Blogg

Äntligen höstkittad! (som en cykelblaskerubrik nästan?)

Nej men alltså, jag känner mig väldigt seriös nu. Har lagt ut ett gäng hundralappar på att säkerställa att jag inte utgör någon större fara för mig själv och omgivningen under de mörka månaderna som kommer nu.

Bland annat har jag gett rumpan en ny sadel i present!

Den sadeln som satt på mountainbiken var nämligen anpassad för en väldigt, väldigt smal man. Jag är ingen väldigt, väldigt smal man men snålade och plågade mig igenom passen på sadeln som satte eld på grenen, typ. Men nu så! Känner mig lite cool som äger en 2015-årssadel nu. Lite som kvinnan med Apple Watch (som jag för övrigt är sjukligt kär i redan, åh hoppas det kommer finnas träningskollfunktioner på den när den finns till salu).

Här är sadeln, en Phenom Comp köpt hos lokal cykelhandlare ↓ Len och platt och hal och skön. Älskar hala sadlar.

Om drömmen besannas och jag kan cykla på CX-cuben som Johan så snällt lånar ut till mig i höst så får denna leva med min landsvägssadel. Eller hur gör ni som kör CX – kör ni på racer- eller mtb-sadel?

Förutom sadel har jag, Grannen och Valle kittat upp oss på varsin uppsättning förstaklassens kinalysen. Ett lyse för hjälmen och ett för styret blev det:

Den första är SolarStorm X2 (1600 lumen) och den andra är UltraFire X1 (900 lumen). Välkommen extrakilo, får väl banta ner mig ytterligare…

Så. Nu borde motivationen vara på topp, eller hur?

och det är den!

Fast lite smått rädd är jag allt för rötter och hala stenar och oknytt i mörkret. Samtidigt – det man inte ser flyger man över, med rätt däcktryck i alla fall, eller hur?

Jag déteste verkligen Coldplays nya aviciitechnosatsning men jag gillar ORICA GreenEDGEs kreativitet och lust for life. Så därför unnar jag dem äran att bli dagens cykelvideo. Voilà –  A sky full of stars med hjul och kul och allt!

∇ sekunden när man ligger längst framme i klungan och hör krasch och dunk och skrik bakom sig och inte än vet vad som har hänt 

∇ när man vaknar och ser att man har fem missade samtal från nån man bryr sig om, kl 04:30 på natten

∇ fåglar speciellt duvor och speciellt när man tittar på dem

∇ när gamla människor ser unga ut och man vet att de har opererat sig till det

∇ bilister som leker med cyklisternas liv ute på vägarna genom att bete sig som svin mot oss

∇ meningen “aldrig mer”

∇ när vidrigheter ursäktas med hänvisning till yttrandefriheten

∇ människoliknande robotar

∇ att befinna sig på en hårdrocksfest och så slår nån på vitmaktsmusik och stämningen i rummet höjs

∇ vanliga människor som dresserar sina hundar så att dessa kan sitta i flera timmar och vänta på ägaren utan att våga röra ett öra

∇ när rättshaveri går före empati och medmänsklighet

∇ mobbing

∇ när de man trott sig vara ens kompisar undviker en utan att berätta varför

∇ att fråga “är du kär i mig?”

∇ när man ser föräldrar cykla med sina småbarn i barnstol men utan hjälm

∇ när min lillebror är ledsen för att de på dagis har sagt att man måste bo i hus och vi bor i lägenhet

∇ när det ringer på min dörr utan att jag väntar besök

∇ vara den som säger “hej” först

∇ tävla på ny bana för första gången

∇ avsked

∇ fjärilar i sommarskorna

∇ tjejmiddagar innan jag fått i mig ett glas rött eller två

∇ navelns innanmäte, brrr

∇ början på Skattkammarön, när de gömmer sig från den läskige Pew.

Vad tycker ni är läskigt?

Tungan ute, teet kallnar i muggen, svag musik hörs från vardagsrummet, här i köket är det djup koncentration. Kartongbitarna ska klippas ut ur gamla förpackningar, bokstäverna ska läggas fint och godbitarna ska illustreras. Tänk så mycket kärlek det kan rymmas i nåt så simpelt som fika under ett cykellopp! Men så blir det, när Valle bakar tigerkaka, Grannen gräddar gifflar, Hanna och Andreas gör muffins, Anna och AK skapar de godaste cykelkakorna i stan, Bengt pallar syrliga trädgårdsäpplen, osv osv osv… Så blir det när så många bryr sig genuint om att det ska bli så bra och fint och trevligt som möjligt för besökarna och cyklisterna under Anundsloppet. Så himla fett.

Puss!

Självklart tävlar jag i blårange kläder – men som cyklande supporter tillåter 
jag mig att omfamna min noir-ish sida som ju alltid finns där.
Bild: J Wetso, plats: Ramnäs Sista Chansen
Vad jag håller i handen? En creepy gummihandske såklart!

och plötsligt är den över.

Tävlingssäsongen i landsväg, alltså. Eller nej, det går tydligen nåt lopp åt tjotahejtisöderut nästa helg men det är liksom inte riktigt aktuellt här. Finita la commedia.

Tänka sig, min första, trevande, ytterst ojämna tävlingssäsong, ett slags förspel till vad som komma skall och jag är alldeles uppspelt och kan inte bärga mig och…

vemodet och posttävlingstomheten är här, samtidigt som den sommarhösten byts ut mot hösthöst precis nu, när jag tittar ut genom fönstret och kan riktigt se hur stuprören fylls med kyld melodi vi kallar regn.

Helena känner likadant – kan tänka mig att ni som har kört klart era tävlingar och motionslopp också känner av denna tomhet?

Och jag som känner mig stark just nu. Det spritter i benen fortfarande men hjärnan måste få vila från den intensiva landsvägsträningen. Det gäller att ställa om skallen och börja sakteligen övergå till försäsongsträning. Under tiden vill jag njuta. Eftersom min ekonomi verkligen inte tillåter någon ny (ens begagnad ny) cykel i år blir det tyvärr inga större cx-bedrifter från min sida denna höst. Min mtb är dessutom alldeles för tung, fy på att lyfta och bära den springandes! Jag gråter inombords och är uppriktigt avundsjuk på alla er som har riktiga crossar att träna på och tävla med men jag glädjs ändå åt att jag har en läcker tungsten till Canyon Grand Al (med ny anno 2015-sadel dessutom, ska berätta mer om den!) som kommer att ge mig kalasrolig benstyrke- och teknikträning i höst och i vinter. Ställer säkert upp i ett par mindre seriösa crosstävlingar, kanske ett och annat Helgmyset eller annat skoj…

FUCKFUCKFUCKJAGVILLHACX

okej, färdiggråtet.

Hursom. Det viktigaste för mig nu är att ge mig själv en chans att ställa om motivationen från landsväg till skog och stig och inomhusträning och göra det snyggt, dvs. lägga upp ett seriöst, effektivt upplägg med plats för både plåga och nöje. Jag tänker ta hjälp av mina tävlingscyklister till vänner men ni får gärna komma med tips, speciellt med tanke på att jag vet att många av er erfarna kan det där.

Känner ni också en viss tomhet nu?

Hur hanterar ni det?

Grannen och Valles hjärtmacka

Åh Anundsloppet, den platta, grymma, alldeles underbara klassiker vi i Västerås CK anordnade idag. Idag var en sådan jobbig dag under vilken jag tittade på samtidigt som jag så gärna ville vara med. Eller visst, egentligen var inte dagen jobbig. Jag spenderade ju den som flaggis ihop med glada vänner – Nicktuna korset-gänget Granne, Valle och nu också Cecilia! Precis som förra året hade vi en alldeles egen kissdunge, överdimensionerade reflexvästar, smarrigt att tugga på och ett outtömligt lass av sämre skämt att dra och glada låtar att sjunga. Så jag led inte nöd eller så. Dagarna som denna tar jag fram under årets mörkaste timmar då jag tvivlar på om det finns en själ här i världen som tycker om mig. Jepp, så trevligt hade vi.

Men bara en liten sak, smolken typ.

För vilken tävlingscyklist – är det okej att jag äntligen kommer ut och börjar kalla mig det nu när jag faktiskt börjat satsa lite på det där med att lära mig tävla? – kan med blida ögon se detta:

alltså en livslevande fantastisk om än något kompakt (var fanns resten av elitdamerna? Hur ska vi locka er så ni alla vill köra Anundsloppet nästa år? Kom med idéer!) klunga – med två klubbkompisar snyggt inbakade i! –

och inte vilja vara med?

När jag faktiskt har gått och peppat som tusan just för detta loppet. Detta hade varit ett bra styrkeprov för mina ben. Det hade varit ett tufft lopp. Det var inga dåliga brudar som körde idag. Och vad mina klubbkompisar anbekommer så är Jenny den kaliberns tjej som vinner vartannat tempolopp i landet och kommer tvåa i Ironman och Eva är inte långt därifrån resultatmässigt fastän hon nyligen börjat tävla hon med.

Det hade funnits tre möjliga scenarios för mig idag:

Scenario ett aka skräckscenario: Avhängd efter femhundra meter, benen stumma, dryg kantvind

Scenario två: Avhängd efter fyra av sex varv, dragit för mycket, dryg kantvind

Scenario tre aka drömscenario: I mål ihop med resten av klungan, dryg kantvind.

Men istället hade jag varit realistisk och sagt ifrån till kroppen. Lyssnade på den, om ni vill ha en klyscha.

Så det vart scenario fyra istället: Njuta av funkislivet och planera fortsatt träning i skallen under tiden. Dagens gladaste nyhet är förresten av även Valle tänker börja tävla i linje, redan nästa år. Fett.

Nä nu är jag trött. Läs Johans och Henriks racerapporter istället. Hörs imorrn, oki?

Grattis Eva och Jenny förresten. Ni äger.

Puss!

Bild: Grannen

Resultat från loppet finns här.

Personen på bilden har ingenting med gårdagens postträningsslook att göra

Fy farao va skönt det är att vara tillbaka i sadeln efter att ha hostat snor i över en vecka! Visserligen hade jag cyklat lugnt i tisdags och mtb-tekniskt (läs: pga. being gröngöling inte tillräckligt snabbt för att ta ut mig helt) i onsdags men det var ändå gårdagens fartfyllda pass med snabbmedelmix som kändes som det första för lungorna jobbiga passet sen konvalescensen. Tack och lov så hann jag inte se vilka som skulle vara med i klungan eftersom jag kom till Berget precis när vi skulle dra – annars hade jag väl gått och fått kalla fötter och darriga sockor, eller nåt. Jag märkte dock förstås av att jag inte cyklat ordentligt på ett tag. Saken blev inte bättre av att jag jämt lyckades hamna bakom någon av de mer ryckiga (ingen nämnd, ingen sårad) motionärerna vilket sänkte min rytmmojo. Självklart var det ändå jag som fick en föreläsning om vikten av att hålla jämna tramptag och visst – jag håller självklart med och blir glad för coachning etc. – men det är fan inte lätt när personen framför en bromsar in och vinglar och har sig oavsett om man ligger femtio centimeter eller enochenhalvmeter bakom personen. Skitsamma, ett giftigt inlägg om mansplaining i klungan kommer att komma, var så säkra på det.

I alla fall! Det gick ändå rätt fort och ändå rätt snyggt även om det förstås var sådär rörigt som det kan bli när folks hellre bryr sig om fart än disciplin. Fast eh alltså jag är en av dem, jag erkänner. Samtidigt som det är lätt att sucka åt röran så gillar jag personligen lite lagom mayhem i träningen, ni vet. Jag gillar ryck, gillar plötsliga fartökningar, gillar när nån drar igång en spontanspurt och så vinkar man adjö till lungorna ett tag, ja ni vet, rävspel och skoj. Det är cykling enligt mig, och en av anledningarna till varför jag har lite svårt för disciplinerade motionslopp haha. Så länge alla återsamlas vid korsningar och sånt och inte tar illa vid när de råkar bli avhängda nån km före återsamlingen så funkar ju sånt kanoners eller hur?

Ah men som i mitt fall igår. Stuart (ett brittiskt nytillskott till klubben, hjärtligt välkommen!) fick punka i Strömsholm så vissa stannade kvar men jag, Eva och ett par till började rulla lite lätt vilket resulterade i klassisk lagtempoorgie. Vid det laget började jag känna att lill-kroppen började få slut på krafter – jag är ju ändå inte riktigt helt hundra än efter förkylningen. Jag sa att de fick skita i att dras med mig om de ville men Eva är Eva, rar och rak, hämtade upp min mojo, så där hängde jag med, ömsom ryckigt, ömsom knappt på rulle. Väl i slutet, typ efter Barkaröavfarten så lät jag bli att ens försöka mäkta med  tempot och sänkte farten för att ge benen chans att rulla ut. Hoppas Eva vann spurten! Glömde fråga sen.

Ah men ni ser. Det hade ändå gått förvånansvärt bra med tanke på hur däckat jag hade varit… Hoppet är inte ute än samtidigt som det inte finns en chans att formen är helt hundra till söndagens Anundslopp. Så himla, himla synd att det inte går nästa helg. Hade faktiskt sett fram emot att köra ett lopp på de lokala vägarna. Men jag har förstås anmält mig som funkis och kommer att flagga tillsammans med Grannen, Valle och Cecilia och vinka till er som kör.

Puss!

Tack Jonatan för morgonens sötaste videotips. Typ gulligt gjort med ett riktigt viktigt budskap.

Hur kan man ens överväga att ta bilen till jobbet en morgon som denna?

och ändå får jag vänta på att få passera. Inne i stan. Vid övergångsställen. Alla personbilar.

åh vad de missar.

Hej!

Eftersom det är onsdag idag så står mtb på schemat. Mtb-onsdag kallar jag det! Det är visst nåt pirrigt och speciellt med dessa dagar då vi byter landvägshojandet mot skogstragglandet och går ner ett par-tio nivåer teknkmässigt sett…

Hursom!

Jag som då råkar tycka om er har gjort en liten mtb-skola tillsammans med min vän och tillika något mycket bättre mtb-cyklist än jag – herr Valdemar aka Valle!

Varsågoda – del 1 i Katja och Valles MTB-skola är till för er njutning och upplysning. Puss!