Ibland, vissa gråare dagar kan man känna sig liten och obetydlig
som om man vore en del av den gråa mänskomassan som bara jobbar, äter, tränar kroppen och egot, duschar, kollar på tv och sedan gör saker om och om igen och lämnar inga avtryck andra än på miljön
som om ens betydelse är inte betydande för någon annan än en själv och varför gör jag det jag gör? Är det inte bättre att ge upp? varför försöka när det finns miljoner med likadana liv som mitt, vad skulle skilja mig från den grå massan?
ursprungsfoton från Sandgrains
Men så ser de vanliga gråa sandkornen ut, förstorade tvåhundrafemtio gånger i mikroskop.
Och om pyttiskorna ser ut som så, ingen varann lik i sitt skönhetsunikum, hur ser vi människor ut då, om vi faktiskt stannar upp och verkligen börjar tro på att det vi gör har betydelse och utgår därifrån?
jag undrar då det.
