Blogg

Myt 1: Man måste ha med sig reservslangar, pump och verktyg.
Sanning: Nej det behövs inte. Det sitter mustaschprydda män med flugsvampar på huvve längs me vägkanten och servar dig med slangar och bjuder på ormtjusning under tiden du pumpar in luft.

Myt 2: Med en nypa glatt humör så känns även den regnigaste rundan som en dans på rosblad
Sanning: Myten stämmer. Linslusen Stig log hela vägen när han och hans cykel sjönk djupare och djupare ner i det arrangörerna kallat “mindre vägpöl vid tredje depån”. Och jo, även här hjälper det att ha flugsvamp på huvve.

Myt 3: Funktionärerna har inte tid med alla som bonkar för att de struntat i viktiga näringstips.
Sanning: Fel. De hinner visst med alla. Den ringa startavgiften täcker dock inte alla sjukvårdsmaterialkostnader så personalen får improvisera:

 

Myt 4: “Den är väl inte så himla backig den rundan va?! Finns väl inga backar i Sverige!”
Sanning: Eh… Varifrån kommer getterna då trorru DUH?

Myt 5: Det gör inget om man släpper klungan! Det finns alltid någon bakom att köra ihop med.
Sanning: Det trodde Ann-Gerd med.

Så, nu när vi krossat alla myter – ha så himla, himla kul ni starka, duktiga, otroliga individer som kör The Vättern i helgen. Jag hejar på er från hela mitt hjärta… nä, från mammas varma mysiga kök förstås 🙂 Ser så fram emot att läsa alla race reports, berättelser etc.

Och glöm ffs inte att TA DET PIANO fram till Jönköping.

Puss.

Jag älskar denna veckas aha-upplevelse. Efter att ha bott i lägenheten min i över ett år så har jag äntligen upptäckt att det finns ett vattenuttag på husets bakgavel och en trädgårdsslang att “låna” i källaren. Eller alltså jag har liksom inte frågat om lov eller så men visst borde jag som ändå köpt min lägenhet, ha rätt till att använda slangen då och då? (Min plan är i alla fall att köra tills de kommer på mig och skäller ut mig) Med hjälp av ett slags verktyg (har många verktyg men vet inte vad de heter) så har jag lyckats få fyr på vattnet och med lite snits så har jag fått på slangen och nu kan jag äntligen tvätta mina cyklar på hemmaplan. Mitt badrum är ju så litet att jag knappt skulle få plats med cykeln i vertikalt läge förstår ni (här på mäklarbilden kan ni skymta badrummet men tänk på att de alltid använder vidvinkel). MTB-tvätt har alltså hittills varit att fetglömma. Åh jag är så glad så glad! Men ännu gladare är cyklarna.

Nu vill jag lära mig allt om cykeltvätt! Vad är era bästa tips? Jag kör jämt med Yes Powerspray, diskborste och Biltema-wipes men lär ju finnas bättre alternativ. Eller..?

Vi firar så länge

Hej. Lite besviken tjej här. Var så himla trött och alldeles ovillig att överhuvudtaget röra en fena igår men så visste jag att jag skulle bli glad och pepp väl på startlinjen till SMACK-linjet som gick igår. Så tryckte i mig en god bar, lite choklad, drog på härlig musik i bilen och trallade ihop med Tony som körde. Ju närmare Markim (fråga inte mig men typ nånstans mellan Vallentuna och Väsby) vi kom desto mer cykellust fick jag – vilka otroligt vackra vägar det fanns där! Man kunde verkligen se spåren av istiden i landskapet.

Nu var det så att jag på dagen hade sagt till mig själv att jag ställer upp om det finns minst en tjej till bland de tävlande, annars kör jag en fin kvällsrunda på egen hand. Det sistnämnda hade ju varit smartast eftersom jag önskar någorlunda pigga ben till kvällens Barkarölinjet i min klubbs regi.

Väl framme upptäckte jag dock att jag hade glömt den omsorgsfullt packade påsen med hjälmen, skorna, handskar etc. hemma. Besvikelsen blev stor – där hade jag tryckt i bilen i en och en halv timme för att tävla och så satt jag där pålycrad och fullständigt inkapabel till start. Någon snäll SMACK-dam (du med den gudomligt söta valpen Uffe, vet tyvärr inte vad du hette) kollade runt om det fanns skor att låna men det fanns inte och jag förväntade mig förstås inte det heller.

Känd för min mogna inställning till saker och ting ballade jag ut inombords (alla träningsnarkomaner unite) över uteblivet pass och ville inte se en enda cyklist nåmera och blä tog bilen till närmaste “centrum” och surade järnet.

Enda glada inslaget var väl att Ewa-Marlene tillika ordföranden i Vallentuna CK (ni vet, de som också kallar sig VCK fast det är vi, Västerås CK som är VCK haha ;)) råkade parkera sin bil bredvid min och noterade att jag hade en hoj på takräcket och så snackade vi lite om dittan och dattan och damträningar och Tjejgirot i augusti och sånt. Jag hade ju aldrig träffat Ewa-Marlene förut så blev glad att det fanns en chans till cykelsnack även ute på en öde Lidl-parkering klockan åtta på kvällen. Främst blev jag avis på att Vallentuna CK har systematiska organiserade damträningar med coachning (!).

Och sedan åkte jag och hämtade Tony och klappade valpen Uffe hejdå och idag är det nya tag. Så kan det gå.

Rubriken är en sammanslagning av två kommentarer från
Cykelkattens Facebook-sida.
Gilla den du med så får du lite extramycket insiderinfo.
Om inte annat så blir jag glad och då har du gjort en god gärning. Puss!

Fotar man cyklister bakifrån så slipper man åka dit
för integritetskränkning aight? Så snygga alla blev dessutom 😉

Hej.

Tack så väldigt mycket för era givande kommentarer till förra inlägget. Tänka sig att så många känner igen sig! Jag tänker så ta till mig det ni har sagt. Tack <3

Gårdagens spurtrunda spräckte mina benrelaxplaner! Skyller allt på Eva. Här stod man och såg timid ut i lugnare gruppen och tänkte mest ligga och pysa i ett par-sex mil eller så. Men Evas syn är lika vass som hennes körsätt och när hon väl pekade på mig så visste jag att jag inte hade en chans. Så jag hängde på tävlingsgruppens spurtrunda med benen trasigare än tonårshjärtan. Eftersom jag visste att det inte skulle bli speciellt många spurtwatt i spirorna denna kvällen så tog jag mig an hela som ett roligt intervallpass. Det hade förstås varit ännu roligare utan syra från första till sista tramptaget – men kvällen var ljuv och sällskapet trevligt. Alltid nåt, eller hur? Efter passet gjorde jag och Tony ett halvhjärtat försök att rulla ut benen genom att rulla runt på de mindre kända perifericykelbanorna i Västerås suburbs. Väl hemma rullade jag ett gäng lammfärsbiffar och däckade till nån tråkig dansk gäst i Home of Cycling Giro Special.

Benen känns inte speciellt piggare idag så jag vettefan om det är värt att ens försöka sig på SMACK-linjet ute i Markim. Imorgon är det nämligen dags för Barkarölinjet som Västerås CK arrangerar som en del i Mälarcupen och som jag självklart inte tänker missa… Vore skönt att även prestera på åtminstone nåt av dessa två lopp. Samtidigt så tänker jag att äsch, det är starter och erfarenhet jag är ute efter, detta första tävlingsår. Så det är ba att köra. Om det inte regnar järnet dvs. Bestämmer mig under eftermiddagen!

Ses vi ikväll eller ute på Barkarö imorgon? Hoppas ni dyker upp, vägen är mysig, kurvig och inte så värst platt heller. Och du som inte tävlar annars – kom ändå! Det blir roligt. För tid plats etc kika här.

“Jag måste bara säga en sak. Du hade bra trampteknik
och kurvteknik och du såg stark ut.
Men var du tvungen att hålla på MED DEN JÄVLA TRÖJAN?”

kommentar från kvast-MC-föraren efter loppet

Super-Eva och jag posar fräscha inför starten

I fredags körde jag min allra första riktiga (SWE-Cup & stuff) cykeltävling! De races jag ställt upp i innan hade ju varit träningstävlingar och jag hade aldrig cyklat med en riktig (om ens existerande) damklunga förut.

Men bara så att ni vet, detta blir ingen klämkäck redogörelse utan en ärlig berättelse. Så här kan det kännas. Det hör livet till. Courage – we all suffer. Nu kör vi.

Gissa om jag var nervös! Eller snarare – jag var nervös eftersom jag var rädd att nervositeten skulle sabba benen. Känner ni igen detta – det går fett bra och ni typ äger på träningen men förlorar fett på tävlingen för att benmusklerna musklerna krymper à la lammfärsbiffar pga. det svaga psyket? Just ja.

Egentligen finns det ett sätt för mig att bli av med nervositeten. Och det är att lyssna på högljudd – nästan hetsig pepp – musik, trycka i mig lite glädjechoklad och ta det hela med världens klackspark. Men i bilen upp mot Arlanda där tävlingen skulle köras satt även Tony som skulle starta i elitklassen. För första gången. Och Tony är ju en bra kille, välartad och snabb och snäll, men med ännu värre tävlingsnerver än jag. Och med starkt ogillande av hetsig peppmusik inför tävlingar. Vi är alltså himla olika på det sättet. Han var stressad och ville ha lugn och så att säga få vara inne i sin preracekokong, utåtagerande jag var bister över att inte få pepp och utlopp för nervositeten innan det blev dags att stå där på startlinjen.

Jag skulle starta klockan fyra. Alla icke-elitdamer startade samtidigt. Det var ju lägligt, hade nog inte kört tävlingen annars. Så himla less på att stå där ensam dam mot hundra herrar. Noll skoj. Nu blev vi i alla fall åtta startande. Och även om jag var den ensamma damsporttjejen (min dryga lott innan jag blir elit) så hade jag en klunga att hantera! Yey!

Fett med blårangt i lillklungan, gillar’t

Och ehm där brast det ju lite kan man säga.

Alltså det började med att jag gick ut för hårt. Eftersom jag var så himla, himla rädd att inte räcka till så tordes jag inte släppa de främsta positionerna de första varven. Så jag började med att köra om, dra, leka, hetsa och nybörja mig så inåt helvete! Växeldrog ett tag med en grym D50 vid namn Yvonne, sedan kom Evas ben igång, Eva levererar alltid. Glädjande nog hade jag kul på köpet. Arlandas testbana är skitskoj, tarmaken fin och jag gillar kurvor. Så den biten var inga problem. Men vidare. Efter ett tag blev det förstås tuffare. Trots att ingen gjorde alltför beräknade ryck så skruvades tempot upp och så var det ju inga svaga duvungar som satt i klungan heller. Ju högre upp i åldrarna, desto starkare damer. Och klokare också (no shit Sherlock).

Hetsrullar bakom Anna i vit hjälm då, superstark Hofvet-dam drar

Så jag började bli smått trött och skapligt skraj för att inte räcka till.

Här kommer den klassiska träningspsykologin in. De flesta har upplevt detta ögonblick av tvivel, denna vanskliga brytpunkt, denna flyktiga men förbaskat farliga tanke som i princip avgör om man fortsätter starkare än före eller om man psykar ur och veknar och…ger upp.

Jag fick prestationsångest.Normalt sett så brukar jag peppas av den mentala motvinden. Men ibland knäcks jag istället. Tröttheten och minnet av elaka ord jag hade hört dagen innan – från en person vars sätt jag aldrig vänjer mig vid fast jag känt honom hela mitt liv – gjorde mig skitdeppig. Jag kände mig knasig, plufsig och misslyckad. Duglig som åhörarbänkens fripassagerare, på sin höjd. Om ens det.

Och så den förbaskade tröjan. Den tajta blåranga klubbtröjan, i storlek M och herrmodelln (dammodell var slut vid inköpstillfället). Som jag alltid stört mig på eftersom den åker upp och magen liksom sticker fram och det blir så himla no pro och oestetiskt och

så kunde jag inte ha det!

så jag valde att rätta till tröjan och tappade position

men jagade sedan ikapp klungan igen. Jakten hade kostat kraft men där var jag tillbaka och trivdes rätt så bra ändå

tills tröjjäveln åkte upp igen!

Ni måste tro att jag är galen. Vem bryr sig om hur en satans tröja sitter mitt under pågående tävling?

Katja bryr sig. Å andra sidan är jag en sådan som aldrig skulle visa mig i mjukisbyxorna för min kille, om ni förstår vad jag menar.

Och nog hade det med psyket och tröttheten att göra – men jag kunde inte passera publikområdet fullt med fotograferande och peppande folks med tröjan uppdragen upp till brösten. Så jag rättade till. Och igen. Och igen.

Och så hängde jag i princip av mig själv. Utan att egentligen bränt ut mig. Hepp. Grattis då.

Så går en avhängning till

Deppade till och trodde jag var i mål när det var ett varv kvar. Nåväl, körde väl det där sista varvet utan någon större glädje. Vann otippat nog i min klass och fick en chokladask och medalj, snällt av SMACK <3 Grattade grymma Eva (D50), Anna (D40) och de andra ståldamerna till finfina insatser. Alla fick stå på pallen i alla fall, kändes bra det.

Sedan tog jag av tröjan för sista gången och nu har Tony två herrtröjor i storlek M. Grattis Tony. Och grattis mig till klungans bredaste höfter.

(moget sätt att angripa problemet, eller hur? Ni vuxna, gör inte så utan “copa” med era issues istället. Att kasta av sig kläder är liksom ingen mogen lösning i längden)

Fast egentligen körde jag ju bra alltså, om vi nu ska vara lite positiva. Pratar vi i sporttermer så “offrade jag mig” i början – förutom den lilla detaljen att jag inte hade nån klungkompis att offra mig för utan det var min egen energi som tog stryk istället. Men det är svårt, ni vet, innan man känner klungan, kan banan (hann aldrig provköra den), vet va folks går för etc. Hemma på träningen hade jag förstås legat och myst i baksuget tills det blivo dags för action. Men här vågade jag inte mysa och se, det var nog inte så smart.

Men jag lär mig. Fram till tröjmisären njöt jag i fulla drag.

SMACK är så himla grymma på att arrangera tävlingar alltså. Älskade ha damklunga att köra med, två klubbkompisar i den och sen massa andra klubbkompisar bland herrarna. Älskade extra att de hade musik vid publikområdet – tack! Älskade prata me folks som avslöjade att de var mina läsare – supertack! Älskade prata med alla andra folks, inte minst bloggidolerna Sophie och Emmy, vink vink! Älskade stämningen, älskade kurvorna på banan och att postracemazarinen smakade himmelskt. Och bäst att min nya cykelkompis Martin kom och fotade och hejade, helt underbart <3

Första riktiga tävlingen alltså. Och jag är så himla positiv ändå, alla galenskaper till trots. GP-lopp är verkligen The Shit och jag har potential. Bara jag fortsätter jobba på fysiken men inte glömmer den mentala träningen heller. Så otroligt viktigt, för we all suffer.

Hur brukar ni hantera det där ögonblicket under tävlingen – eller motionsloppet, eller den där jobbiga träningsrundan – som ibland kommer och försöker få en avhängd, mentalt alltså? Det där “psykbrutet”? Hur gör ni för att så att säga komma över tröskeln och inte låta kroppen ge upp? Berätta gärna. 

Puss!

Pix: T. Carlsson, plats 16 i elitklassen
Fler pix, bland annat på mig med uppdragen tröja (precis va jag INTE ville skulle dokumenteras!) inne hos Jeppman

God morgon!

Min vana trogen hade jag knappt någon tid eller lust att blogga i helgen som varit. var ju upptagen med att utöva livets mening dvs. tävla (fredag), motionsloppa (lördag) och sänka självförtroendet uppe i vidablickbacken med trasigaste benen på länge (söndag)! Helt underbart var det förstås och jag tänker berätta allt.

Hörs snart!

Puss.

Myggbiten men salig efter gårdagens mtb-röj med Valle

hej får blir ett kort casual inlägg.

Men jag har häcken full liksom.

Pepp och skumpa i all ära men det går ju åt logistik och nerver i dessa tävlings- och lopptider.

Imorgon ska det hinnas med Arlanda Testtrack Race – sista starten klockan 8 på kvällen! – och sedan på nåt sätt snabbaste vägen upp till Rättvik – mat på vägen upp! – försöka komma till ro vid typ ett på natten – sova – sedan upp 5? halv 6? och infinna sig vid starten till Siljan Runt som ju går

FÖRJÄVLIGT TIDIGT NÄMLIGEN KLOCKAN SJU VAAARFÖR?

okej.

djupt andetag.

Får väl sova ut inatt och sedan… sedan löser det sig. Det värsta som händer är att jag blir avhängd av min egen klunga under Siljan runt och får cykla med några lite lugnare personligheter. Och kanske ha mer tid för lattjokissa och fika istället? 🙂

Men fy så kul det kommer att bli. En hel helg med cykel.

Förresten får jag avslöja en sak? Det var inte förrän några månader sen som jag förstod vad throwback thursday (världens jobbigaste ordkombination?) betyder. Trodde först att det handlade om att folks typ, slängde bort saker under torsdagar och sen bloggade om det! Men så går det till när man inte vågar fråga och inte orkar googla.

Och eftersom jag är så tråkig idag att jag bara tänker jobba, packa och leda cykelgrupp så får ni här fyra bilder anno long time ago så länge, här:

ett. Peter fångar mig under Mallorcas helande sol år 2012
två. De kastrerade katternas kung – min katt Stjärt är liten i mammas säng typ 2008? 2009?
tre. Jag fixar Irish Katja style (när man vispar grädden
direkt i förpackningen) åt idregänget år 2012
fyra. Jag och Linda är skitsnygga och något salongs i nattklubbskön på Öland 2010.
Minns jag såg typ knappt nåt eftersom glasögonen hade gått i kras dagen innan. Midsommar eh…

Ni hejar väl på mig imorgon?

Puss!

Looking at stems bredvid glada Ante under
den soliga måndagsrundan (foto: Tony Carlsson)

Snacktempopass och halvtimmeslånga njutningskisspauser (ni vet när man hukar och reflekterar över livet samtidigt som man tuggar på ett grässtrå och kissar halvhjärtat medan resten av klungan börjar undra om en har somnat där inne i snåret) i all ära – men det är ändå tävlingar och motionslopp som är mest PEPP PEPP PEPP under säsongen!

För mig i alla fall.

Jag älskar

prestationsångesten

pre-race-gröten

nervositeten

uppladdningen

hela den psykologiska skiten förknippad med tävling och lopp! Ni vet klassiska frasen jag trodde jag skulle aldrig mer göra detta men här står jag igen, ja men jag har ju omfamnat den sedan länge.

I alla fall, denna vecka peppar vi inför följande utmaningar:

Fredag: Arlanda Testtrack Race som är en tvättäkta tävling på en sjukt spännande bana (SMACK kan det där med GP-lopp de..!). Har anmält mig i DSport-klassen, får se om jag får ett masochistiskt ryck och byter till elit på plats för att få lite kvalitetsdäng efter första varvet haha…

och lördag: Det oerhört vackra motionsloppet Siljan Runt – som jag aldrig kört men som jag bara hört gott om.

Ni som läst Cykelkatten länge vet att jag brinner lite extra för icke-vätternrunt-baserade motionslopp. Jag har ingenting emot vätternloppen – Halvvättern var ett av de finaste loppen jag kört! – men jag vill på nåt sätt inspirera (blä på det uttjatade ordet, vi säger upplysa) i alla fall de som läser min blogg om att vårt land kryllar av större och mindre motionslopp som är prisvärda, genuina och minst lika cykliga som vätternditon. Har man någonsin varit engagerad i en cykelförening vet man vilket jobb det är att arrangera lopp och hur mycket glädje det genererar både till dem som kommer och kör och till själva arrangörerna. Så vad är inte ett bättre sätt att bidra till det svenska cykel- och kulturarvet än att komma och köra de lokala cykelloppen? Just ja. Alltså – börja rota friskt i motionskalendern och upplev glädjen i att lära känna nya vägar.

Hur som!

Undrar hur pigga mina ben kommer att vara på lördag… 😉

Mer om Siljan-peppen i ett senare inlägg. Idag står mtb med Valle på schemat och det ser jag fram emot. Hoppas bara skallen kvicknar till, är så sjukt seg just nu. Måste bero på vädret…

Kommer ni och kör SMACK-tävlingen eller Siljan Runt i helgen?

Puss!

Hej.

Tänkte berätta om en skoj grej som händer i hemmastan Stockholm.

Det är ju så att det kommer att hållas en alldeles speciell cykelutställning i det som de flesta av er känner igen som Arkitekturmuseet men som nu utökat sitt fokus och blivit Arkitektur- och designcentrum eller kort och gott ARKDES.

Utställningen kommer att heta CYKEL och pågå mellan 19 juni och 5 oktober och bjuda på cykelfrossa de luxe! Förutom cykelsaker att titta på och lära sig om så kommer det att hållas cykelsmyckesverkstad, cykelotta (va? tryck här så får ni veta mer – garanterat julfritt), cykellek för de allra minsta cyklisterna och mycket mer. Och på hösten arrangeras förstås en cykelfilmfestival. Flott va?

Som den sjukligt cykelnördiga flickan jag är blev jag förstås väldigt glad när ARKDES kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag ville medverka i CYKEL. JOTACK svarade jag och resultatet kommer att hänga på väggen.

Så – ta med mostern fastern lillasystern och kollegan och styr hojen till Skeppsholmen.

P.S. Lovar att smygrapportera lite från invigningen om ett par veckor. Och från Skeppsholmen GP som jag förstås ämnar köra innan.

Puss!

Hej!

Alla minns väl den fantastiske Martyn Ashton som en gång för alla har bevisat att man inte behöver köra fetdäckat för att vara skilled as hell. Tyvärr har Martyn hamnat i rullstol – vilket är sjukt sorgligt. Hans storhet är dock inte glömd – och kollegan Vittorio Brumotti hyllar Ashton i denna fantastiska uppvisning, med italodiskotunes och allt. Njut och glöm förresten inte – Ashton kommer tillbaka och äger, om än som paracyklist. Följ Martyn på Facebook för att heja på honom!