Blogg

Inlägget är ett annonssamarbete med Tvåhjulsmästarna.

Hej från en med rolig nyhet. Om ett cykeldeluxigt samarbete. I min favvofärg grön dessutom. Kul? Superkul! Cykelaktören som kommer att förgylla den här bloggen i år står för precis det jag gillar och har peppat för sedan bloggstarten: individuella lösningar, äkta cykelkärlek och hållbarhet. Vilket känns hur rätt som helst. Särskilt 2020 💚

Fast okej vi backar lite.

Känner ni till Tvåhjulsmästarna? Svaret blir säkert kanske?

Då frågar jag istället, känner ni till Söder Sport i Östersund? Maltes på Lidingö? Posa i Gävle? Stampens i Vårgårda? Jarla i Stockholm? Cykelbyggarn i Sandviken? Eller någon annan av Tvåhjulsmästarnas 50 fristående LBS* runt om i landet?

Nu misstänker jag att det blir bra fler ruggande ja i rummet.

För precis så är det. Tvåhjulsmästarna är inte en enda cykelaffär och inte heller en affärskedja med flera stycken affärer som ser likadana ut. Precis tvärtom är det – hör på här:

Rydins Cykel i Åkersberga-crew

Vilka är Tvåhjulsmästarna?

Tvåhjulsmästarna är Sveriges största servande fackhandelskedja inom cykel. Idag finns man på hela 50 platser i landet – från Boden i norr till Trelleborg i söder. Samtliga 50 kan stoltsera med professionella serviceverkstäder med kunniga mekaniker som håller öppet för service och frågor året runt. Tanken är att erbjuda cyklar, tillbehör och högklassig service och på samma gång bidra till en mer klimatsmart och friskare värld. För att minska överkonsumtion så läggs stor vikt vid att alla cyklar faktiskt går att laga. Därför är man också noga att arbeta endast med leverantörer som garanterar service och reparation.

Hos Tvåhjulsmästarna är man inte bunden till ett fåtal varumärken utan erbjuds ett brett sortiment med lokala variationer. Crescent, Monark, Nishiki, Trek, Scott, Bianchi, Shimano, Giro, Thule är bara några exempel på omtyckta varumärken som finns representerade. Men självklart går det att snacka med sin lokala handlare så tar hen hem det man är sugen på.

Här snackar vi verkligen en anledning till att stötta sin LBS, eller hur?

Mer bikefulness – snart i en cykeltidning i en LBS nära dig!

Mer cykelkunskap och #bikefulness åt alla

När jag och Tvåhjulsmästarna skissade fram samarbetet så utgick vi från det fantastiska begreppet bikefulness, att fyllas upp av den där härliga, frigörande cykelkänslan som gör att själen både dansar och känner ro.

För att ge er läsare så mycket tvättäkta cykligt läsvärde som möjligt kommer samarbetet främst handla om kvalitativt inspirations- och kunskapsinlägg digitalt och på pappret (yes sir!) utifrån idéer hämtade i någon del av Tvåhjulsmästarnas utbud av service, aktiviteter och varumärken. I årsplanen som vi har jobbat med ingår dels klassiska guider och spaningar och dels ett gäng överraskningsmoment. Vem vet, kanske får ni hänga med mig på något ride eller lopp, eller hamna backstage hos någon av Tvåhjulsmästarnas kunniga mekaniker? Kanske dyker något extra förmånligt cykelerbjudande upp?

Oavsett kan ni vara säkra – samarbetet kommer att vara fyllt av tvättäkta cykelglädje. I promise.

Boka din service här redan idag

Häng med på cykeläventyret!

Jag hoppas innerligt att ni som läsare finner vårt samarbete givande och roligt. För ni vet väl att era tankar och idéer räknas alltid? Så har ni förslag och frågor så skicka på mig när som. Under tiden får ni gärna lära känna Tvåhjulsmästarna bättre genom att till exempel:

💚låta cykeln få sig en säkerhetskoll hos någon av Tvåhjulsmästarnas LBS

💚 ta del av kunskapen hos Tvåhjulsmästarna via hemsidan

💚 följa Tvåhjulsmästarna eller någon av kedjans LBS på Instagram.

Nu startar vi äventyret!

Puss.

* LBS står förstås för local bike shop/store – en ofta mindre, fysisk affär driven med passion, serviceglädje, det där lilla extra och en nära kontakt med kunder som ofta blir stammisar. 

Kväll. Jag är i Hedesunda. Cyklade typ halvvjägs hit, fyra timmar i slasket och gråsket.

NI ANAR INTE hur trött jag är på att rapportera från det nästan likgiltigt grå

att se samma färger, eller snarare avsaknaden av dessa, på varje runda.

Men så är det ju liksom i livet.

Bakom den tristaste av plattor

hittas så en färgglad bom som med alldeles säkert leder till en magisk grusväg.

Efter ett mycket, mycket långt parti med överfylld blåsa och för lite lä

kommer så en trivsam liten glänta med gott om space för både PP och sång.

Just när man tror att man kommer att börja tugga på sin egen handske av hunger

Så trugas (!) man i en kopp starkt personalkaffe på lilla Ica Köplusten i Salbohed ❤️

Och när vätan börjar göra sitt mot kontaktpunkterna _där nere_

så höjs humöret omedelbart med en extra klick stjärtsmörj.

Så ge aldrig upp mina vänner. Men se till att rusta er med de rätta redskapen. Blir lättare att hålla hoppet uppe då.

Och på tal om vård – inte bara själavård utan cykelvård då – så kommer jag att berätta en riktigt rolig sak på bloggen på måndag. Wii & gnatt!

Purple rain, purple raaain…

Imorse drog jag till med en runda direkt efter pluttavlämningen. De dagarna jag hinner försöker jag få till det, att möta morgonen från sadeln utanför stan.

Rullade ut från stan i gatlyktornas sken

Förväntade mig slaskig asfalt och bläigt grus men fann däcken rulla smooth och snyggt i ett hav av gnistrande stjärnstoft

Tänkte, måste man cykla före dagens ankomst för att se vägarna gnistra denna märkliga vinter?

Dubbfritt är tyst.

Hade glömt hur det känns, att cykla på något fruset

Slit slit med bakhjulet, lite mysigt ändå, hur ofta har jag fått slira denna vinter? Knappt alls :'(

Mötte ett par matchy matchy gosedjur, så nyfikna på Stålis.

Så mycket mys i en och samma häst

Så mycket postcykellugn i en och samma tjej

Dessa morgonrepor alltså. Är inget särskilt, är något visst.

Rutt på Strava au

Du du du

sabbar min sömn. Har tidigt fått för dig att ottan – svinottan – är den bästa tiden att vara pigg på. Och jag, jag har aldrig lärt mig att hinna vila ut mig tills dess. Du, ska jämt hålla på och överraska med än hunger än oro än gulleönskan när jag minst anar det nattetid

och jag kan räkna dagarna jag har känt mig pigg och sådär riktigt vital på min hands fem fingrar

Men i pyjamas. Med sömnfuktig nacke. Med blöstjärten tryckt mot mitt bröst. Med nappen på sniskan. Och Pandis i famnen. Viskandes mamma med svag småpojksröst. Ögon så blå, hjärtat slår hårt. Pigg kan man vara en annan dag. Snälla fortsätt vara du varje dag.

Du hörredu

gör mig full av oro. Världen är en mycket farlig plats, och jag har är hönsigare än värsta Gull-Fian. Borde sova men nojar, borde egentidsnjuta men ojar. Vet att det är omodernt och ocoolt och opraktiskt och tärande men sådan är jag, och sådan är du. Värd alla mina tysta böner, all min uppmärksamhet, allt fluff och allt guld. Jag tänker då inte min oro på dig överföra – men gör jag det så förlåt i förväg. 

Men när du väl något häftigt kan – kan själv mamma! När du frigör dig. När du kan, så mycket du kan ojojoj, då skiner jag stoltast med leendet störst, har ni sett har ni hört, va min Ivar, han kan!

Du hörredu

får mig att undra när jag kommer att äga de där, mina planer

mina viktiga jäkligt väsentliga vuxenlivs plaaaner
egoförverkligandet sörru, strävanden hit stravagoalsen dit

Men väl färdiggnisslat med tänderna. Men väl uppgivet, struket avbokat. Färdighostat och nyst, accepterat tillståndet. Väl meddelat till alla De Inblandade Vuxna. Men väl med mantrat jag hinner, med nuet som motorn, åh vad vi njuter, tiden vi äger, tillsammans vi finns här.

Du hörredu

mon petit saboteur

du sabbar min ordning

lär mig att vänta

lär mig om världar

utmanar

uppmanar

är full av leksaker, kunskap och honung

och för det jag älskar dig så 🎈

Helt ärligt fattar jag inte det. Varför styrketränar jag inte oftare ändå?

Är ju alltid så bright and shiny like a wealthy woman’s neck, like a treasure from a sunken pirate wreck efteråt. Syns på bilderna från dagens sköna arm- och bålpass med vyn över Västerås sollapande takåsar. Gillar mitt leende.

Plus: ger förstås bättre cykelpunch. Och minskar effekterna av min falska ischias eller vad det nu är som ställer till det för min ländrygg efter varje (ofrivillig) viloperiod. Äsch. Det finns förstås inga nackdelar med styrketräning. So what’s mine excuse?

Jag väljer att skylla på minnet. Har under den brokiga bäbismammatiden glömt av de flesta av de braiga cykelgymövningarna jag hade lärt mig en gång i tiden. Kör i få och gamla spår nu märker jag. Blir inte riktigt bra. Blir nog rätt ensidigt också.

Får nog omedelbums läsa igenom och memorera mina egna inlägg om vettiga styrkeprogram för cyklister samt släpa med mig att par gymkunniga cykelkompisar. Eller boka ett PT-pass rent av? Hu så läskigt med PT, tänk så jag får skämmas som är så sne och krum och armklen.

En sak är säker. Det är dags att avlägga ett sent nyårslöfte:

2020 släpper jag inte tag om regelbunden styrketräning. Duns! 

Okej ett till

2020 dunsar jag inte med vikterna hur kul det än är 😛

Måndag! Som inte känns som en måndag. Kanske för att det är en låssassöndag? Både kul och smådeppigt är det. Lovet är över om bara några sketna timmar. Och hur mycket jag än gillar mitt jobb så gillar jag lov mer.

Imorse var jag inte särskilt sugen på att rulla ute. Gårdagsaftonens snötäcke hade hunnit smälta och ersättas med samma gråa blötska som hade legat över staden och min själ sedan november förra året. Jag fick nästan tandvärk och inte bara i den tanden som kommer att rotfyllas på torsdag klockan 13.10.

Med andra ord fanns det inget att göra än att rycka upp sig och rulla ute i alla fall. Två ägg, en ostmacka och en kaffemedmjölk senare drog jag och boonen ut ur stan för att möta vinden och leta efter något vad som färgglatt i naturen att vila ögonen på medan benen gjorde sitt jobb.

Till skillnad från tråkåkrarna som bjöd på prick noll färgvariationer så stod skogen grön och skön med sin mossa och sina mjuka barr. Stannade till i ett extra tjusigt skogsparti, böjde mig ner och pillade med naturens småttigheter utspridda i mossan. Är dock fortfarande lite oroad över att den smala fröstruten (?) jag pillade på i själva verket var en olycksalig förkrympt skallbagge.

Två timmar fick jag på kontot idag, två timmar vanlig hederlig cykelträning i blåsten, med små sprättar här och där. Mer hann jag inte – skulle ju fixa och preppa inför ankomsten av Knubbs som hade varit upp till faffa och fam med sin pappa.

Mysigast afterbike i världen <333

rutten här

ett typexempel på Katjas #gladidiot-cykelleende

Afton folksis! Läget? Idag kör jag vilodag. Är egentligen ruskigt osugen på det där med vila men måste för att inte trilla dit på en ny förkylning. Har istället lagt nästan hela barnbidraget på nya barnböcker (you’re gonna thank me kid) och lekt hårt i motvinden på Västmanlands skönaste lekpark i Sala.

Er bjuder jag på en lista jag kom på igår. Som den småbarnsförälder jag är tränar jag som bekant en hel del solo pga märkliga tider. Tränar man solo måste man roa sitt sinne, annars blir man lätt uttråkad. Jo även en dagdrömmare som en annan kan bli det. Har dock märkt ett återkommande mönster i mitt tankearbete under de turerna som inte kräver träningsmässig koncentration, dvs. under de “vanliga” distansrundorna. Så voilà då, här är saker jag gör/tänker på när jag cyklar solo:

– spanar efter djur

– bävar inför djur (om cyklar i skymningen genom skogen), barndomens vildsvingsrädsla sitter kvar

– leker film. Eller snarare, musikvideo. Det gör jag i och för sig inte bara när jag cyklar men sällan blir det så påtagligt att livet är ett musikaliskt kostymdrama som när man cyklar. Har jag ingen soundtrack med mig så spelar jag upp låtar i huvudet

– nynnar på Don’t leave me this way, låten som av någon anledning alltid börjar spelas upp i mitt huvud under uppvärmningen. Och eftersom den finns i typ tjugo versioner så funkar den oavsett kadens den rackaren!

– …och på Ivars små babylåtar också. Igår gick Sockerbagaren lite väl varm i skallen

– författar blogginlägg och formuleringar. Oh så många bra idéer jag kommer på under soloturerna. Synd bara att jag glömmer av de flesta eftersom jag inte direkt antecknar/spelar in dem

– spanar in livet som svischar förbi. Hittar på små historiesnuttar om de människorna, husen och sakerna jag passerar.

– lyssnar på musik. Så klart. Passar ofta på att lyssna igenom hela album, något jag har sällan ro till annars.

– umgås med min cykeldator. Tycker om att det sitter en liten maskin och håller koll på en massa värden åt mig. Känns så tryggt på något sätt, även när jag “bara” cyklar och inte tränar intervaller eller annat seriöst

– kommer på mig själv att tänka på Ivar och ler sådär nykärt. Fatta upgrade, förr log jag nykärt bara när jag var nykär i en kille, numer ler jag nykärt oavsett hur karlläget är. Barn <3

– saknar sällskap när jag passerar något exceptionellt fint och i energisvackorna

– tillåter mig att medvetet älta lite dryga probs för att låta träningens kemi banka skiten ur dem. Väl hemma är lösningarna ofta där och bra vettigare än före turen

– intar en nonchalant otrött position och tar i lite mer när jag möter andra sportåkare. Äsch kom igen vem gör inte det haha?

och rätt som det är så är rundan över.

Vad brukar ni göra/tänka på när ni trampar solo? Hur roar ni er? Puss.

(med betoningen på a förstås hihi)

Hej snubblisar! Vadå snubblisar undrar ni nu, men det finns egentligen ingen annan anledning till det än att ni förmodligen snubblat över min lilla blogg. Har man inte bloggat på en månad så förväntar man sig inte någon trohet direkt heh

Igår skrev jag ett fett och inte lite blödande inlägg om tvåtusennitton. Eller snarare, om varför jag inte ville vara taskig mot tvåtusennitton. Precis som det ofta blir med texter där man vill få med mycket utan att säga för mycket så blev det snårigt och allmänt tungläst. Därför sket jag i att trycka ut inlägget. Gillade dock kontentan så den får ni

Inlägget om 2019. Kontentan

Jadu 2019. Jag skulle kunna välja att skriva ner dig rätt hårt. Om jag hade velat. Men jag vill inte.

För precis som 2017 och 2018 har 2019 varit ett år med vår älskade Ivar.

Så, nu vänder vi 2019 rumpan – lite suddigt sådär, min Canon är mer på dekis än mina neoprenskoskydd anno 2011 – och är glada åt 2020 istället.

För idag vaknade jag crisp, kittade upp mig i den varmaste färgen cykelnoir och gav mig ut på årets första runda!

Ute var det ruskigt vårligt. Klart, ljummut och inte särskilt kallt heller. På åkrarna hängde drösvis med bambisar som mumsade i sig något som bisarrt nog såg ut som färskt gräs.

Min rigg för dagen: boonen med lerdäck fram och randodäck bak. Ett fullständigt onödigt kombo på de torra landsvägarna men allt lite extra motstånd för träningens skull.

Målet: grannstan Enköping och saffransbröd i vilken form som helst. Och att känna på formen, efter att ha varit brutalt förkyld (nästan) hela lovet hittills.

Sällis: Bowie, Modern Talking, James och Prince i julklappen AirPods Pro (Jonas alltså <3). Även om ett av mina nyårslöften till mig själv är att cykla mer med (mänskligt) sällskap så pallade jag inte skaffa mig mänskligt sällskap just idag flåt

Cykelmojon: fantastisk! Jag kände mig glädjefylld och nytankad med hopp. Sjöng med i låtarna, tänkte på dittan och dattan men utan att grubbla för mycket och tillät mig att vara sådär simpelt nystartish. Herregu det måste man väl få vara ibland eller hur?

Här passerar en simpel nyårscyklist zoom zoom

Efter en obligatorisk felcykling som pajade mitt hastighetsmål ;'( anlände jag så till Enköping och fick mig mitt saffransbröd och en mugg cykelnoir dryck.

Cykelåret 2020 blev därmed invigt på ett klassiskt och tjusigt manér. Mötte dock inte en enda sportcyklist på vägarna. Var höll ni hus? Här höll jag iaf hus

Så nu kör vi 2020. Året då jag är tydligen 34, råkade fylla år igår också (tack för alla grattis i div kanaler folks)

I år tar Cykelkatten åter plats och det med en plan. Tiden är inne. Och tiden är cyklistens bästa vän, det är sedan gammalt. Det kommer att blir ett tufft och roligt tränings-, tävlings- och bloggår.

Och ni mina cykelhjältar kommer att översållas med det jag kan bäst – nakna och fängslande stories sprungna ur min passion för världens vackraste sport och så de om livet mellan rundorna.

xoxo

jag är medveten om min frånvaro här

det är inte första gången

den här känslan att vara
ett fallande löv i vinden

som när någon sticker hål
på den vackraste ballongen

och jag håller känslan stången.

just när tåget lämnar perrongen

Vi hörs snart. 🖤

Hey cykelbuddy! Sitter du och dreglar över nätreorna på cykel och sånt i samband med Black Friday-jippot, fast det inte känns helt hundra i magen? Här är fem snabba anti-tips. Eller alltså, tips för hur du håller dig borta från överkonsumtionen. Voilà:

♠ Läs min cykelkompis Annas gröna blogg. Två anledningar ett) otroligt smart och rolig cykelblogg och 2) hjärtligt miljöengagemang utan vare sig pekpinnar eller sömnigheter

♠ Unna dig en beggiscykel (eller någon beggicykelpryl) till nästa säsong. Eller varför inte redan till vintercyklingen? Ta och köp min rosa stigfara till exempel (och jo, den är unisex)

♠ Dela min ovärderliga (pun intended) guide till ett billigare och roligare cykelliv till alla som gnäller om att det är för dyrt för att ens börja cykla och därför ligger kvar i sina soffor och glor på fotboll eller något sånt :*)

♠ Se om Blue Planet II, del 7 på SVT Play

♠ Om du ändå är på stan, avlägg ett besök hos din lokala cykelhandlare. Snacka lite skit, ta en kopp svart om så bjuds och boka en tid för cykelservice hos någon av de obligatoriska duktiga mekarna. På så sätt stödjer du den lokala cykelkunskapen och -servicen istället för att mata ännu en cold hearted nätentreprenör som säljer cykel och elektriska pepparkvarnar på samma hemsida och med samma iver (och samma icke-service).

Men okej. Är det fortfarande jätte, jättesvårt att hålla fingrarna borta från förköp dig på massa onödigheter och märkliga plagg med skum passform-knappen?

På med lampan och ut på en finfin mörkerdistans med dig kompis. Kom hem så pass slut att du hinner med att duscha, äta och sova. Och plötsligt är svarta fredan över för denna gången. Puss!