Vätternrundan i alla kanaler i all ära – men det är först nu det verkligen suger i min landsvägscykeltarm (man har ju en tarm för varje gren aight?). För nu är det dags för årets cykelhändelse. Cykel-SM i natursköna Båstad arrat av proffsiga CK Bure, ojoj vilken cykelfest på landsväg det blir!
För jo, det är något visst men bockstyre som gör att man inte riktigt kan leva utan att cykla med det då och då och gärna ofta även när man är off-grenen ett tag
Blotta tanken på Cykel-SM gör mig revanschsugen. Bortsett från masters-SM i Sunne då det gick skapligt så har mitt enda landsvägs-SM i elitklassen inneburit ett praktfiasko.
Men det var kul att komma ikapp klungan i den längsta backen
Dels hade jag på grund av diverse omständigheter rätt så olustiga vibbar inför just det arrangemanget. Dels när dagen för linje-SM kom så blev det så outhärdligt varmt och kvalmigt att jag smockades redan före starten. Min vattenlangare AK värmekrockade på cykelbanan och hamnade i busken, min fotograf Jonas värmekraschade och bröt ett par revben (!) och inne på tävlingsområdet och jag fick ett slags värmechock, kräktes efter ett varv och så var det över 🎬
Fast vi hade djävulskt kul dränkandes våra sorger med diverse drycker uppe i glada Sandviken och på dansbanan i Gästrike-Hammarby senare på natten, wehee
På söndag tävlade herrarna och då var det både svalt och blött. Typiskt männen att få det bra, alltså.
Nä skojar. De hade det kämpigt med, med halkan på kullerstenen osv. Det flög elitpojks till höger och vänster hörde jag efteråt :'(
Hur som – är fortfarande något besk över att jag aldrig “fått” chansen att ens vänja mig vid värmesmällen. Men det sägs att det är fint att bara ha startat i ett SM – det är ju meningen att man som icke-über-super-duper antingen flyger av eller knappt tar sig i mål i slutändan. Jag som strulig förstaårselitåkare hade förstås inte räknat med någon placering att tala om. Men jag hade i alla fall velat göra bättre ifrån mig.
Nåväl. Spurtarna vinner inte alpina etapper, berggetterna vinner inte spurter. Katjor vinner aldrig över värmen även om de försöker att träna upp sig så gott det går.
Tillbaks till revanschsuget. Jag planerar ju som bekant att vara på toppen (inte tippen! Obs obs!) när jag är runt fyrtio-fyrtiofem. Jag tycker det är en jävligt het ålder för en cyklist, alltså. Man har både senigheten och erfarenheten och fortfarande ett par gallon explosivitet kvar i kroppen. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att aldrig lägga tävlandet på hyllan helt (varför då? Det är typ den roligaste cykelbiten, ledsnar man på att tävla i en gren så byter man bara till en annan en sväng och så på’t igen) men just landsvägsbiten… ojoj vad jag längtar till att åter vara landsvägsslank, och milstark, och köra långa, och tuffa, och psykiskt krävande, och tjuv- och rackarspeliga turer med andra som älskar rejsig klungcykling…
och så småningom stå i startfållan till det där SM igen. Förberedd, lagom nervös, grymt pepp. Gör mitt bästa. Får… tar mig chansen. Kanske inte bara en gång. Kanske några gånger. Det kommer så klart att ske före min 40-årsdag även om jag inte kommer att ha det för bråttom med landsvägsbiten så länge Ivar är ett litet barn.
Under tiden tränar jag ödmjukt på det jag hinner och mäktar med och hejar av hela mitt hjärta på alla er som ställer upp i årets SM.
För vad var det vi sa – det är fint* att bara ha startat i ett SM. Vilken erfarenhet, vilka minnen. Vid havet dessutom! Och skiter det sig så kan ni alltid messa mig så förklarar jag vägen till dansbanan i Gästrike-Hammarby. Deras groggar och midsommarmusiken får den deppigaste på danshumör.
Puss från fröken förkyld och cykelsugen
* och mycket värdefullt förstås. Alla racestarter är bra träning – att träna på att starta i extra stora, viktiga lopp ger ännu bättre träning. Kan inte tjata nog hur viktigt det är att trimma in alla före-, under- och eftermomenten så att man undanröjer så många mentala och praktiska hinder och kan ägna sig helhjärtat åt att Cykla.
