Blogg

Med Jonas dator – hade
glömt att ladda min Garmin!

(plockar seriösitetspoäng här känner jag)

Jo vad ska jag säga. Skitförbannad på mig själv, det är vad jag är. En hemsk slarver, där har ni mig. Gearsen var ju liksom aldrig OK efter Hässlö-kraschen. Inga justeringar i hela världen (inte ens av bäste Bianchi-Thomas) kan liksom ta bort problemet med det böjda växelörat och påföljderna. Jag borde stått på mig och fixat ett nytt växelöra, jag borde lagt mer energi på att fixa min cykel, kanske bytt ut hela växeln bak rentav, är ju gammalt och taskigt. Men ibland orkar jag inte rodda med allt. Och jo, det är ingen himla ursäkt. Ska man tävla så får man hålla sin hoj i toppform, så är det bara. Men den hade ju funkat OK och jag är liksom så oldschool av mig att jag tänker att äsch, det är ändå benen det sitter i, nån krånglande växel hit, nån dit, vad gör det? Men grejen är den att det kanske sitter i enbart benen om man heter Sara Mustonen och är en-två minuter snabbare än de övriga elitgirlsen. Hade jag varit snabbare än Sara Mustonen hade min lucka – som jag fått efter att växlingen fastnat, hoppat, frihjulat och fan och hans moster fram ca en tredjedel av banan vilket gjorde att jag i princip trampade luft fram till hårnålen och motvindsrakan därpå – ja, hade jag varit snabbare än Sara Mustonen så jag hade kunnat hållit undan henne och lugnt ätit in mig i bakklungan efter den cirka tjugominuterslånga jakten. Men självklart var jag mycket långsammare än Sara Mustonen. Så efter de där tjugo jaktminuterna så kom Sara Mustonen för nära bakifrån och jag, och så småningom fler, plockades av banan.

Häpp det var det SM. Men vet ni, banan var sjukt skoj! Min teknik var ändå rätt skaplig – och bättre för varje varv – jag hade inte längre någon postkraschial ångest och det var så fint så fint! Hoppas få tävla mitt i Norrköping någon gång igen. Vilket otroligt välarrat-SM, ja hela SM-veckan verkar ju en kanontillställning.

Vad tror ni jag gör efter SM då?

Lägger mig ner och gråter?

Nä hörni.

Jag och Jonas drar en kafferepa och en lunchis på stan, sedan drar vi ut på lite grusrage (på samma cykel, hehe, orka bry sig om hur växlarna funkar när man kör grus… fan där är vi igen!) och så punkar jag big time genomslag mitt ute på någon golfbana vid Göta Kanal och så är pitstoppen kvar hemma i Västerås.

Fail på fail!

Tävla i SM på en kraschad hoj – punka den kraschade hojens svindyra tubhjul på Göta Kanal-grus samma dag. Vilken jäkla tur att jag inte försöker vara någon förebild.

Fast om vi nu ska vara seriösa – självklart är det ju så att jag försöker hålla mina cyklar hela och fina hela tiden. Men jag har så himla mycket att fixa hela tiden, och allting kostar, och allting tar tid, och ibland… ibland orkar jag bara inte. Jag vet att jag har underbara vänner som ställer upp och hjälper till, jag vet att jag har råd bara jag spar in på någonting annat (vilket jag i och för sig gör hela tiden redan men får väl spara in ännu mer), ja det finns egentligen inga ursäkter.

Men jag är bra på att träna, på att racea och på att lära mig av mina misstag. Alltid något. Även om jag kanske ändå ska bemöda mig att byta hjul om jag ämnar cykla grus. Att vara fricyklist är härligt men blir lite väl kostsamt om man inte ser upp.

På tal om grus – ikväll ska jag (om allt klaffar och de passar etc.) hämta mig ett par finfina Fizik-mtb-skor så jag kan äntligen köra cross på cross igen. Och skicka efter ett nytt växelöra så att landsvägscykeln hinner bli fixad innan vi drar ner till kontinenten. Puss!

…och ROSE får allt bli snabbare på att svara,
försökte via mail skicka efter ett nytt växelöra den 13 juni
och fortfarande inget svar 🙁

Bencredz: Contis

Jag minns en berättelse från barndomen. En kort novell, jag minns tyvärr inte vad författaren hette. I den så är det en gammal gubbe så söndagsspatserar i stadsparken och möter en knippe lekande barn och stannar till för att samtala med dem så som äldre tycker om att göra. Åh så lyckliga ni är barnen. Så avundsjuk jag är på er, säger gubben och ler. Varför då? undrar barnen. Vad har du att vara avundsjuk på, du som har levt så länge och upplevt så mycket? 

Allt ni har framför er, barnen. Allt nytt ni kommer att få se. Alla nya böcker (äldre novell, så film och tevespel tas inte upp då, red. anm) ni kommer att få läsa, alla nya världar som kommer att öppnas för er. Allt som kommer att överraska er. Allt nytt nyttigt som ni kommer att lära er. Alla de första gången som ni kommer att få vara med om.

Igår var jag den gubben och min kollega Andréas barnen. Andréas hade precis – som i precis precis! – blivit med racer. Och igår var vi ute på premiärturen och jag fick äran att vara både vägvisare och cykellärare. Ett tacksamt uppdrag ty Andréas som den resliga norrländska man han är har visat sig vara både stark och ödmjuk inför uppgiften att på bara någon timme gå från träningsglad kille till rider-to-be.

Jag försökte också vara tålmodig. Korvstoppning är inte att föredra när man är ute på sin första, något vingliga tur i en stad man inte kan så bra (Andréas är ny i Västerås). Men ändå så kunde jag inte låta bli att svepas med och svara på alla de nyfikna frågorna om vikten av att sitta lågt och komma nära framhjulet, om Strava, om varför man aldrig cyklar ärmlöst, om varför det visst är viktigt med stil inom cykling, om varför intervallträningen är den bästa träningen, men också att långdistanscyklingen är kvintessensen, men det är bergscyklingen med förstås, om att skilja på tävling och motionslopp, om snygga cykelglasögon och så vidare.

Jag är så avundsjuk på dig Andréas. På ett fint sätt förstås. Tänk vad du har framför dig

alla mil av njutningsfullt lidande 

alla aha-upplevelser

alla bonkastunder

alla stunder av shit vad stark jag känner mig!

alla närkamper med vinden

alla väderprognonser du plötsligt bryr dig om

alla varma duscher efteråt, alla kalla drycker under

alla gånger du kommer att undra vaffan håller jag på med varför spelar jag inte schack istället?

alla gånger du kommer att ligga där i bocken och veta att det är precis här du ska vara och du är menad för detta

alla kläder som kommer att få dig att känna sig snabb

alla nya platser du kommer att upptäcka, som inte funnits där innan du blivit cyklist

alla välmenande tips du kan lyssna på men ändå välja att följa eller inte

alla snygga stjärtar du kommer att ligga bakom, och alla de nedkletade med, ibland är det skitigt ute

alla saltränder av svett, saltet ända in i munnen

alla backar, alla nya muskler

alla nya vänner du kommer att träffa om du väljer att cykla i grupp

allt gott, var inte överväldigad, ta det tramptag för tramptag, välkommen till cyklistvärlden. Vi är ena knasbollar hela bunten, men lyssna inte för mycket på gubben utan kör ditt eget race. Överraskningarna och aha-upplevelserna kommer aldrig att ta slut. Man blir bara lite starkare och mer förberedd för varje gång.

Och här är förstås låten
som gett upphov till titelidén.

Minns ni er första (sport)cykeltur? Hur kändes det? Var det läskigt eller kul eller både och?

Hej, länge sedan vi körde ett klassiskt träningsbloggsinlägg. Som ni borde i och för sig märkt vid det här laget så är jag en periodare när det kommer till att blogga träning. Ibland kan jag nörda in mig rätt rejält i det (speciellt under vinterperioden då träningen blir så systematisk och liksom enklare att mäta och utvärdera) men nu på sommaren, då jag ömsom hårdtränar, ömsom lallar runt och ömsom tävlar mig i och ur form så känns det mycket roligare att blogga races och upplevelser än träningspass. Men alltså, hur mår benen nu egentligen?

Jorå. Med tanke på vilken slarver jag är så mår de helt ok. Faktum är att de äntligen, lagom tills att de flesta landsvägsraces är antingen körda eller bommade, börjar visa på något slags form. Det är både störigt och naturligt så klart, och jag hade säkert varit i bättre form tidigare om jag hade varit mer noga med de systematiska intervallpassen, kanske skippat alla de natursköna grus- och dagsrandorundorna till förmån för klassisk cykelträning etcetera. Samtidigt så har ändå min träning gjort mig gott. Trots att jag har kraschat, slarvat en hel del med sömnen och kanske dratt i mig en sommaripa för mycket, trots att jag har lidit av diverse kvinnokroppsprobz under en period här, så har jag ändå blivit starkare. Jag är inte riktigt där jag planerar att vara denna första säsong i elitklassen, men hej det är fan ett par månader kvar till crossracesäsongens början och det är ju då jag ska vara som bäst i år.

Igår körde vi ett förjävla bra lagtempopass med några ur VCK:s racegäng. Satan fort det gick ett tag. Superroligt! Idag ska jag agera racerlärare åt en kollega som precis blivit med racer (så spännande, fatta vad mycket häftigt han har framför sig!) dvs. rulla lugnt, imorgon vilar jag helt och på lördag kör jag Kortbane-SM i Norrköping. Lova heja? Puss på er!

Hej. Det är Giro Rosa och Touren nu. Utbrytningsförsöker avlöser varandra. De tidiga etapperna har hittills allt som oftast avgjorts med rejäla klungspurter. Spurt må te sig tråkigt och slumpmässigt. Många är de åkarna som chansar. De är svinstarka, de gör sina försök. Ibland går det, ibland går det inte. En stor dos intuition. Cav däremot, han chansar sällan. Just Cav är känd för att planera sin spurt minutiöst… millisekundiöst. Kanske därför “gamle” Cav ibland lyckas bättre än sina till synes fräschare konkurrenter. Jag tycker det är intressant detta med vad som går att planera och inte inom något så fysiskt som en idrott. Just cykling är särskilt fascinerande eftersom det är så himla många variabler som spelar in. Det är aldrig avskalat. Det är aldrig bara att cykla, vad “gamla rävar” än må påstå. Intuitionen, känslan, visst måste den finnas med. Men det är tekniken, det är taktiken, det är vädret, det är psyket, det är små grejer som man kanske inte ens har tänkt på men som ändå finns där, man är aldrig isolerad, inte ens när man kör tempo egentligen.

En som älskar detta med variablerna så mycket att han försökt räkna på det – finns det en mer konkret kärleksförklaring till en viss syssla egentligen? – är den belgiske professor Hendrik Van Maldeghem som har knåpat ihop en formel för hur stora chanserna är att lyckas för en utbrytning i ett linjelopp. Här är formeln (och resultatet är i procent antar jag? Har inte lyckats luska ut):

och här är variablerna:

X = distansen (km) för när klungan ska börja jaga utbrytarna
A = tidsskillnaden (timmar) mellan klungan och utbrytarna 
p = klungans hastighet (timmar)
v = utbrytarklungans hastighet (km/h)
c = 10-a
a = utbrytargruppens storlek (antal cyklister).

Ser rätt så enkelt ut, typ? Riktigt så enkelt är det inte. Som ni ser är variablerna rätt så torra. Hastigheter hit och antal dit. Var är de mjuka värden? Professorn har förstås testat och prövat och klämt och känt på sin formula. Han har medgett på att tröttheten är en viktig faktor (no shit Sherlock) – men att ju fler åkare (helst fler än tio) det är mer i en utbrytargrupp, desto mindre roll spelar tröttheten och desto mer exakt blir formulan.

Hastigheten är också en svår nöt. Dels så är det ju liksom svårt att veta när man ska börja jaga exakt (såvitt professorn i sin egen höga person inte sitter med i följebilen och med hjälp av megafon ropar ut den beräknade, mest optimala tiden typ) och dels så skiljer ju sig banprofilerna – inte minst inom en och samma tävling – rätt mycket från varandra vilket påverkar hastighetsförändringarna.

Men ändå. Testad på både linje, tempo och årets Tourens två första (visserligen plattare men ändå) etapper så har professor Van Maldeghems formula visat sig stämma fint. Kommer den att fortsätta hålla hela vägen?

Ingen vet men – och – det är spännande för det eller hur? Puss!

Fy satan som det fortsätter vara varmt ute. Tack och lov är det inte längre sådär SM-infernaliskt varmt längre men ändå – den där åskan som jag hade längtat efter igår uteblev så det fortsätter gassa på här. Men men, det är i alla fall skönt ute på nätterna. Jag har inte mycket att förtälja om min cykling just nu, kroppen beter sig märkligt även om benen är starka. Så jag tänkte berätta om mitt livs kanske hemskast kallaste tur nånsin – Sa Calobra-turen under årets mallisresa. Håll i mössan nu!

Den dagen var jag lydig tjej och cyklade snällt med klubbklungan.

Vi var en superbra klunga den dagen! Blandat racer- och mtb-åkare (fast alla på linjecykel förstås). Vi skulle upp till bergen och köra Selva – – Calmari – Lluc – ner mot Sa Calobra och sedan Col des Reis (det man egentligen kör när man säger att man kör Sa Calobra).

Vi startade i strålande solsken men när vi kom till foten av den första stigningen, den från Calmari upp till Lluc, så förstod vi att detta inte skulle bli en tur för solskenscyklisterna. Stämningen var ödesmättat men både Grannen, Magnus, jag (fortfarande blond då!) och resten av gänget var klätterpepp så ingen återvändo där inte.

Bara att dra på sig västen och börja klättra! Magiskt. Varmt, klibbigt, blött, som att cykla i tropikerna kan jag tänka mig. Precis så kändes det. Jag bara väntade på att en liten armé skorpioner och andra dödliga tropiska saker skulle krypa ut på vägen. Såg istället ännu ett gäng getter. Körde starkt men sparade mig något inför Col del Reis-stigningen; aningslös inför vad som komma skulle.

Som sig bör skedde det en cyklistuppsamling. Här står Valle och väntar, Valle hur jäkla stark i bergen som helst i år!

Min baby bergsget passade på att cykla lite upp och ner och plåta i väntan på de andra.

Sedan blev det grått.

Och kallt och jag frös.

Men vi skulle ju prompt göra Calobra så ingen återvändo där inte.

Så på med västen och fortsätta klättra upp mot colen varifrån man skulle ner mot Calobra-stranden, trots att det blev kallare och kallare och dimman tätnade för varje höjdmeter.

Och så var vi uppe på toppen och hädanefter skulle det bara gå ner och vi stannade till för en stunds energidryck och överläggning.

Vi såg ner mot den såphala vägen som slingrade ned i dalen rakt framför oss. Regnet piskade ner från alla jävla väderhållen en kunde tänka sig. Vägen var smal och bilarna många. Sminket hade redan tvättats bort. Det skulle ta minst tjugo, tjugofem minuter att komma ner. De redan klena bromsbeläggen skulle ta slut. Vinden skulle plåga själen ur en, man hade ett stort lidande framför sig.

Men jag hade aldrig gjort Calobra, och jag visste att jag skulle älska varenda liten sekund av stigningen i det underbart våta vädret. Må bromsbeläggen brinna – vi skulle ner och vi skulle upp.

Mycket säkert tog stigningen ner över tjugo minuter. Mina händer krampade av att ständigt hållas på bromshandtagen – bakhjulet sladdade så fort chansen gavs – det var kallt, kallt, kallt och när vi kom ner så fanns det ingen värme kvar alls i våra kroppar, se hur vaxartade vi såg ut där inne i den lilla souvenirshopen vi värmde oss i.

Jag och Jonas roffade åt oss en varsin dubbelespresso och högg in på en rejäl morotskaka som höjde kroppsvärmen något. Det gjorde även den lilla handtorken – åh, man förstår inte tjusningen med handtorkar innan man blir en blötvädercyklist! – som jag ålade mig framför en bra stund för att om inte torka till så värmas något.

Grannen, den frusna sparvisen, sjukt duktig nerför.

Jag har inga kort från min stigning uppför Col del Reis. Jag har inga bevis på att jag har kört den. Min Garmin började krångla någon gång under stigningen och väl hemma upptäckte jag att filen var korrupt och det gick inte att rädda den så jag har inga data alls. Stigningen var magnifik. Trots att jag var stel nere i Calobra-bukten så kom benen igång skapligt. Jag lyssnade på fantastiska, lucida låtar och även en hit med ett modernt diskoband när det var som brantast. Jag andades stort, jag hade tröjan halvöppen, det droppade regn från hjälmen ner mot mina leende läppar, jag stod upp snyggt när det krävdes, jag matade på tyngre när det kändes rätt, jag såg serpentinerna ner, jag såg serpentinerna upp, jag önskade jag kunde se mer, men det jag såg genom dimman hänförde mig nog.

Valle, starkast i bergen, var redan uppe och pustade ut fast honom såg jag inte förrän jag kom ner till macken (samma mack där vi hade fikat innan).

Alltså, vägen från Col del Reis ner till den satans Lluc-macken var det värsta jag varit med om. Alltså ni vet ju, jag är en glad vintercyklist. Jag cyklar i minus tio, jag cyklar i minus sjutton, även i minus tjugo om det så krävs. Men detta. Detta var vedervärdigt. Stigningen ner mot Calobra var ingenting i jämförelse. Fy satan jag frös. Mina knän ville inte böjas. Benen ville inte trampa. Tänderna smattrade mot varandra. Jag kanske var småkrasslig, jag hade kanske fått för lite sömn. Men jag fick köldångest. På riktigt trodde jag att jag kanske skulle frysa ihjäl. När ingen såg på, skrek jag rakt ut, SATAN KAAALLT AAAAAAHHHHH. Det kanske inte syns på bilden, men kvinnan till höger är plågad, åh så plågad hon är. Inga pizzor i hela världen värmer henne tillräckligt.

Hehe lol spana in rumpan. Nu förstår jag varför mina gammelbibs gav upphov till ett gäng kommentarer. De är slängda nu så lugna. Har ett par fräschare. Hur som! Turen hem gick fort – vi skulle ju ner ner ner. Jag fortsatte att frysa, låg långt bak och matade på mekaniskt, nästan vinkligt. Jag mäktade inte stå i backarna, kroppen skakade okontrollerat vid varje pinkpaus. Klungan tog hand om mig. Bäst. Hemma duschade jag en evighet, förlåt miljön. Saknade en ylletröja att ta på mig.

Men alltså ändå, fatta fett. Vi hade gjort Calobra i de värsta förhållanden någonsin ungefär. Och så vackert det var. Värt varenda liten skakning i den tunna cyklistkroppen.

Bildmaterial: Jonas Wiking / Cykelkatten

Bonus: Valle och Åsnan (GoPro av Koitrand)

Data: Strava innan Calobra – Strava efter Calobra

Mors folks och hörru, släng dig i väggen Robert Förstemann. Ion Göttlich är här, världens starkaste spurtare.

Så här går det till när Ion Göttlich optimeras i vindtunneln:

 

Så här går det till när Ion Göttlich är på väg till tävling:

 

Så här går det till när Ion Göttlich rullar av till lite mystechno:

 

Trots sina spurtkvalitéer är Ion Göttlich kapabel till att dominera samtliga tävlingar han deltar i. Se bara på när han totaläger klungan i förra årets Flandern runt – tills cykeln går av för han är för stark!

 

Kan inte få nog av Ion Göttlich? Gilla honom på Facebook – precis som ni redan gillar Cykelkatten. Spurt ftw och glad fredag på er.

Hej. Det är ju dags för matig helglektyr så här kommer den – Katjas aktuella ABC (lite lätt inspirerat av Liv Strömquitsts ABC som jag precis läst ut). Voilà:

A för abstinens när man inte fått cykla eller äta choklad på länge

B för bakisturer som man egentligen inte får göra reklam för men som ändå förekommer då och då för festa är kul

C för crits, bästa tävlingsformen på racer

D för dvnder, bäste Johan Björklund en av skaparna av Dalsland Runt

E för ekoreko – en lika självklar del av cyklistlivsstilen som att ha rena sockor på tävling

F för flapjacks från Wholebake, kanske enda godiset distansmaten man inte lessnar på

G för grus i våra hjärtan

H för hilfe jag har börjat få vadkramp då och då, är det åldern? Säg att det inte är åldern!

I för pricken, något jag fortfarande inte kan bestämma mig för om det är för gulligt för min cykelstil eller inte, fast som är bra sugen på när jag ser det svenska SCHERSTÉNS skärgårdsdoftande cykelkläder.

J för jag älskar dig. Något alla ska kunna säga till alla utan någon annans onödigt tyckande eller inblandning. Ja till fri kärlek. Särskilt viktigt nu, trots och för att det är 2016. Det är Pride i Västerås just nu!

K för Kellogg’s som i England har Lizzie Armitstead på flingpaket som riktar sig till barnen. Tänk om någon av våra världscykelproffsen fick chansen att inspirera barnen till att göra annat än kicka boll!

L för Length of Sweden eller Sverigetempot – lill-loppet som min Jonas ska köra och som jag är minst lika spänd inför som han själv! Någon gång kör jag också men inte än.

M för Martin-på-elcykel som tydligen filmade vårt lilla snabb/medelpass igår. Sällan man känner sig så street som i den videon. Alla bör se – it’s a hard knock landsvägslife vi lever i Västerås!

N för nocturnal. Nätterna just nu alltså, man vill aldrig gå och sova.

O för storkakan – som äntligen inte gör ont mot mitt post-Dalsland-knä längre.

P för packa snyggt, något jag har börjat tänka mer och mer på efter att jag plötsligt kom på att fan, det är ju inge skönt att distansa med rygga (obs om man ska övernatta nånstans eller så, inte bara cykelträna lite) så jag har kanske råkat beställa hem en sådan här liten smidig skönhet.

Q för QOM, ah men typ som de två jag råkade ta igår hehe

R för Rapha, som återigen lyckats få mig att se ut som en liten perfektion i den svarta souplessetröjan.

S för sockor från Bonne Maison, ett av de få sockmärken som kanske, möjligen, eventuellt, rent teoretiskt skulle kunna få mig att köpa sockor i annan ljusperception än vit eller svart

T för träningsvärk i benen – ett tecken på att jag tagit det lite för lugnt på de senaste passen innan gårdagens!

U för UK – för bland annat dit ska vi på semestern och äventyra!

V för Valhall CK och Västerås CK – mina två klubbar grymma på varsitt sätt!

W för Woman from Tokyo, en av mina favvolåtar med Deep Purple, barndomsbandet jag ska se på Grönan imorgon! Alltså här, eargasm varje gång från 2:06

X för #CROSSISBOSS, vad annars?

Y för yrsel, något som jag får då och då och som jag fortfarande inte vet vad det beror på men som är skumt och farligt. Måste fortsätta kollas upp.

Z för höjdmeter (som i z-axel) – något jag fått för lite på sistone. Ja ni har rätt, ta Katja till bergen så snart det går.

Å för åh va nice med en kall IPA efter en cykeltur.

Ä för äh vaffan, orka komma ihåg allt här i världen, som namnen på sina lagkompisar till exempel eller hur Peter Sagan?

Ö för öra som i växelöra som i böjd sedan Hässlö GP-kraschen som i gör växellivet surt för mig just nu trots alla justeringsförsök. Bara att handla nytt, åt detta kommersliv.

Hoppas ni gillat, bara att sno och göra egna ABC om ni vill. Puss och ha en superhelg!

alla kort i inlägget är tagna av Jonas.

Ah men folks vilken helg! Gissa vem som kommer att ha bråttom hem till datorn i helgen. Vi har ju liksom två av giganternas giganter som drar igång här i helgen – Tour de France den 2 juli och Giro Rosa den 3 juli. Jag misstänker dock att Giro d’Italia Femmimile (eller kort och gott Giro Rosa) inte direkt ses som en av giganternas giganter av majoriteten av proffscykelfans. Det beror på att Giro Rosa är dametapplopp som oturligt men typiskt sammanträffar med Touren som ju inte kräver någon närmare presentation. Det är egentligen rätt så b om ni får fråga mig, just att de större internationella damloppen – även de som ingår i världscupen (!) – jämt ska hamna i skymundan av herrarnas motsvarighet. Speciellt med tanke på att det inte är direkt så att damerna inte velat köra nå etapplopp genom historien heller (utan oftast förbjöds att göra det). Men fatta va publik och cash man som arrangör skulle dra om man körde Girot, Touren och Vueltan med både gumms och gubbs samtidigt! Ah men som man gör under crossäsongen som ju också är rätt intensiv, nästan som ett enda stort etapplopp. Först kommer partykaravanen, sedan kommer damerna, sedan kommer herrarna. Fatta underhållning hela tiden. Man kan säkert klämma in minst en partykaravan (och göra ännu mer reklam åt them sponsors) mellan damerna och herrarna också! Jag tror att det är en bra lösning och att det kommer att bli så i framtiden, skicka copywritefakturan till mig tack. Men vi är inte där än (eller längre, i ett historiskt perspektiv). Vi är där 90 % av den totala mediabevakningen hamnar på Touren. Men alltså, jag diggar Touren, älskade underbaraste solindränkta franska drömmen, skarpt också. Rakade ben som rakade ben, så länge sockorna är enfärgade, attackerna täta och GC-egona stora så är det en fantastisk och inspirerande underhållning – oavsett vad folks har mellan sadeln och sittbenen – även om jag ändå har lite mer lättare för att identifiera mig med damerna än med herrarna.

Om man som jag då vill följa båda loppen?

Touren får ni googla / zappa på själva mes amis. Det fixar ni. Som vanligt är twitter-Nyvelocity den bästa kommentatorn. Läs hans previewguide. Nu.

Giro Rosa sänds enbart på italienska på RAI 3 (vem som nu har den kanalen). Både Giro Rosas egen youtubekanal och UCI:s dito kommer att sända dagliga highlights. Ett tips är att som vanligt leta fulstreams, även om chansen att hitta någon är tyvärr liten i detta fallet. Hade jag bott i Italien så hade jag ordnat en till er, jag lovar hehe.

Till slut så:

Ella Cyclingtips (bokmärk yo) har gjort en bra guide till Giro Rosa – läs om du vill veta mer om stjärnorna, tröjfärgerna, etapperna med mera fakta. Bästa proffsbloggen Unofficial Unsanctioned Women’s UCI Cycling Blog har gjort en podcast om loppet. Twitterkontot är matigt det med.

Så nu kör vi, gult och rosa, vilket smaklöst underbar färgkombo!

 

Fan, satt och käka lunch med Tony häromdagen och vi båda konstaterade vemodigt att SM på Västerås gator, ja det kommer vi förmodligen aldrig mer hinna uppleva under våra små livstid (om vi inte anmäler oss bara för att nästa gång det mot förmodan hinner gå i Västerås innan vi kolar vippen). Och inte hann man racea av sig heller – jag dog värmedöden, Tony punkade och plockades av banan efter en sjujäkla ikappansträngning. Och även om mitt SM var ett slags töcken från början (det blev varmt och hemskt kvalmigt rätt tidigt förra veckan) så är det ändå lite tråkigt att något jag ändå sett fram emot är dels över och dels årets cykelfail liksom. Faktiskt, värre än min krasch tidigare i somras. Då fick jag i alla fall starta och ligga först och känna mig sådär snyggt stark innan klippningen i kurvan. Och nu, snuvning. Som när koltrasterna äter upp ens jordgubbsplantage dagen innan man ska skörda jordgubbarna, ungefär! Märklig liknelse jag vet men det för att jag hängde ute på landet hos en kollega igår. Då har man plantage och saker. Hur som! Jag tillåter mig faktiskt vara lite smått avslagen just nu. Inte bara på grund av SM självklart, mycket på grund av att det har varit så himlans mycket just nu, inte minst på jobbet. Min skalle och min kropp behöver lite mera skog och kravlöshet och jag tänker tillgodose dessa behov genom att resten av landsvägssäsongen enbart cykla sådant som jag känner för för stunden, med Jonas, med cykelvännerna. Just nu inväntar jag till exempel ett par nya mtb-dojs från vår sponsor Fizik (glömde mina gamla trotjänare i Dalsland Runt-Vänersborg) och om Valle fortfarande vill låna ut sin mtb till mig så blir det mycket skogshärj framöver. Jag ser fram emot vanliga, klassiskt svinjobbiga intervallpass med klubben, kanske leda ett och annat pass, något jag inte haft tid med sedan i våras. Jag kanske kör en och en annan till landsvägstävling. Jag tar semester (stavas det så? Har glömt!) om ett par veckor. Jag kanske går upp i vikt ett par kilon för jag kommer att fika och se till att ha tid att laga festiv sommarmat precis hur mycket jag vill men det gör inget för jag blir alltid (med Katja mått mätt obs obs) undernärd under den underbara crossäsongen som kommer. Jag är dessutom råkad anmäld till kvällens SMACK-linje i Skokloster och hinner jag repa mig till kvällen så blir det racerace (っ＾▿＾)? . Och Västerås gammtrottoarer, ja de finns förstås kvar att racea på. Ty nu har jag dessutom en minitraktorsadel till Brooksis och den får bli startskottet till caféracerbygget von ovan. Puss!

Hej jag är trött jag orkar inte mycket just nu jag vill cykla i berg och sova återkommer puss hej här får ni en fin låt så länge.