Blogg

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den “nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara “blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar “och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya “vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.

Gänget vid Untra-kraftverket

Hej från Gästrikland/Uppland! Just så eftersom det känns som att vi alltid hamnar mittemellan eller i båda av länen när vi hänger här uppe i gävletrakten. Vi har handlat lite på Köpis, gått och kört (!) vilse i häftiga Untra-miljöer och fått med oss typ halva Upplands insektsflora, badat med bok och tittar nu på trialcykel i SVT:s Duellen (av alla program, älsk på cykel i tablåteve) i väntan på äppelkakamedvaniljvisp. Idag är en bra graviddag, med mycket kraft och energi. Har till och med sjungit och dansat i skogen, det var länge sedan! Snacka om vad ett par nätters sömn (inatt behövde jag inte gå upp och ens massera benen, för första gången sen i våras) och höstsvalkan gör för fysiken och psyket. Nu ska jag fortsätta Vänta På Kakan. En himla viktig syssla såhär på vilodagen.

Puss och hörs imorgon.

Då ska jag visa lite kort och uppvigla er till att cykla i Söderfors-trakterna – snacka om crossiga miljöer!

Morgon kära läsare!

Hör ni hur gullig jag låter (och ser ut på mobilsnapsen däroppe)? Vad kan det bero på? Jo:

Dels på har jag sovit. Sovit! Sovit som i på riktigt. Alltså läst ut min bok till Jonas gitarrspel, lagt mig ner i sängen, pussat Jonas gonatt, blundat och vaknat bara en gång och det för att pinka och snabbmassera benen. Bara en gång – för att sedan somna om och inte vakna förrän väckarklockan drog igång sin melodi.

Eftersom gårdagen gick i ett (och en helslut kropp som bara körde och körde utan att reflektera) och eftersom jag har sovit inte tyckt mig känna några fosterrörelser. Det händer med jämna mellanrum, oftast går det över när man lägger sig ner, ibland gör det inte det och då får man ringa vården och komma in och kolla det (hänt mig en gång) men oavsett så freakar man ut rätt rejält eftersom de enligt boken ska kännas varje dag, flera gånger och så. Jag försökte dock att hålla mig sansad till MVC-besöket imorse och yes, barnmorskan lyckades väcka ungen och den känslan slog alla chokladkakor i världen ungefär.

Japp, även Palle Kuling innan Palle Kuling ändrade kake- och förpackningsdesign.

Överlag gillar jag vår barnmorska. Jag vet inte om hon är så mot alla och det spelar självklart ingen roll. Men hon lyckas alltid få mig på bra humör och säger att jag är stark fysiskt, att jag även har så mycket inre styrka, att jag är en vinnarskalle, att jag kommer att få en bra förlossning eftersom jag är van vid att möta smärtan. Tankar jag sällan törs tänka – och knappt skriva! – om mig själv. Fast jag kanske borde? Jag kanske borde skita i alla dräpande elak missunnsamhet förklädd i honungslena ord-kommentarer från de som tar ut sina personliga besvikelser på andra? Jag kanske borde bli mer som mina fantastiska träningskompisar, så grymma på att klappa sig själva på axeln? (← en egenskap jag verkligen önskar jag besatt, istället är jag världsbäst på att förminska mina personliga-, sportsliga och karriärmässiga bragder för inte är det väl fint att framhäva sig själv har jag fått intutat i mig)

Jag vettefan alltså. Jag kommer nog tyvärr helt att aldrig riktigt bli den där klappa sig själv på axeln-personen jag kanske borde bli, jag som faktiskt håller på och tävlingsidrottar och gör karriär och allt. Men det ligger mig inte för helt enkelt.

Men jag ska verkligen, verkligen bli bättre på att ge de positiva, peppande, uppriktigt välmenande orden det utrymme de förtjänar. Annars vore det orättvist mot alla de vännerna, släktingarna och det goda nätfolket som ju under hela den här tiden överöst mig med kärlek och axelklappar.

För så sorgligt är det funtat – att det är lättare att minnas orden som sårar än orden som hyllar. Varför är det så funtat? Heldumt funtat. Säkert en invandrargrej. En f d mobbad-grej. En normbrytande person-grej. En gå sin egen väg på riktigt-grej. En hjärtat skinnlöst-grej. Don’t cry.

Bli bättre på att inte se den inre styrkan som något “tursamt”, något som kommit gratis. Våga stå för att jag är en stark jävel, våga stå för allt jag faktiskt tagit mig igenom. Våga klaga – ja, även klaga! – utan att samtidigt be om ursäkt eftersom det finns de som har det värre. Våga sätta min egen upplevelse i första rummet. Vägra få dåligt samvete de dagarna det känns bra, vägra skämta bort framstegen.

Våga stå för att jag är jag. Våga vara Katja, som haft det både bra och dåligt, både lätt och svårt, både ont och skönt, både jobbigt och chill, med dåligt psoriasisskinn på händerna, med ett skinnlöst hjärta men med desto segare skinn på näsan. Våga stå för att vilja vara vacker, inifrån och ut. Våga njuta på mitt sätt.

Våga se de sömnlösa nätternas mardrömmar för vad dessa är – de sömnlösa nätternas mardrömmar. Något jäkligt fysiskt, skriva upp Det kommer att bli bättre med sömnen på en lapp vid sängen. Inte mer än så här.

~30 (närmare sagt 29) dagar är det till bäbisens beräknade födelsedatum. Nu är det förstås mycket sällan som bäbisarna följer det datumet. Som förstagångsföderska får jag nog finna mig i att gå över tiden, även om det kan dra igång ungefär när som helst före Datumet också.

Hur önskar jag att dessa 30 sista dagarna ska vara?

Jag önskar… hoppas på att de ska vara lyckliga. Precis som det mesta av graviditeten, mitt livs hittills vackraste läxa. Och jag säger då som Sara-vännen – verktygen, styrkan och intuitionen finns inne i mig. Jag litar på henne, och jag litar på mig, klimpisen, Jonas, all den goda ljusgården runt om oss.

Nu kör vi, sista varvet. Tack för att ni lyssnar – och vi firar med en ny gullig header. Hoppas ni gillar’t. Puss!

P.S. Glöm inte Cykel-VM i helgen och nästa helg, på SVT. 

God morgon. Efter ännu en sömnlös nattvandrarnatt med lika delar ofrivillig motion som frustration (och ett par hjälpsamma vänta och se hur det blir när du får barn-nätkomments på det) så började min morgon på en neggo not. För att inte offerkofta ner mig totalt så gjorde jag kaffet extra starkt, klädde de eländiga benen i ett par extra snygga gravidstrumpbyxor och mig själv i min rödaste klänning. Jag kan inte påstå att jag blev piggare men humöret svängde i alla fall från ofruktbar uppgivenhet till frisk ilska. Att plinga lite extra ljudligt och glo lite extra ilsket på de så kallade “medtrafikanterna” i sina plåtkarosser och utan fungerande blinkers (sure) gjorde susen för stämningen. Idag ser jag banne mig rött. Bjuder därför på en riktigt störig lista, kryddad med både purpur cyklistilska och en nypa salt. Så voilà – den arga stadscyklistens röda lista:

Most punchable face: Han den där ynglingen i lyxbilen eller hon den där i “familjesuvven” (sorry men stereotyperna stämmer för det mesta ute på stans vägar) som inte rör en fena när hen svänger rakt ut framför en utan att ens försökt blinka, stanna till eller få till någon ögonkontakt. Fett läskigt, fett punchable. Men man hinner ju tyvärr inte. Istället står man där med hjärtat i gropen och försöker memorera regnumret fast man kommer att glömma efter några hundra meter.

Får humöret att svänga från glatt till argt: Alla oskyddade trafikanter-fientliga trafiklösningar som man måste passera dagligen. Och när man ändå passerar dem så tänker man – hur kommer det sig att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte har råd med att bygga våra städer någorlunda säkra? Hur kan alla skattemiljoner som med jämna mellanrum satsas på ökad cyklism inte användas till konkreta infrastrukturella åtgärder? Varför är inte säkerheten för våra oskyddade trafikanter inte vara ett lagstadgat måste i alla kommunens planer och åtgärdsprogram? Och så fortsätter det att mala i hjärnan.

Jag gör mitt bästa. Både i mitt dagliga arbete som infrastrukturingenjör (även om jag inte jobbar direkt med cyklismen), som bloggare, som offentlig debattör. Men fanken, handlingskraften måste ju komma från fler än oss som är ute och faktiskt cyklar.

Senaste publika utbrottet i trafiken: Jag tror inte på att balla ur i trafiken, oavsett vilket fordon jag framför. Det leder bara till ännu mer elände. Se bara på alla bilisternas utbrott – usch vilka hemska olyckor dessa leder till.

Men få saker retar mig så mycket som en radda ynglingar som går i bredd på den (oftast oseparerade) GC-banan så att ingen, varken cyklister eller fotgängare, kan passera smidigt och säkert. Så helvetiskt oförskämt. Nu är jag gravid och inte så himla smidig av mig så jag får tyvärr hoppa av cykeln och förnedras genom att ropa URSÄKTAAA och vänta på att gänget skingrar sig. Men helst skulle jag vilja cykla rakt in i gänget. Inte så att någon skadas direkt men så att de typ, får hoppa åt sidan och skämmas och så.

Mest ilskeframkallande trafikljud: Bilisterna som helt oprovocerat (eller det blir ju provocerat, eftersom vi cyklister uppenbarligen provocerar dem) tutar på oss som cyklar, och gärna så plötsligt som möjligt. Fy skäms på er, era dräpare.

Stadscyklisttypen som får mig att se rött: Styrsurfarna är ju en trist grupp om man nu ska dra ihop folks över en kam. Här försöker man ligga på rätt sida, ta hänsyn etc. men så kommer någon flummare och facebookchattar samtidigt som hen vinklar runt och skiter fullständigt i att ens försöka bry sig om sina medtrafikanter.

Men hetsmotionärn är väl inte heller någon partypersonlighet. Inte mitt i stan i alla fall. Försöker se värsta raceig ut och skiter i att stanna mot rött eller väja för gamlingar, som vore det raceigt och coolt. Alltså grabben. Tagga ner på att välta omkull mammor och valpar mitt i city så räcker benwatten till när det väl är dags att prestera på riktigt. Vilket kan göras ungefär precis var som helst förutom just mitt i stan där man kanske ska försöka visa lite… hänsyn och fartanpassning?

Cykeldebattören som gör att jag snedtänder: De är ju ett gäng tyvärr. Men säg han som drar ihop cyklisterna till en homogen grupp? Han som använder begreppet “väg” som något slags exklusiv zon för bilisterna only? Eller hon som prompt ska påtala att det minsann handlar om att ta hänsyn och vara snälla mot varann så löser sig allting i en tråd om någon bevisligen farlig trafiklösning där det går åt en cyklist i månaden cirka. Hörru din självutnämnda Moder Teresa, vad sägs om att vara lite konstruktiv istället för pekpinnig?

Dummaste trafikidén: Den om att dra ihop alla som inte kör bil i en enda stor salig röra, bestämma sig för att vi inte kräver något utrymme och utforma vägarna därefter. Applåder!

Originallistan från Clara

Hehe erkänn, det blev en riktig ilsken lista. Jag hoppas att ingen blev alltför kränkt… och blev någon det så beklagar jag det, fast ändå inte. För tänk om vi levde i ett samhälle med både trygga trafiklagar och sjyssta trafikantattityder? En trafikvärld utan ilska, utan oro, utan osäkerheten. En utopi, eller?

Jag hoppas att ni får en glad onsdag med så få ilskeframkallande trafikstunder som möjligt 👄 Och vill ni skriva av er – varsågoda, kommentarsfältet är ert!

A cycling princess i a terrible mess
An autumn alone
But no rides to confess
Dreams of a ride on a red carbon horse
Runs like a spirit by the castle walls 

Pinkpausvyn från någon cykeltur förra året.

Jag erkänner – jag saknar lite att kunna cykla just nu. Just precis just nu. För att det är höst ute. Min årstid.

Min!

*stampar med klossen i marken*

Med hösten har jag alltid varit som en mor med sitt lilla barn.

Visst, allas ungar är fina, men erkänn att min ändå är finast av de alla?

Eller som en kid med sitt idolband.

Visst, många gillar The Smiths, men innerst inne vet jag ju att jag gillar dem mest och förstår dem bäst, eller hur?

Ni förstår tror jag.

Alltså det går ju att cykla liksom. Jag kan trotsa krämporna och gravitationen och stånka runt på stans cykelbanor på min oväxlade damtralla för cyklingens och blogginnehållets skull men det är inte samma sak. Damtrallan är förstås fortfarande ovärderlig för att snabbt ta mig ner på stan när jag ska med stockholmståget till exempel, men skönt är det då inte någonstans. Bara praktiskt. Och då enbart på slätan alternativt nerför. That’s all.

Mjo, jag har varit tursamt lottad som har fått cykla långt in i graviditeten. Mjo, jag är fullt medveten om att det liksom är normalt att inte kunna cykla när man är höggravid. Och handen på hjärtat så har det funnits sjukdomstillfällen längre och tristare än denna korta, glada period av väntan.

Ah men som ett exempel, om vi bara tar förkylningar och sådant lightweight, ett journalutdrag:

Hösten 2013 drogs jag med min tredje av årets tre utdragna halsfluss.

Hösten 2014 var jag förkyld och däckad exakt var tredje vecka mellan september och december.

Hösten 2015 var jag förkyld och däckad ungefär var fjärde vecka, så något bättre där…

och så fortsätter det.

(faktum är att det är sådana tillfällen jag tänker tillbaka till när jag är på g att deppa till de dagarna jag är för krämpig för att aktivera min rastlösa kropp. Typ hey, vad är väl några månader med taskig sömn mot sammanlagt tre månader med halsfluss? Eller hey, vad är väl stickande ischiassmärta i ett ben mot konstant ischiassmärta i både ryggen och båda benen som fuckade upp mina träningar och lopp mellan 2012 och 2015? osv. “självpepp”)

Så med andra ord så cyklar jag säkert fortfarande oftare nu än vad jag gjorde under vissa av veckorna de föregående höstarna…

…och innan jag ens började cykla så älskade jag hösten ändå. Precis som nu.

Så nej, jag ska verkligen inte gnälla och det gör jag inte.

Men likt förbannat känner jag ändå av den, höstcykellängtan. Jag är ju inte mer än en enkel cykelnörd, fast i den dagliga cyklistdrömmen.

Imorgon ska jag ut, kanske ut med damtrallan ändådå, och plocka mig en fin bukett av färgglada löv och prassla med dem mot örat och mot bäbismagen så även den därinne hör och vi kan glädjas tillsammans. Och längta lite tillsammans. Till alla höstäventyr.

Spana in denna videon förresten, fick länken av en cykeltweetie. Inte direkt nå jättesvenska höstmiljöer, men känslan är underbar.

Puss och visst höstcyklar ni åt mig också?

Åh hej säg hej till mitt band!

Jonas och Frida alltså.

De grymma två jag hade äran att fira vecka trettiosex med idag. Fast jag kom inte på att det var veckobyte förrän vi satt i bandlimon på vägen hem.

och Tåg i Bergslagen-tåget swishade förbi… men låt oss backa bandet.

Efter att ha morgonslöat i soffan bestämde vi oss för att skrapa ihop söndagskrafterna till ett äventyr, vår kära helgtradition. Skulle vi gå på den söndagsdöa stan eller härja – varsamt förstås – ute i naturen?

Det fick bli ett äventyr i den redan härjade naturen.

Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör,
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Askan är den bästa jorden.

Vi tog Frida ut till Hälleskogsbrännan – naturreservatet som utgör den största delen av det avbrända området vid Den Stora Skogsbranden i Västmanland. Ett något bisarrt men ändå lärorikt turistmål i ständig förändring. Och kanske även förädling?

Vi beundrade rotvältor, formade som makabra djurformationer, komplexa som urtida symboler, utan någon bärande styrka kvar i de sotiga ormarna till rötterna.

Och klättrade upp på klipphällarna. Noga med att sätta fötterna rätt, inte lätt för en höggravid person i fysisk obalans –

men med ett sådant band, I got by with a little help from my friends

Vi försökte ändå vara sansade och gå där det i alla fall såg mjukt och tryggt ut.

Men marken var lurig och rätt som det var så sjönk man ner, både bokstavligt och i det fotogeniska avseendet.

Vi kom dock helskinnade ut ur det hela.

Om än något sotiga på nosen, fast sotigast var ändå tallen :'(

Foton Jonas & jag

Turnén fortsatte sedan vidare genom skog och åker och avslutades med en varsin kopp västeråsmalet bryggkaffe, svart som sotet.

En helg full med familje- och kompishäng hemma och i naturen, jag är sannerligen en förbaskat lycklig lottad jävel… tack vare er så försvinner alla kroppsliga krämpor, alla hemska tankar, all jävla oro. Ni är sannerligen ett stort mäktigt larger-than-life band omkring mig, folks.

Nu ska jag laga pumpasoppa till Jonas, mig och lillpumpisen vår. Puss!

basisten

P.S. Cyklaomkring-Ingemar var tydligen och crossade i Öjesjöbrännan-området idag. In och läs vettja.

En stor vinfläck har ätit sig in i den vita färgen på köksväggen. Jag har försökt få bort den med alla medel men då åker även färgen av. Herre kul fest det var den kvällen. Möblerna är rätt få och rätt kantstötta om än med en viss diskret elegans. De flesta kommer från något av våra livet före vi-liv. Kanske var sakerna gedignare förr? Vi har växter som lever värdiga liv och växter som hör mer till andra sidan än till denna men som vi är för lata och något för blödiga för att ta bort. Vandrade pinnar till presentorkidéer och trygga garderobsblommor. Vi har en daterad jordglob som lyser med mystiskt sken kvällstid, en katt i återvunnen plåt från Göteborg och en annan i plast som säger Mjau när man går förbi fast batteriet är slut nu. Det dräller av sönderälskade gosedjur lite här och var i lägenheten. Drivor med böcker – att högarna aldrig minskar trots alla böcker som ger sig ut i världen genom Myrorna! – av sådan varierande utgåva att ingen mäklarassistent i världen skulle  kunna färgkoordinera dem ens om hon skulle tillåtas det. Vi har en näve cyklar, några uppe på väggen, några nere på golvet. Antalet varierar, de lånas ut till vänner och lämnas in på service hejvilt och ibland säljs någon och så kommer någon ny och så fortsätter det.Pumpen jag vann på någon crosstävling står ständigt redo, och det ligger cykelkomponenter och hjälmar uppe på symaskinsbordet från Jonas familjehem, precis sådant bord som fanns i min familjs hem på landet en gång i tiden. Trägolven är varma och trösklarna låga. Köket är vitt och modernt och pyttelitet och genom fönstret ser man harfamiljen roffa åt sig de snåla gräsresterna efter Riksbyggens omfattande dränledningsbyte. Kommer gästerna så åker de emaljerade pallarna fram, de som tjänar som nattduksborden nattetid. Och då, nattetid, när till och med den närliggande europaväg arton håller käft, hörs den mäktiga serverns lätta tandgnissel då den ger sig på ännu en algoritm att knäcka inför morgondagen. Uppe i vardagsrummet tronar Monarken; i förrådet väntar Emmaljunga NXT90 på att komma upp och lera ner sina fräna terränghjul. Fast för att komma åt den måste man först genom ryggsäcksarmén, mandolinen, gitarrerna och cykeldelskassarna. I apotekarlådan samsas tävlingskraschförbanden med de extra barnvagnshjulslangarna. En tom förpackning ryska filterlösa arbetarcigg från den grafiskt snygga eran. Bredvid lådan ligger mina penslar och målarfärger. Akvarell, akryl, olja, fast jag målar aldrig med olja. Mitt munspel som åker fram när omvärldsbevakningen bjuder till melankoli. Kylskåpet står aldrig tomt på choklad. På den fristående spegeln sitter vykorten från familjernas och kompisars senaste resor.

Och garderobs- och byrålådorna, de har lite smått börjat fyllas på med pyttisting, de första kanske riktigt genomtänkta, men så försiktiga, törs jag verkligen?-inköpen, precis som emmaljungan, precis som den grå spjälsängen med plats för växtvärkiga ben. Pyttistingen med täckta sömmar, löjligt runda benöppningar, tygkrås på byxrumpan. Rosa, gröna, vita, marinblå, vissa fluffiga, andra något stramare i bomull, de flesta så lena att tyget knappt känns mot den väderbitna vuxenkinden. En brioand i trä som gör Jonas galen när den lämnas kvar i sängen eftersom jag “råkat” förleka lite med den i väntan på dess riktiga ägares ankomst.

Pyttistingen som samsas med stortingen. När är man redo? Ena dagar tror jag att jag inte att jag någonsin kan vara redo att mäkta den mest ansvarsfulla uppgiften av dem alla. Märkligt nog inger det en stor tröst, att inte vara mätt och trött och bombis på någonting. När jag traskar, smådansar, ibland nästan går på alla fyra (gravidåkommor, klassiskt) omkring och plockar lite i vår lilla, varma, kaotiska men alltid städade lägenhet, när jag trampar på någon gammal legobit min lillebror (eller var det Nadjas ena pöjsch?) har lämnat efter sig, så fylls jag med en stor, ren, glad känsla. Bebisvärlden i min mage, vår värld här i lägenheten, vi är hemma, vi är här i världen.

“Du ser lite prickig ut Tony!”

Hej. Vad är det bästa med hösten? Jo – cykelcrossäsongen förstås. Med CX-säsongen kommer alla crosslopp. För säg vad man man vill så är CX roligast just på tävling – med syran bubblandes i låren, munnen sådär fotogeniskt öppen och målet i sikte, varv efter varv. Trots att jag är höggravid och cykelinvalid så följer jag ändå tävlandet med spänning och smider mina egna små raceplaner för att komma så nära mitt bästa det bara går.

Under tiden jag vilar mig i form fortsätter Cykelsveriges intresse för cross att växa. Så roligt med alla nybörjare på landets officiella och inofficiella crossbanor! För att hylla och peppa er har jag bett bästisen Tony Carlsson som också råkar vara en crossåkare i den absoluta sverigetoppen, att svara på de vanligaste frågorna nybörjarna brukar ställa kring detta med att tävla i CX. Här är de, varsågoda:

Alla blir nervösa ibland.
Ta god tid att förbereda dig så slipper du stressen.

✍ Jag har just anmält mig till min första crosstävling någonsin. Och jag är mycket nervös vilket hämmar mig. Hur blir jag bäst av med nervositeten?

👌 För det första är nervositet paradoxalt nog bra för att bli taggad och få upp fokusen. Bli därför inte rädd för nervositeten utan acceptera den. Men blir nervositeten ett problem som hämmar dig så kan du prova att inte ha för mycket tid att bli nervös på. Ett enkelt trick är att exempelvis vänta med att klä på sig tävlingsdressen! Samtidigt bör du se till att hålla den destruktiva stressnivån nere – så var klar med alla förberedelserna i god tid så du hinner provcykla banan och få in stämningen i din takt.

Allt kan hända i ett crosslopp – inte bara i starten.
Bered dig på fokus under hela loppets gång
och att kunna resa dig gång på gång.

✍ Jag har hört att en bra start är avgörande i en crosstävling. Stämmer det? Hur får jag till en bra start, och går det att rädda en dålig start?

👌 Det som gör störst skillnad, träna starter! Helst tränas starterna i tävlingsliknande form så att det blir “som på riktigt”. Få in en start inför varje intervall på träning eller träna rent specifikt starter om och om igen – solo eller tillsammans med andra. Tänk igenom metodiskt vilken växel du vill ha och hur du får ett frånskjut i första tramptaget,  innan du klickar i. Ha koll på första delen på banan, titta långt fram och tänk igenom hur du vill köra eller behöver vara uppmärksam på.

Blir inte starten som du tänkt, behåll lugnet så att inte onödiga missar kommer. Arbeta dig metodiskt upp. Alla kan få en dålig start då och då. Racet är inte över för det – allting kan hända på banan så ge inte upp utan jobba på!

Gott med käk före loppet – extra gott efteråt.

✍ Matfrågan. Vad ska jag äta före ett CX-race, och hur nära inpå? Jag tycker eftermiddagsstarterna är jobbigast för då vet jag inte riktigt hur jag ska äta under dagen.

👌 Generellt är det bra att inte ha för mycket mat i magen strax innan starten. Se dock till att ha en bra energinivå. Klurigast är när man har en eftermiddagsstart. Ät då en riktigt stabil frukost och inta sedan ett lättare mellanmål närmare inpå starten. Drick sportdryck redan vid uppvärmning och strax inför starten för att ha rätt vätskebalans. Undvik mat som kan skapa problem i magen, minska till exempel på fibrerna. Jag tycker om att nära start få i mig koffein för att piggna till, tycker det hjälper mig med fokusen under loppet.

Även f d löpare som Johan tränar på “löp med cykel”.

✍ Löphindren, exempelvis genom ett sandparti är ett stående inslag i så gott som varje crosstävling. Hur tränar jag på de momenten utan att för den delen bli en bättre löpare än cyklist och “paja cykelbenen”?

👌 Lägg in löpning på banan eller som korta avsnitt när du tränar. Ren löpträning är annars ett bra komplement att slänga in i veckan. Jag brukar utnyttja lunchen till lite backträning. Då får man lite tidseffektiv uteträning i veckan i dagsljus vilket är bra mycket roligare. Tänk kort men ganska ofta.

Träna på att se potential i terrängen.
Groopencross-arenan var inte heller given från början.

✍ Jag bor långt ifrån en riktig, iordninggjord crossbana. Hur får jag bäst in cykelcrossträningen ändå?

👌 Skanna av terrängen i närheten av där du bor. Du kan säkert hitta någon yta med gräs eller annan terräng där greppet utmanas lite? Träna till exempel på olika skarpa svängar och vändningar. Utnyttja fasta föremål på platsen – till exempel stenar eller stubbar – eller köp ett gäng plastkoner och ha med i ryggan till varje träning. På mjukt gräs kan man med fördel testa hur länge man har grepp vid skarpa svängar. Lär dig hitta känslan i att träna upprepade moment varv efter varv. Tänk på att “banan” behöver inte vara lång – det viktigaste är att du betar av de momenten som ingår i ett CX-lopp.

Tilde sportar lite fetare däck under Malmöcrossen –
det får man i hennes åldersklass.

✍ Vilket är det bästa nybörjartipset du kan ge till en som vill prova på att tävla i cykelcross?

👌 För att ha roligt på hemmaplan – kolla om det finns något gäng lokalt som tränar. Ofta kan man få bra tips via den lokala cykelklubben. Träna med fördel med ortens mtb-gäng! Och känn dig inte ensam även om din träning inte håller den nivån du önskar så här i början. Cykelcross kan man köra på alla nivåer. De nationella tävlingarna har motionsklasser och på många stället anordnas träningstävlingar som man kan testa på. Genom att åka på många lopp lär du känna andra crossälskare, hittar folk att träna ihop med och har roligt på vägen. En varning utfärdas dock – du kommer att fastna för livet.

Tack Tony för dina matiga tips, tack Jonas för dina wow-shots och tack alla ni som genom att tävla, publika och funka på landets träningar och tävlingar gör cykelsporten till en landsomfattande fest. Puss och lova nu att anmäla er till minst ett crosslopp i höst 😊

…och här är årets Groopencross-header.
Designern kan ni nog gissa vem det är,
men känner ni igen åkarna och fotografen?

Hej. Jag har sovit prick noll timmar inatt så är rätt intetsägande som person just nu. Lärde mig dock en del om Indien inatt, alltid något (roar mig som jag tror jag nämnt tidigare med att självbilda mig de nätterna jag inte kan sova för att slippa bli galen).

Idag hade jag tänkt att dra igång en cykelvecka här på bloggen. Japp, precis som på Lidl hehe. Känner det var på tiden att vi har lite mer cykel på cykelbloggen. Har därför tänkt ut en masse roliga inlägg. Främst med cyclocrossfokus så klart eftersom cross inte längre is coming utan är här liksom. Är väldigt stolt över mina medcrossies Tony, Johan, Markus & Co. som har gjort grymt fint ifrån sig under premiärdubbeln i Falun i helgen. Coach Tony får ni förresten läsa mer av i veckan, har bett honom att knåpa ihop lite matnyttiga tips till alla er tävlingsnybörjare out there.

Ikväll hålls ett planeringsmöte för årets upplaga Groopencross – CX-Pokalens sandigaste deltävling – hemma hos Johan. Jag ser fram emot tävlingen – då har det förhoppningsvis gått en månad sedan vi fått vår bebbe vilket gör att vi kanske, kanske kan bege oss till Hökåsen-Gropen för mycket action och en hamburgare eller två… Ja det är ju ett litet tag dit i alla fall, nu ska vi jobba för att racet ska bli så lyckat och säkert som möjligt. Gilla vår facebooksida och hör av er med alla slags förslag och funderingar oki?

Tillbaks till Katja. Idag är jag som sagt oerhört trött så kommer inte att röra många knop annat än att bege mig till dagens besök hos barnmorskan och sedan hem då. Kommer nog att däcka, även om det hade varit bra att sätta sig ner med millimeterpapper och penna och planera vardagsrummet lite bättre. Som det är idag så tar cyklarna och Monarken lite väl mycket plats på ett och samma ställe. Kanske kan vi möblera om lite grand inför bäbisens arrivé? Men sömnen före planeringen.

Okay, lite cykel fick jag i alla fall in. Vill ni läsa mer cykel precis just nu så tycker jag att ni läser denna artikel om fantastiska mtb-/crossåkaren Åsa och grattar de grymma paracyklisterna Anna Beck och Henrik Marvig till VM-guld. Puss!

Vissa inlägg får en att må dåligt under skrivandet.
Jag grät när jag skrev detta inlägg. Jag vet inte om det är en terapeutisk effekt. Jag hade så gärna önskat att första delen inte behövde skrivas. Men den behövde tydligen det.
Låt gå i så fall.

Under vissa nätter, när jag inte kan sova utan vankar av och an i köket så att benen och armarna syrsätts och jag kan komma till ro i sängen, då kommer de mörka tankarna.

Den stora oron sköljer över mig och den handlar uteslutande om mitt babybarns säkerhet, livsglädje, möjligheter. Tänk om? tankarna snurrar runt. Jag är rädd för de fallande möblerna, för de trimmade mopederna på cykelbanorna, för mobilerna i bilisternas händer.

Jag tänker på hur jag ska få mitt barn att alltid välja sin egen väg utan att ha för mycket ont på vägen. Att säga ifrån, även om tusen andra inte skulle hålla med. Att inte jämföra sig med andra, trots att det är så lätt att trilla dit nu med internet.

Jag tänker på de vännerna som har valt att omvandla sin en gång så sprudlande vänskap till något välmenande men totalt egalt. Jag tänker på hur många ord de använder för att förklara varför de inte har tid. Jag försöker istället att tänka på alla de som alltid hittar tiden att bry sig trots allt de själva går igenom, och om alla de nya människorna som jag lär känna trots – och tack vare – att jag är med barn.

Jag tänker på ljudet från apnélarmet, ljudet ingen i min familj någonsin glömmer och jag ber att varelsen i min mage kommer ut först när det är dags och inte en dag för tidigt.

Jag tänker på hur mycket jantelag och avundsjuka det tyvärr råder i graviditetsdiskussionerna, hur raskt kvinnorna som öppet vågar glädjas och väljer att visa det sköna, glada, fina, självsäkra, trots alla smärtor och all oron de går igenom, hur raskt de tas ner på jorden av de som minsann vet hur det är “på riktigt” och bara måste få tala ut om det för en. Hur raskt jag tagits ner på jorden ett antal gånger. Hur försiktig jag har blivit med vad jag säger, skriver.

Jag tänker på hon med mage lika stor som min och jätteont i ryggen och hur hon tog över hela diskussionen med att prata om sin oro för postförlossningsdepression. Jag tänker på hur jag tyckte synd om henne, hennes ont. Log mot henne. Jag tänker på hur hon efter mötet, i hissen ner spydigt påpekade att jag förstås måste ha cyklat till mötet. Jag tänker på att jag plötsligt skämdes. Varför skämdes jag?

Jag tänker på att jag saknar min farmor och min mormor, som jag saknar så och som jag träffar för sällan.

Under de flesta dagarna, då jag fått i mig kaffe, lite mer sömn och lite mer klarhet i skallen, pussat på Jonas och bättrat på läppstiftet, då kommer de ljusa tankarna.

Jag tänker på att vi är en liten familj. Vi är i vecka 35.

Idag ska vi köpa en mycket viktig möbel.

Vårt babybarn väger nu som ett par bättre (men inte för dyra) 29” MTB-hjul, inklusive kassett.

Vår tvåa är liten men så mysig, så full av kärlek och böcker.

Jag blir bara snyggare för varje dag. Det må bero på att synen åter blivit sämre så jag ser färre och färre rynkor – men om det påverkar spegelbilden positivt så bring it on hehe.

Jag har ett roligt jobb som gör att jag kan gå runt och tänka på differentialsättningar de gångerna det hugger till av bäckensmärta i kroppens nedre delar.

Jag har underbara vänner som vi kommer att hitta på så roligt med, med eller utan ungar.

Min lillebror håller på och blir ett programmeringsgeni *stolt stolt*

Jonas-bäbisfar är snyggast och godast bäbisfar i världen. En betryggande insikt.

Jag är glad som både på nätet och irl hamnat i så många sammanhang med kloka, förstående och empatiska kvinnor. Ni äger. Vi äger.

Jag tänker på hur sjukt mycket spännande det finns i världen som bara väntar på att upptäckas av mitt barn, av oss tillsammans. Från bärselen, från barnvagnen, läshörnan, från cykeln, hästryggen, från bilen, från tåget, från skeppet, från fossingarna!

Det är (plusminus två) fem veckor kvar tills vi får träffa den bästa lillmänniskan i världen. Det kommer att göra satans ont och jag kommer att vara helt förstörd efteråt men nog lyckligast i världen. Och barnet – hon kommer att vara lyckligast hon med, om inte annat så för att det lär dröja ett gäng år innan hon inser vilken galning till morsa hon har välsignats med.

Det är inte så himla långt kvar tills jag kan börja intervalla järnet på inne-Monarken och ute-crossen igen.

Jag tänker nöjt att jag har nästan övertalat Jonas att så småningom skaffa en katt. En riktig cykelkatt.

Och jag tänker på att det är vetenskapligt funtat så, att all skit kommer om nätterna, så att man kan bearbeta det under vargatimmen för att lägga dagarna på det och dem som förtjänar ens tid och glädje och energi istället.

Puss på er.

© Katja.