Okej, min nya cykellandskompis Italien har varit stökigt, åskigt och bullrigt men ändock för fint mot mig för att jag ska längta hem helt ärligt! Men nu sitter jag i alla fall och tråkar på Fraport (lokalt namn på flygplatsen i Frankfurt) och läser, för första gången på tio dagar, om alla översvämningar hit och cykeltävlingar dit. Som vanligt med blandade känslor. Jag är ju som ni vet ingen “hemma bäst”-tjej… eller alltså hemma ÄR bäst men jag känner mig hemma just där jag trivs som bäst JUST NU. Och just nu trivs jag bäst uppe i Fosse, dreglandes sportdryck uppför Monte Baldo eller övandes tysk kadens i nån annan tioprocentig serpa ovanför amaroneodlingarna. Alltså ser jag inte speciellt fram emot att se mina ben utveckla västmanländska slättan-muskler igen… Däremot ser jag fram emot att återse alla mina vänner och inte minst blogga igen, nu när jag tankat pennan med färskt cykeldeluxe-bläck.
Nu ska jag kissa och fortsätta tråka med nåt dyrt kaffe i handen.
Hörs när hemma
Puss!