sur historia.

Men vem minns den sura historien? Inte jag i alla fall – jag tänker minnas alla de små härliga grusvägarna som vi nyttjade för att slippa de stora platta landsvägarna. Här är rundan:

Idag ser det ut att vara än härligare ute så dags att dra iväg på en kortare runda innan jag ska ta itu med de tråkigare söndagsmåsten som biltvätt och städning.

Puss och hoppas ni får en underbar söndag!

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.