Cykelkatten

masters sm

Katja kör landsväg

Cykel-SM i Båstad väcker mitt revanschsug

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Vätternrundan i alla kanaler i all ära – men det är först nu det verkligen suger i min landsvägscykeltarm (man har ju en tarm för varje gren aight?). För nu är det dags för årets cykelhändelse. Cykel-SM i natursköna Båstad arrat av proffsiga CK Bure, ojoj vilken cykelfest på landsväg det blir!

För jo, det är något visst men bockstyre som gör att man inte riktigt kan leva utan att cykla med det då och då och gärna ofta även när man är off-grenen ett tag

Blotta tanken på Cykel-SM gör mig revanschsugen. Bortsett från masters-SM i Sunne då det gick skapligt så har mitt enda landsvägs-SM i elitklassen inneburit ett praktfiasko.

Men det var kul att komma ikapp klungan i den längsta backen

Dels hade jag på grund av diverse omständigheter rätt så olustiga vibbar inför just det arrangemanget. Dels när dagen för linje-SM kom så blev det så outhärdligt varmt och kvalmigt att jag smockades redan före starten. Min vattenlangare AK värmekrockade på cykelbanan och hamnade i busken, min fotograf Jonas värmekraschade och bröt ett par revben (!) och inne på tävlingsområdet och jag fick ett slags värmechock, kräktes efter ett varv och så var det över 🎬

Fast vi hade djävulskt kul dränkandes våra sorger med diverse drycker uppe i glada Sandviken och på dansbanan i Gästrike-Hammarby senare på natten, wehee

På söndag tävlade herrarna och då var det både svalt och blött. Typiskt männen att få det bra, alltså.

Nä skojar. De hade det kämpigt med, med halkan på kullerstenen osv. Det flög elitpojks till höger och vänster hörde jag efteråt :'(

Hur som – är fortfarande något besk över att jag aldrig “fått” chansen att ens vänja mig vid värmesmällen. Men det sägs att det är fint att bara ha startat i ett SM – det är ju meningen att man som icke-über-super-duper antingen flyger av eller knappt tar sig i mål i slutändan. Jag som strulig förstaårselitåkare hade förstås inte räknat med någon placering att tala om. Men jag hade i alla fall velat göra bättre ifrån mig.

Nåväl. Spurtarna vinner inte alpina etapper, berggetterna vinner inte spurter. Katjor vinner aldrig över värmen även om de försöker att träna upp sig så gott det går.

Tillbaks till revanschsuget. Jag planerar ju som bekant att vara på toppen (inte tippen! Obs obs!) när jag är runt fyrtio-fyrtiofem. Jag tycker det är en jävligt het ålder för en cyklist, alltså. Man har både senigheten och erfarenheten och fortfarande ett par gallon explosivitet kvar i kroppen. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att aldrig lägga tävlandet på hyllan helt (varför då? Det är typ den roligaste cykelbiten, ledsnar man på att tävla i en gren så byter man bara till en annan en sväng och så på’t igen) men just landsvägsbiten… ojoj vad jag längtar till att åter vara landsvägsslank, och milstark, och köra långa, och tuffa, och psykiskt krävande, och tjuv- och rackarspeliga turer med andra som älskar rejsig klungcykling…

och så småningom stå i startfållan till det där SM igen. Förberedd, lagom nervös, grymt pepp. Gör mitt bästa. Får… tar mig chansen. Kanske inte bara en gång. Kanske några gånger. Det kommer så klart att ske före min 40-årsdag även om jag inte kommer att ha det för bråttom med landsvägsbiten så länge Ivar är ett litet barn.

Under tiden tränar jag ödmjukt på det jag hinner och mäktar med och hejar av hela mitt hjärta på alla er som ställer upp i årets SM.

För vad var det vi sa – det är fint* att bara ha startat i ett SM. Vilken erfarenhet, vilka minnen. Vid havet dessutom! Och skiter det sig så kan ni alltid messa mig så förklarar jag vägen till dansbanan i Gästrike-Hammarby. Deras groggar och midsommarmusiken får den deppigaste på danshumör.

Puss från fröken förkyld och cykelsugen

* och mycket värdefullt förstås. Alla racestarter är bra träning – att träna på att starta i extra stora, viktiga lopp ger ännu bättre träning. Kan inte tjata nog hur viktigt det är att trimma in alla före-, under- och eftermomenten så att man undanröjer så många mentala och praktiska hinder och kan ägna sig helhjärtat åt att Cykla.

5 år ago 0 kommentar
1 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja tävlar

Mitt linje-SM.

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

PicMonkey Collage

Foto: Cecilia Hansen

Fan, just nu känner jag mig verkligen som en sån där oldschool-webbloggare som ba skriver om vad jag gjort hit och dit i dagboksform, med klockslag och allt. Men den här semestern är banne mig den mest wifi- och 3G-lösa semestern nånsin, jag svär asså. Det är i och för sig ruggigt skönt, jag läser knappt några nyheter och befinner mig alltså i arrogant glatt tillstånd mest hela tiden. Men så kommer jag hit till Stockholm och tänker att aha, här ska det glatt redigeras bloggbilder (redigerar dem i ett bäst program som man måste vara online för) och läggas upp maffiga bildinlägg men så har farsan lösenordat wifin och stuckit utomlands och jag orkar inte ringa och fråga. Så, dras med krönikebloggen ett tag till ni. Jag har förresten sjysst träningsvärk i ovansida låren. Körde fyror iförrgår, det var länge sen! Hittade nån riktigt trist raka mellan Hallsberg och Kumla, så tandvärkstrist att fyrorna var enda alternativet. Men idag ska jag berätta om mitt SM-linjelopp – den bästa och roligaste tävlingen jag gjort i år!

Mitt SM-linjelopp i Sunne

Först, recap: Två dagar innan körde jag ju Veteran-SM-tempot, mitt livs kanske jobbigaste tävling nånsin helt ärligt (okej, bortsett från ett par crosstävlingar som jag körde förkyld då kanske). Seriöst mådde jag dåligt under tempot. Dels hade det precis blitt sjukt varmt och min kropp hade inte acklimatiserats än och dels så var jag ouppvärmd, hade glömt att dra av ett par distanser, äsch det gick trögt helt enkelt. Kom sist, erhöll min bronsmedalj och är förstås ändå glad över att jag genomförde loppet – och så dåligt var det ju ändå inte, höll ändå rätt skaplig fart – men ändå. Var inte riktigt nöjd men lärd. Nåväl! Dagen efter körde jag en själarunda Sunne – Kil och den var både underskön (Värmland alltså!) och välbehövlig.

Dagen efter dvs. på söndag var mina ben i finfin form. Jag bara kände det. De kändes inte ens nervösa under den timslånga startvakan (damstarten som var sist blev försenad hur länge som helst pga. ett par klungkrascher i herrklungan tidigare). Jag stod där i skuggan, lyssnade på hur de pratgladare (kanske nervösare?) damerna babblade på om dittan och dattan och tänkte på att loppet blir hett, bara att göra sitt bästa under solens strålar.

Starten gick. Så klassiskt linjelopp – käka styrlinda och samtidigt behålla nån vettig position… Jag levde loppan. Ville inte dra ett smack. Gick fram en gång och sänkte farten som fan, tills tålamodet hos dem till höger om mig löpte ut och de gick om. Annars myste jag mest bakom dem med bredast rygg och gjorde allt för att jobba så lite som möjligt. Överlevnad. Nån skrek att jag skulle hålla min linje men jag valde att låta bli ta åt mig. Inget vätternförberedande lopp detta hell yeah!

Loppet var överlag böljande kuperat men innehöll ett gäng större, tuffare backar. I vissa av dem fladdrade en och en annan cyklist av men inte jag inte (även om det var nära i en backjävel där luften stod riktigt stilla). Faktum är att banprofilen passade mig rätt så bra – jag hann återhämtas mellan backrycken och eftersom majoriteten av motståndarna var tempo- och klungtränade så var det slätan snarare än backarna som en fick akta sig för, rent ansträngningsmässigt.

Överlag njöt av att en nyvunnen närhet mellan mig och min cykel. Dels så levererade mina då lånade (idag köpta!) AK-byggda hjul en blandning av lättsamhet och styvhet. Det var kul att köra på dem. Dels så hade jag ju sänkt styret med en till distans – och ryggen klagade inte!

Min målsättning i början var som sagt att inte bli avhängd. Med bara ett par mil kvar och skönt varma ben insåg jag att jag kanske inte behövde oroa mig för just denna biten. Vad skulle jag ha för en ny målsättning? Jag tävlade ju i klassen D30. Vi var fyra stycken. En D30 hade försvunnit i en av backarna. En annan D30, nämligen Cissi (vem annars!) hade stuckit ifrån i en annan backe. Guldet var rökt, femte platsen eliminerad. Alltså kunde jag ju alltid försöka mig på en brons här med. Lättare sagt än gjort – de två resterande D30 såg nyponrosfräscha ut då de malde på bredvid och framför mig. Dessvärre drog en D30 rätt så mycket vilket hade inneburit idioti om hon vore jag men denna D30 är känd för att vara en stark en så jag tror inte hon hade dragit så mycket om hon inte visste om hon skulle räcka till i slutet.

Nåväl! Bara nån kilometer kvar till målet. Jag ligger rätt så långt fram bakom en ruggigt spurtlooking D30, hon sitter som gjuten på sin hoj, bredvid kör Eva och säger åt mig att ge fan i att dra i tröjan (mitt tydligen klassiska nervösa ryck) utan cykla istället. Och jo, nog började jag bli smått nervös. Ordet positionering, runt runt i min skalle.

Kurvan innan målrakan. Jag är smått inlåst, kommer lite dumt ut ur kurvan, växeln är tung, D30-brudarna börjar dra på, jag känner mig inlåst, hinner inte riktigt accelerera som jag önskar, boom så är ögonblicket över, spurten är torsk och jag blir fyra.

En väldigt glad fyra!

Självklart är det förargligt att bomma en spurt. Jag skulle ha lagt mig lite mer åt vänster (just i detta fallet) och jag skulle kanske haft en annan växel. Men ärligt talat så är det ändå inte helt hundra om de sakerna hjälpt mig att spurta om dels Emma, som är tydligen känd för att vara en riktig spurtmaskin (nån sa det till mig efter loppet, damen kör dessutom i skodateamet) och Maria (som är en sjujäkla triathlet och kör Ironmans och grejer). Jag är typ mer hedrad av att blivit omspurtad av dem. Spurta om, gör det, jag har uppfyllt mitt mål:

inte blivit avhängd

levt loppan under loppet

haft kul i backarna

och OKEJ DÅ, varit jäkligt nära i spurten där ändå.

(kan jag i alla fall drömma om, man ser inte millisekundsanningen på resultatlistan).

Kul va! Att träning ändå ger resultat. Självklart för vissa – alltid lika förvånande för mig. Bonus är förresten att Eva gick och tog guld i D50 och det skålar vi för.

Skål!

och puss.

8 år ago 1 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Katja om kärlekKatja reserKatja tävlar

Semester vacances 假期 каникулы חופשה!

av Katja 8 år ago
skrivet av Katja

semester

Äntligen är ögonblicket här – ingenjören stämplar ut och stämplar inte in förrän den tredje augusti. Det är smått overkligt, med tanke på årets arbetsbörda, att jag äntligen äntligen äntligen har fyra lediga sommarveckor!

Det finns de som mår bra av att ta saker som de kommer och så finns det vi som mår bäst av att ha nånting att se fram emot. Denna semester ser jag fram emot att ge allt på i hemskt värme under tempot, partempot och linjet i Masters-SM i Sunne som drar igång imorgon, bada så många gånger jag hinner orkar eller kan, lära mig köra downhill i antingen Järvsö eller Sälen, umgås med dem jag tycker om (och som är hemma), njuta av de transcendent långa och branta, för mig nya stigningarna nere i mitt favvoland Frankrike, cykla landsväg (eller kanske mtb?) uppe i Norrland, hänga lite i sommar-Stockholm, dricka kalla drycker, leva nomadlivet i Crossbussen och njuta varenda sekund jag bara förmår, det tillsammans med Jörgen.

Jag ser fram emot att vara lycklig.

Ni bloggläsarfolket behöver inte oroa er – jag kommer att fortsätta leverera (ser bloggen tack och lov inte som ett arbete) men antalet inlägg och frekvensen kommer att minska och variera något, så som sig bör i semestertider. Ni är ju ändå ute och cyklar ni.

Så nu stämplar jag alltså ut och tänker fira in semestern med att shoppa (!) mig ett par kattigaste holbrooks anno 2015 (glömde mina gamm-holbrooks i Stockholm, känner mig naken utan dem) samt ett gäng dosor vätskeersättning.

Puss på er. Och skriv gärna vad ni gör nu i sommar, är nyfiken!

8 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail

Bon courage! Puss, Katja

Cykelkatten