Hej.
Så jäkla fint ute med all snö, eller hur? Passade på att fota mina snittrosor. Inga rosor är finare än halvdöa snittrosor, så är det bara.
Fast jag är ändå lite kluven. Å ena sidan gläds jag åt snön och ljuset, å andra sidan så har jag på nåt sätt redan ställt in mig på att det är vår. Och förstås hoppats på en *torrare* mtb- tur i helgen som kommer. Men vem vet det hela kanske hinner smälta bort till på lördag?
Känner mig allmänt mör. Dels efter gårdagens visserligen korta, men intensiva intervallspinning – kroppen har inte riktigt återhämtat sig ännu – och dels efter tandsstensskrapningen jag utsattes för en halvtimme sedan… Öm är lika med tråkig. Bättre jag tipsar er om nåt lite mer spännande just nu.
Såg häromdagen dokumentären The Armstrong Lie av Alex Gibney.
Vill verkligen rekommendera den. I början var jag lite rädd att den skulle vara sådär amerikanskt sensations-snyftig, ni vet när folks säger wow, män gråter som bäbisar, musiken är dramatisk och det är sååå synd om Lance. Så blev det inte. Från början hade filmarn velat ge Lance en chans, men allt eftersom lögnerna uppdagas så infinner sig känslan av avsmak. Jag är dock ingen fan av att grotta mig i andras elände – orka ge Lance än mer uppmärksamhet! – men uppskattade ändå filmen för dess snygga kamerabild och den för oss cykelnördar inte speciellt nya, men snyggt illustrerade inblicken i dopningshistorian inom proffscykling. Man får inte bara hänga med Lance utan Bruyneel (sliskig, men genialisk), Ferrari (störd, men genialisk han med), diverse pro-föredettingar samt annat löst folk. Och känna den varma medelhavsluften förstås, när kameran tar oss tillbaka till de olika etapperna i Touren och andra stora lopp.
Och så får man se den fantastiska scenen från 2009-års Touren då Contis vinkar zoom zoom bye bye till Lance och bara dansar sig uppför Verbier (till tonerna av soft ska i filmen). Bara det liksom.
Fan, jag borde ha varit deppig efter att ha sett filmen. Istället har jag blivit om möjligt ännu mer cykelsugen. Fan också.