Blogg

Shit alltså. Inte för att trampa nån nyhouselover på tårna men igår var jag med om det psykigaste spinningpasset någonsin. Jag hade i sista sekund lyckats knipa åt mig en cykelplats på 85 min Distans Puls lyckligt ovetande om att man minsann skulle på sig ett finurligt litet band med en nuffra på, som skulle sända signaler till en skärm som presenterade motionärernas respektive pulsläge, typ puls-skoj. Men hursom, brillorna åkte som vanligt av efter uppvärmningen och då såg jag ingenting på skärmen ändå. Kör ändå mitt race i sann cykelkufisk anda, tänkte jag i min enfald. Tji fick jag! Igår var det supersvårt att köra eget race i sann cykelkufisk anda. Ledaren hade nämligen bestämt sig för att driva ut deltagarnas hjärnor – genom att köra en neverending mix av pepp! UPPÅT! DUNK DUNK BZZZ TRRATATATA TRRRAATATA DÄN DÄN oooOOOO DUNGZ DUU H H H BOOM-electro houselåtar hela jäkla distanspasset igenom. Det var väl kul – i början – hellre enkel bas och stureplantechno än Eagles och liknande senilrock att mosa till, men efter tjugo likadana hits började jag se efter närmaste nödutgången. Jag märkte även att passet tyvärr inte gick fortare av att jag trampade fortare. Tvärtom, konstigt eller hur?

Träningsmässigt var det ett bra pass även om jag på grund av den hetsiga stämningen körde lite för hårt än vad jag ämnat från början, med tanke på den fortfarande spökande halsflussen. Är dock på gång och pressar fint igen, mina ben kommer att vara i läckert fin form till vårens utmaningar känner jag!

Idag njuter jag av att ha hörlurar på. Fast utan musik förstås, mest som avskärmning.

…när du försöker ta en het post-träningsselfie i gymmets omklädningsrum när du tror att det är tomt i rummet

men plötsligt så kommer det ut två fnissande fitnessbrudar ur toaletten just när du ska ta bilden och posar med denna min

så du känner dig som en jävla tönt och låtsas egentligen ta bild på nåt helt annat, panikerar och drar undan mobilen

så att selfien ser ut så här istället:

Vardagsmat för Nys, Paris Hilton och träningsbloggare.

Hej.

Fy så kul, äntligen kan jag öppna porten till min nya cykelkvart för er läsarfolks.

Har ju ändå tagit lite tid och ett gäng timmar att få till designen… och som ni kanske märker så är inte allting hundraprocentigt än, bland annat vissa prylar som är på engelska, vissa storlekar är åt helvete och sånt. Men jag hade inte fixat vänta en dag till på att flytta hit, är ju en ivrig rackare!

Blir sjukt tacksam om ni tar er en sekund eller två och skriver ner nån kommentarsrad om vad ni tycker om bloggens nya look, funktioner och sånt. Jag är lika lyhörd som WordPress-tafatt och kommer alltså att tillfredsställa era önskemål som en barista på Café Bianchi även om det kan ta lite (kodnings)tid.

Min tanke är i alla fall att leverera en ännu snyggare och roligare cykelläsarupplevelse. Jag älskar som ni vet att fota och bre ut mig och ha mig, och har länge känt att Blogger är lite för trångt för mig. Ja ni vet ju själva, ibland måste man bara kitta upp sig på en ny lättare, styvare maskin för att känna sig snyggare och därmed snabbare.

Men få ingen prestationsångest nu inte.

Innehåller kommer fortfarande att kretsa kring random vardagstrams, storslagna race reports, miljövidriga (men ibland om jag har tur miljövänliga!) pryltips, proffsstallkoll, mina fantastiska träningsrecept och -framgångar samt en hel del om Grannen & Co., förstås. (Hoppas bara Anna är med på tåget fortfarande, lovar att skärpa mig för din skull!)

Så – nu kör vi, skål i rötjut, på med musiken, säg häj häj!

Katja

P.S. Mina gamla inlägg är förstås kvar, om än i något tilltufsat format. Bara att rota i arkivet! Puss.

God morgon! Nämen titta vad jag har här då – en skidpjäxa! ja ni ser rätt – det är äntligen skidpremiär i vårt hörn av landet. Och inte bara det – även kuzmin-premiär (vink vink Pölder hihi) för mig. Jag har aldrig kört på kuzmin-sicklade skidor förut så det blir spännande. Skidor är liksom inte min tävlingsgren så därför känner jag att jag inte direkt förlorar någonting på att testa lite nya metoder. Däremot så älskar jag både skidåkning och naturen och om denna metod gör att jag förlorar en mikrosekund men skitar ner lite mindre i naturen samt slipper sprida skumma vallaämnen så känns det lite bättre i hjärtat i alla fall.

Så, snart dags för lite uppladdningsmellis innan jag hämtar Anna och så kör vi!

Ha en fantastisk dag. Puss!

/Katja på språng

Tack Tony Carlsson som sammanställt parlören till cyclocrossfansens glädje. Glöm förresten inte att gilla Tonys och Johans CX-sida på Facebook för mer CX-nytt!

God morgon! Nu kan vi pusta ut, kroppen känns inte lika matt och seg! Kommer att fira med försiktiga (host host) intervaller med kära klubben ikväll.

På tal om klubben så hade vi, VCK:s motionsgrupp, ett bra och givande möte igår kväll. Vi har ju nu träffats lite för att ta fram det bästa möjliga upplägget för våra motionsledare. Precis som många andra klubbar är VCK i behov av fler ledare inom samtliga fartgrupper – men främst inom de lugnare grupperna som intro och lugn. Att bli cykelledare har utvecklat mig väldigt mycket som cyklist och som människa. Jag minns precis när jag började som ledare. Det var innan jag själv ens kunde stå upp på racercykeln! Men viljan fanns där, liksom intresset. Min bristande erfarenhet kunde jag kompensera med humor samt med att fixa motionärernas kedjeavhopp samt justera lite vajrar. Och sedan cyklade jag skitmycket mellan mina pass också. Och tränade på att tryggt och säkert bjuda “mina” motionärer på glada och utvecklande cykelupplevelser. Med fler och roligare teknikmoment. Och det bästa med det hela – jag hade alltid någon att som kunde ge råd och tips. Det bör man ju tänka på om man tvivlar på sin ledarskapsförmåga – man är aldrig ensam och man får vara beredd på stöd och råd i överskott, både från de andra ledarnas och från de ivriga motionärernas sida. Och trots att jag själv funderat mycket och bloggat om bra vs. dåliga cykelledare så finns det egentligen bara en sanning – och det är att man lyckas, bara man gör sitt bästa och har kul på köpet.

Hej.

Alltså träna på rester av streptokockdödande antibiotika i kroppen. Inte kul. Jag förstod inte ens vilket skick kroppen var i eftersom hela corepasset gick som i dimma. Men det var skönt att sträcka ut lill-ryggen och sidoplanka järnet till ambient musik (så ballt med moderna F&S-instruktörer, word!). Idag äter jag inga piller men känner mig ändå smått dåsig och slö, får bli en sjujäkla lång promenad ikväll så sjuklingkroppen återställer sig lite till innan klubbspinningen imorgon.

Förresten så märker jag att den förslöande bisubstansen i tabletterna verkar kommit åt min hjärna också. Räcker precis till jobb och inte så mycket annat kreativt, blä! och till att längta järnet till helgen då jag bannemig ska köra skidor till jag däckar inne på krogen vi ska med tävlingsgruppen på kvällen. Alltså seriöst bara jag som blir helt sjukt till mig av snö? Sommar är nice. Men inget är mer förlösande här i livet än fett med snö efter en mörk bajsbrun halvvinter vi haft här uppe i Norn.

Ibland, vissa gråare dagar kan man känna sig liten och obetydlig

Men så ser de vanliga gråa sandkornen ut, förstorade tvåhundrafemtio gånger i mikroskop.

Och om pyttiskorna ser ut som så, ingen varann lik i sitt skönhetsunikum, hur ser vi människor ut då, om vi faktiskt stannar upp och verkligen börjar tro på att det vi gör har betydelse och utgår därifrån?

jag undrar då det.