Morgon! Smått mör efter gårdagens GP. Ursäkta att det spammas med videos här på bloggen just nu men dessa är ju för bra för att inte spridas. Så – titta och sprid till era (både bil- och cykelburna) vänner så kommer en racerapport lite senare idag! Puss.
cykelfilm
Nu i Giro-tider kan man unna sig och va lite epic i sin väntan
yeah
all against all
(med trailer guy-voice och allt!)
Eller så kan man ta’t soft med dudesen i East Belfast CK också.
Allihop:
I want to wear pink
LYCRA SHORTS
LYCRA SHORTS!
God morgon! Älska SVT – älska dokumentärer. Vill tipsa om denna dok om ett avslappnat men samtidigt framåtblickande förhållningssätt till urban cykling. Älskar frasen “att staden gått i konkurs, stora delar av den är öde och avfolkad ser han som en möjlighet, en förlängning av det ohållbara samhället som behöver börja om”. Från att varit ett typ, tiotal cyklister i hela staden är de nu ett par tusen. HÄFTIGT.
Puss.
Hej.
Så jäkla fint ute med all snö, eller hur? Passade på att fota mina snittrosor. Inga rosor är finare än halvdöa snittrosor, så är det bara.
Fast jag är ändå lite kluven. Å ena sidan gläds jag åt snön och ljuset, å andra sidan så har jag på nåt sätt redan ställt in mig på att det är vår. Och förstås hoppats på en *torrare* mtb- tur i helgen som kommer. Men vem vet det hela kanske hinner smälta bort till på lördag?
Känner mig allmänt mör. Dels efter gårdagens visserligen korta, men intensiva intervallspinning – kroppen har inte riktigt återhämtat sig ännu – och dels efter tandsstensskrapningen jag utsattes för en halvtimme sedan… Öm är lika med tråkig. Bättre jag tipsar er om nåt lite mer spännande just nu.
Såg häromdagen dokumentären The Armstrong Lie av Alex Gibney.
Vill verkligen rekommendera den. I början var jag lite rädd att den skulle vara sådär amerikanskt sensations-snyftig, ni vet när folks säger wow, män gråter som bäbisar, musiken är dramatisk och det är sååå synd om Lance. Så blev det inte. Från början hade filmarn velat ge Lance en chans, men allt eftersom lögnerna uppdagas så infinner sig känslan av avsmak. Jag är dock ingen fan av att grotta mig i andras elände – orka ge Lance än mer uppmärksamhet! – men uppskattade ändå filmen för dess snygga kamerabild och den för oss cykelnördar inte speciellt nya, men snyggt illustrerade inblicken i dopningshistorian inom proffscykling. Man får inte bara hänga med Lance utan Bruyneel (sliskig, men genialisk), Ferrari (störd, men genialisk han med), diverse pro-föredettingar samt annat löst folk. Och känna den varma medelhavsluften förstås, när kameran tar oss tillbaka till de olika etapperna i Touren och andra stora lopp.
Och så får man se den fantastiska scenen från 2009-års Touren då Contis vinkar zoom zoom bye bye till Lance och bara dansar sig uppför Verbier (till tonerna av soft ska i filmen). Bara det liksom.
Fan, jag borde ha varit deppig efter att ha sett filmen. Istället har jag blivit om möjligt ännu mer cykelsugen. Fan också.
Hej.
Tänkte tipsa om en finfin dok jag såg igår kväll. Heter It ain’t about Cav och berättar – till 90 % visuellt – om 2012-års Tour of Britain. Filmen är gjord av samma kille som håller på med The love of mud, CX-dokumentären jag peppat för tidigare i höstas. Filmen är väldigt lugn, nästan ambient och är både renodlad cykelporr Rapha-style och ett sätt att visa fler än bara stjärnorna som Cav och Wiggo. Se den om ni gillar fint foto, seniga ben, brittiska vyer och behöver komma ner i varv efter en hård dag.