Helt ärligt fattar jag inte det. Varför styrketränar jag inte oftare ändå?
Är ju alltid så bright and shiny like a wealthy woman’s neck, like a treasure from a sunken pirate wreck efteråt. Syns på bilderna från dagens sköna arm- och bålpass med vyn över Västerås sollapande takåsar. Gillar mitt leende.
Plus: ger förstås bättre cykelpunch. Och minskar effekterna av min falska ischias eller vad det nu är som ställer till det för min ländrygg efter varje (ofrivillig) viloperiod. Äsch. Det finns förstås inga nackdelar med styrketräning. So what’s mine excuse?
Jag väljer att skylla på minnet. Har under den brokiga bäbismammatiden glömt av de flesta av de braiga cykelgymövningarna jag hade lärt mig en gång i tiden. Kör i få och gamla spår nu märker jag. Blir inte riktigt bra. Blir nog rätt ensidigt också.
Får nog omedelbums läsa igenom och memorera mina egna inlägg om vettiga styrkeprogram för cyklister samt släpa med mig att par gymkunniga cykelkompisar. Eller boka ett PT-pass rent av? Hu så läskigt med PT, tänk så jag får skämmas som är så sne och krum och armklen.
En sak är säker. Det är dags att avlägga ett sent nyårslöfte:
2020 släpper jag inte tag om regelbunden styrketräning. Duns!
Okej ett till
2020 dunsar jag inte med vikterna hur kul det än är :P
