Kategori: Okategoriserade

Alltså Groopencross, det kommer att bli så himla fett! Självklart mycket tack vare sin geografi – vi är verkligen lyckligt lottade som har vår grymma arena Hökåsen-Gropen – men mest tack vare all energi och allt engagemang hos oss som jobbar med tävlingen. Igår var just en sådan dag då ett helt gäng peppa cyklister dök upp vid Gropen klockan nio för att ge arenan en första och största städning. När man kommer till en cross-/mtb-tävling så vill man ju som åkare, depåartist och publik att det helt enkelt ska klaffa. Särskilt som åkare vill man lita på banan. Den ska vara rolig och utmanande och säker. Ska man vurpa så är det för att man själv gjort bort sig – inte för att det finns dolda hinder som inte går att förutse eller träna på. Så det var precis det vi gjorde igår – rensade banan från de dolda hindren. Vi räfsade undan en massa löv för att blotta de eventuella vassa stenarna som vi antingen undanröjde eller noterade för senare hantering, vi krattade, vi la på och tog bort grus, jämnade ut ytor, fluffade till kurvsanden, såg till att inga rostiga spikar (längre) dolde sig i badstrandens sand, klippte dän farliga grenar som hotar sticka en i ögonen, röjde i snåret, klippte mer gräs med mera. Vår yngste banfixade var tio – grymt jobbat lillebrorsan! – och vi hade tre kungliga gäster från Enköping – stort tack till er med. Självklart blev vi inte utan fika heller. Till slut skingrades vi och for åt varsitt hemmahåll, trötta järnet, svettiga men nöjda.

Groopencross-arenan tackar och glänser i sin höstprakt – redo för Helgmys idag och bandning och finslipning nästa lördag för på söndag den nionde smäller det – och ni lovar väl att komma? Anmäl er här!

kort JW

Hej! Träningspraktisk bloggare här. Är i Stockholm på jobb och för att hämta the apple of my eye lillebror som ska hänga med mig i helgen. Har haft otroligt mycket på jobbet (jag ska ju börja på ett nytt jobb om en månad så det gäller att hinna med så mycket som möjligt innan jag slutar) så har prioriterat hemmahäng med Jonas, träning och sömn – och Groopencross-pepp och förberedelser förstås – framför bloggisen. Men har alltså hunnit med tre kvalitetspass, låt höra då:

✔ Tisdagspasset bjöd på teknikträning. Jag önskar jag någon gång kunde säga teknikslipning – men när det gäller vissa moment är jag fortfarande på en löjligt låg nivå, så låg att det gör mig gråtfärdig. Med vissa moment menar jag förstås de där jäkla påhoppen. Hur jag än försöker blir det aldrig naturligt för mig att hoppa på från vänstra sidan. Jag slår mig rätt smärtsamt, jag får inte igång cykeln, jag är ruggigt stel. Men jag tränar. Och tränar. Och tränar. Som en vänsterhänt som tvingas läras om till att skriva med högerhand tränar jag på något min kropp aldrig någonsin behövt göra. Vilken löjlig skillnad mot högra sidan – där faller det sig naturligt – men då måste ju jag hoppa av på högra sidan men och det är en extremt onaturligt för mig med! Har fallit mellan cykelsidorna vighetsmässigt, får sota för det. Men det går förstås framåt, sakta men säkert (ok, mindre säkert men lite säkert i alla fall). Efter två år av träningsförsök kommer jag fortfarande inte på “flygandes” på vänstra sidan. Men nu tar det i alla fall några sekunder mindre att komma på. Nog om det – även om ni märker att det momentet stör mig något oerhört. Fan på att bli “omhoppad” av annars mycket svagare motståndare för att de är vigare! Men alla moment är lika viktiga, det är den samlade prestationen som räknas på en crossbana. Så jag nötte på! Förutom påhoppen tränade vi även spring i dryg backe, diverse kurvtagningar och andra mindre hopplösa moment. Extra kul att De Tre Unga Talangerna Ekström – pöjschen Ekström och mtb-flickorna Ekström var med, strålade och det hela vart lite av en ungdomsträning, fast där vuxna behövde träna minst lika mycket de också hehe. Ett fint nötningspass i Gropen!

✔ Onsdagspasset vigdes åt intervallerna på vår stadsnära gräsarena Kallecrossen. Vi hade ju knappt tränat på gräset i år och det börjar väl bli dags – alla banor är inte gjord av sand även om man kan tro det när man har Gropen och åsarna som hemmabanor. Banmästar-Tony hade snitslat en riktigt otäck bana med ett gäng hala skråkurvor, några tunga igångdragsmotor och en för i år ny brant backe som börjar precis efter en av de mer kritiska skråkurvorna. Så. jäkla. kul! Lika lite som de där påhoppen kittlar mig, lika mycket går jag igång på halt och skrå! Tröguppvärmd som jag är var det inte förrän de sista intervallerna som benen började leverera någon riktig kraft, men så tog ju det ett tag att vänja sig själv vid underlaget. La mig nästan ett par gånger också då litade lite väl mycket på mitt nya, bredare styre (gått från 40 till 42 cm). Ändå nöjd med körningen, ingen feghet där inte, här kan vi ändå snacka om teknikslipning. För runt kommer jag – nu gäller det att optimera växlandet före och efter så att kraften bibehålls och accelerationen sker vid rätt tillfälle. Och att vara anpassningsbar efter hur halt det är. Faktiskt, för första gången i mitt crossliv så börjar jag fundera på om skivbromsar ändå inte är rätt smart ändå. Men äsch, inget byte kommer att ske i år i alla fall. Det roliga med onsdagspasset blev också att så många dök upp – både från Västerås och från Enköpings crossgarde!

✔ Igår torsdag bestämde jag mig för att ge benen lite härlig grusdistans. Nu under hösten blir det annars lätt att passen hålls korta – sällan över en timme effektiv körning – vilket är i och för sig kanske räcker ty vi damerna sällan kör längre än fyrtio minuter men jag tror ändå på att det är viktigt att få nöta längre ibland. Jag vet att det blir många distanspass under vintern men jag vill passa på även nu. Dessutom gäller det att knarka allt ljus man kan få. I år tar mörkret extra hårt på mig. Så jag startade rätt tidigt. Det hade småduggat hela dagen, inget konstigt, fortfarande varmt ute. Nästan lite tropiskt faktiskt. Älskar cykla när det småduggar. Den första milen ut till grusvägarna efter Tillberga hade jag ok vind och blev nästan för varm. Så fort jag svängde ut på första grusvägen så kom det en fetskur von helvete. Ungefär samtidigt kom blåsten. På bara några minuter blev jag genomblöt och genomkall. Fan också, jag som hade tänkt vara ute ett gäng timmar i alla fall… Jag fortsatte mata på men insåg efter ett tag att det inte skulle gå att hinna cykla de nio tänkta milen innan det blev mörkt. Det blåste rejält hela tiden – ibland så mycket att jag fick sänka farten med flit för att inte välta ner med cykeln. Ändå var det skönt! Det slutade regna och solen kom fram så det kändes nästan vårigt, fast man slapp det hemska vita ljuset utan kunde njuta av alla virvlande höstlöv istället. När jag till slut kom tillbaka till Västerås var jag slut i benen och i skallen. Så här tom hade jag inte varit på många, många månader! Det tunga vattensjuka underlaget ihop med vinden och hungern gjorde att de femtio kilometer hade känts mycket mycket längre. Ändå glad – fick sol, fick tömma mig ordentligt, fick träna styrka och pannbenet.

P.S. Såg förresten häftigaste regnbågen igår – eller var det grannplaneten? – finns på min Insta.

Nu blir det ingen cykelträning på ett par dagar. Idag vilar jag och imorgon pysslar vi med Groopencross-banan. Det ska röjas krattas grusas och drickas kaffe och ätas kakor förstås. Skoj! Ni är alla välkomna, kl 9 vid Hökåsen-Gropen är det som gäller. Puss!

✵ vara gullig som nyvaken småstressad cyklist

✵ möta upp det här mtb-gänget på Ängsö för ett litet försök att hänga med på crossen… och inse att njä. På de här stenkistorna till stigarna krävs en fetare hjuling!

✵ ge upp mtb-försöken och trassla in sig i äventyret istället, eller i detta fall – nåt djupt dike utanför nån neverending åker… Hörde jag stökigt underlag?

✵ att du gjorde! Dock glad som vanligt när man får cykla grus och åkermark

✵ och hälsa på djuren och leka Fångarna på fortet mellan djurens elstängsel för att sedan mosa genom åkrarna och ibland till och med gå, så grötigt är det

✵ och för att surfa på djurvågen spisa supergoa gulrotsbiffar med pepparrotscréme i de sollapande lemurernas sällskap på Kungsbyn

✵ fortsätta på den oinslagna vägen och upptäcka en ny helfet grusintervallbacke att bokmärka! (OBS bilden visar inte backen men det fina efteråt)

✵ Träna start™!

✵ och mellanlanda på nya Bryggans för lite alkofritt (palla bli sne i skallen klockan tre på eftermiddagen) mousserande vin, svart kaffe och några supersöta kalorier med italiensk touch för att förbereda smaklökarna inför kvällens canneloni.

Strava bor här för er ruttnyfikna. Och för er hälsonyfikna – det lugna lågintensiva passet gjorde en enorm nytta alltså, både för humöret och lungorna. Puss!

Hej från spanaren dikeshopparen!

För ett tag sedan frågade cykelkraft.se om jag ville testa någon av deras produkter. Okej sa jag och valde ut det jag hade känt ett riktigt behov av – ett par till utseendet enkla och klassiska, lätta cykelglasögon med fotokromatiska linser att köra cross med. De som såg vettigast ut kom från Shimano så då fick det bli ett par shimanosar.

Varför fotokromatiska då? Jo! Det är ju faktiskt höst och man vet liksom aldrig riktigt hur vädret ser ut från timme till timme. Ena sekunden kan det vara soligt, andra sekunden kan det börja regna. Jag som heltidsarbetar börjar dessutom ofta mina pass sent på dagen vilket gör att det mörknar under tiden jag tränar. Och kör man mycket i skogen som en annan så törs man inte riktigt cykla utan glasögon. Onda pinnar och elaka grenar hotar snärta ögona ur en. Jag är säkert sist på bollen men har ändå kommit på att fotokromatiska linser – alltså sådana som blir mörkare ju ljusare det är ute och vice versa – är en rätt så smart grej.

Valde därför ut dessa brills – Shimano EQX2-PH (ett PR-tips till Shimano – ni kanske kan börja döpa era produkter till något mer… minnesvänligt?). Nu är jag som sagt ingen Shimano-kännare men jag gillar dem. De är enkla och snygga och tar inte över ansiktet – om man nu inte vill framhäva just glasögonen. Skalmarna är mjuka och är lätta att stoppa in dels i hjälmgluggarna och dels bakom nacken. Förutom de fotokromatiska linserna får man även en uppsättning gula kontrasthöjande linser och ett par klassiska mörkare. Mycket för pengarna alltså. Den enda nackdelen är att glasögonen är något för stora för mitt ansikte. Trots att näsklämman går att justera så sitter hela bågen något för löst. Förmodligen beror det på att glasögonen är en “herrmodell”, brukar ha samma problem med Oakleys sportbrillor. Att bågen sitter lösare är ingen big deal när man kör landsväg men lite småjobbigt på studsigt underlag.

Så min slutsats – Shimano EQX2-PH är ett par grymt prisvärda cykelglasögon för en allsidig användning men för er med lite bredare ansikte än mitt. Ska gå förbi optikern och be dem att böja till skalmarna lite för jag vill verkligen kunna använda glasögonen utan att småirritera mig på passformen.

 ✍ Inlägget är ett samarbete med cykelkraft.se.

Om ni undrar vad jag glor på så intensivt så är det
min nya sjuan som jag håller på och lär mig här på tåget.

Hej. Bara för att jag var ungefär döende igår så vaknade jag extremt tidigt och extremt pigg imorse. Självklart säckade jag åter ihop efter bara någon halvtimme men teoretiskt sett så hade jag nog säkert kunnat tävla idag. Det hade följaktligen resulterat i en fullt utbruten förkylning gånger fem men jag hade i alla fall tillfredställt mina cyklistbehov. Summa summarum så var det ett inför framtiden jäkligt bra beslut att ha stannat hemma i Västerås istället för att stressat iväg till Götet. Jag fick bita i det sura äpplet men tänkte inte sitta och glo hemma utan göra någonting utav dagen i alla fall. Någonting som var lättsamt, icke-pulshöjande och som kunde snabbt avbrytas om mitt hälsotillstånd förvärrades.

Sagt och gjort – det blev en kort tågluff (ty vi bommade direkttåget och fick byta i Arboga, där jag i och för sig fick klappa en ruskigt mjuk bondensmarknadskanin) till Eskilstuna tur och retur. Eskilstuna är en promenadvänlig stad med en rätt rik industrihistoria och ett gäng gulliga gammaldagskvarter. Så vi besökte det nyöppnade Stadsmuséet där vi såg utställningar om diverse remdrivna maskiner och en analog fotografiutställning, åt en varsin libanesisk lunch värdig en trött lidingölöpare, fikade på ett allmogestylat café nära ån och bläddrade bland böcker och seriehäften i en samtida bokhandel. Hittade bland annat denna pärla av Johan Tell – ge mig den i födelsedagspresent någon, tack! och kom på en liten egen idé.

Lugnt tempo, ingen tid att passa annan än den valfria tågtiden.

Nu ska jag hoppa in i duschen och kanske sitta ner och duscha, så trötta är fossingarna efter sörmlandspavén! Så lite som jag som cyklist går annars (jag i alla fall går inte särskilt många promenader i dessa tränings- och tävlingstider) så glömmer jag tyvärr hur viktigt det är med sköna skor att gå i. Resultatet är övertrötta fötter trots inte alltför lång promenad. Nåväl – kroppen är fortfarande lite småsjuk, halsen är kvällsdålig igen (varför gör det alltid mer ont i halsen kvällstid?) men själen är friskare. Puss!

Just nu hade jag, Jonas, Tony och Johan suttit i bilen ner till Göteborg. Johan hade suttit framme och jag hade halvlegat i Jonas knä där bak. Eller haft huvvet instucken mellan framsäten för att inte missa nåt i cykelsnacket. Vi hade snackat cykel, cykel och kanske en och en annan cyklist också. Vi hade småskvallrat och jag och Tony hade gnabbats lite för det gör vi alltid i bilen. Någon hade missförstått någon i allt bilbrus och det hade väckt vårt skratt. Vi hade hunnit bli smått låga och behövt stanna till i det förbenade Laxå för att trycka i oss någon nödburgare. Eller på det där stället innan Laxå, det nya haket där man kan faktiskt få sig en lite mer riktig måltid, en måltid som inte lämnar en lika hungrig som innan, fast flottigare. Någon hade beklagat sig över det trasiga hjulet. Någon hade nojat sig över den senaste tublimningen. Någon hade fifflat med sin kamera och någon hade börjat sakna Kanin så mycket att alla luckor måste öppnas och väskor måste flyttas på för att Kanin måste upp och i famn. Gamla tävlingsminnen hade åkt upp, nervositeten skulle sippra fram något men kvävas igen med devisen det är lika för alla. Någon hade gnällt till och lugnats ner igen. Någon hade blivit kissnödig just halvtimmen efter alla andra hade kissat och någon hade kommit på att hen hade glömt skoskydden hemma. Det hade hunnit blivit mörkt innan vi kom fram till Göteborg. Lamporna hade gått från darrigt blå till klart gula. Benen hade hunnit somnat. Ögonen hade blivit röda. Förväntningarna hade kvarstått inför den första, stora, spännande crosshelgen i staden med halvsluften. Jag hade messat Nadja, som vi skulle bo hos, och skrivit HUNGRIG! i textraden.

Men jag är inte med i bilen, det är inte Jonas heller.

Jag är hemma, med en stum smärta och svaghet i den förkylda kroppen, och Jonas är hemma han också, för han åker inte utan mig.

Jag har velat och gråtit mycket idag. Jag har skyllt på karma – för nåt dåligt måste jag ha gjort som jämt blir sjuk när det är dags för cykelevent jag verkligen längtat efter! – och jag har känt en otrolig tacksamhet över att det inte är någon värre trauma som stoppar mig denna gången.

Det är en enkel jävla förkylning. Den gör mig förbannad, den gör mig ledsen. Det gör mig avundsjuk och den gör mig besviken.

Men cupen är lång i år. Bara att bita ihop och komma igen. Det fina gosedjuret jag har skaffat till Nadjas nyfödda bebis får helt enkelt hänga med till Göteborg vid ett annat, förhoppningsvis snart tillfälle.

Sekunderna före racestarten kan påverka mycket av racet.
Här, Tony och några andra i herrelit under förra årets Groopencross
(foto Jonas Wiking)

(melodi: If you’re happy and you know it)

När du fastnat vid rödljusen

träna start!

När de bygger om vid Slussen

träna start!

När du lagat kvällens punka

När du drömt dig bort om hunkar

När du tatt dig tre små klunkar

träna start!

När du vurpat före backen

träna start!

När du lånat toan på macken

träna start!

När du flugit över styret

När du kippat efter syret

När du bonkat uppför Muuren

träna start!

Att träna start är som att träna av-/och påhopp, eller kurvor. Det kan liksom aldrig tränas ofta nog. Det finns lite olika starttekniker men rent krasst så kan man starta ståendes (med ena foten iklickad) eller sittandes (med ena foten iklickad och skinkan på sadeln). Nu pratar jag alltså startlinjestarter här.

Under förra höstens träning lärde vi oss att starta sittandes och i år försöker jag att förädla den tekniken. Den passar mig bra, jag känner att jag får bra med kontroll och push då. Genom att sitta ner håller jag min dryga smått förlamande nervositet lite mer under kontroll också.

Starttekniken är ett eget kapitel som kan studeras mycket. Men om jag ska ge ett tips så är det helt enkelt att – TRÄNA START! Så ofta och så plötsligt (fast utan fara för din omgivning dårå) som du kan. Så är du mindre nervös, mer säker och har skaffat dig en fördel redan från sekund ett.

För mer startpepp – studera damernas och herrarnas starter i gårdagens Crossvegas-race! Puss.

Måndagsmosande i sanden nära Gropencross –
sjukt jobbigt och sjukt kul!

Ibland ogillar jag starkt Internets offentlighet. Att allting man skriver är synligt för alla. Nästan så man skulle vilja lösenordsskydda vissa inlägg, för att få skriva av sig ifred. Åh som jag skulle skriva då! Kanske en idé för framtiden, att bli en sån där modern affärsinriktad bloggare och börja ta betalt för inläggen där jag skriver av mig på ett ruggigt privat sätt, sådant jag inte ens kan nudda vid här. Vad säger ni, tio spänn/skalle per inlägg, eller är det för dyrt? Jag lovar att bara köpa kvalitetscykelprylar för pengarna?

***

Mitt i alltet stundar göteborgshelgen – helgen för den nationella Crosscupens två premiärrace!

CX-pokalen på lördag

och UCI-SweCup-Cx-pokalen på söndag (krångliga namn jag vet men det är det nya systemet)

Om jag är redo?

Jag tror det, eller? Alltså man är ju aldrig riktigt redo i början av tävlingssäsongen. Tankarna som jag borde ha tränat mer si och tränat mer så flyger omkring inne i huvudet. Samtidigt så får man ju tänka följande:

ett: det är lika för alla (på ens nivå i alla fall, de riktiga proffslirarna har tjuvtränat utomlands men det är ju inte riktigt dem man tävlar mot heller)

två: det är inte direkt våren och man har ju faktiskt både tränat och tävlat i landsvägscykling under (nästan) hela våren och sommaren så något finns i de där benen

tre: jag har kört mer cross och skog i år än någonsin tidigare. Jag är en säker, orädd cyklist som gör mitt första riktiga år i elitklassen. Mitt satsning är långsiktig men jag har kul på vägen dit.

fyra: någonstans måste man ju börja säsongen!

Och att börja på Sveriges av vad jag testat top 3-roligaste och finaste crossbana är verkligen inte fy skam det, eller hur?

Så ikväll kör jag ett sista hårdpass inför helgen – sandiga crossintervaller i Gropen. Hoppas benen hunnit återhämta sig efter helgen, Anundsloppet och måndagstekniken. Och har de inte det så får de skylla sig själva och återhämta sig till helgen istället. Så det så.

Puss och ni kommer väl och kör alternativt hejar på mig, Johan, Tony och alla andra som kommer att kötta i Slottsskogen i helgen? Tänk på att det alltid finns en prova-på-klass för er utan licens.

Puss!

Om ni vill läsa hur det gick första året –
här är inläggen om lördagen (SM) och söndagen (cupavslutningen).
Min första crosshöst hörni, fatta grön.

Om ni vill läsa hur det gick förra året – här är inlägget.
Vann mitt livs bästaste stationära pump. Och sedan
hela cupen. Ändå roligt att tänka tillbaka på (>‿◠)✌

Hej cykelfolksis, vilken helg, vilken underbar cykelhelg! Och rätt så intensiv på köpet, märktes på oss båda igår, utsträckta i soffan med varsin dator och inte orkade vi förverkliga idén om ugnsrotisar medmera utan det vart hämtwok från Gröna Woken istället.

Lördag – Sörmland

Så, till cyklingen då! Igår skulle jag landsvägstävla för sista gången i år. Snyft snyft faktiskt, ty tävlingsglädjen är tillbaka. I alla fall – eftersom jag skulle tävla igår så hade jag bestämt att prompt ta det lugnt dagen före. Trots att jag hade chansen att köra Ramnäs sista chansen så valde jag att avstå eftersom inte riktigt i form att pumpa hårt i dagarna två. Sicken tur att jag slapp välja – Jonas skulle köra Randonneurs Stockholms tjugomilare på grus i Sörmland och jag var given chaufför och (om än yngre) chaperone. Goa Tony lånade ut sin bil till oss eftersom passeten är fortfarande paj, och så for vi till Södertälje, Jonas med sin cross, och jag med min racer.

Väl framme så vinkade jag av min kära randonnör och hoppade på racern. Jag skulle köra Södertälje – Järna – Gnesta och det på de finaste vägarna och så lättsamt som möjligt!

Notera att lättsamt och mållöst inte riktigt är min melodi. Jag beundrar verkligen er som kan njuta av att bara vara ute och rulla, men jag får spunk av planlöst cyklande. Även det gulligaste lilla sköljpasset måste ha ett mål, om det än så är att ta sig från A till C med-något-spännande-som-finns-i-B som mellanstop. Sedan njuter jag förstås under tiden. Så begränsad är jag!

Nåväl, sagt och gjort. Passets punkt C skulle bli kalasfika i Gnesta och B fick bli Järna. Hade något slags tanke om att hitta till Saltå Kvarn, trycka i mig lite cerealier och kanske skymta någon livs levande antroposof men istället rullade jag genom Järna sittandes i telefonkö till Apple Store i Täby hehe. Missade säkert en och en annan antroposof. Kom till Gnesta efter fyra mil på små slingriga vägar. Fikade godast räkmackapåbeställning på Humbles. Cyklade hem, samma väg halvvägs, sedan genis på grus upp till Södertälje.

Till poängen, som alltså är – fy satan nyp mig Sörmlands natur i höstskrud! Precis som jag twittrade: Jag har en ny älskare. Hon heter Sörmland i höstskrud. Det var ju gyllet! och ochkrigt! och så många lager! och ljuset, som att någon sytt ihop en duk av solljus och honung och lagt över jorden. Små röda bärkluttar tittade fram ur mossen. Sjöarna jag passerade glittrade och lockade till sensommarbad. Backarna avlöste varandra, upp och ner gick det, och aldrig rakt, aldrig tråkigt. Här är vägen. Bokmärk den, cykla den.

Söndag – Anundsloppet

Så kom söndag och min tidiga start i Anundsloppet. Anundsloppet är alltså Sveriges kanske anrikaste och poppigaste tävling – fast det var då det (läs gärna lite historik här). De senaste åren har loppet – på gott och ont förstås! – fått sig konkurrens i form av fler race och ligger oturligt nog rätt sent på säsongen vilket gör att många amatörtävlingscyklister prioriterar bort det. Vilket är synd tycker jag, för banan är jobbig, luften är klar och upplägget klockrent.

Igår var vi en ruskigt liten damklunga. Vi skulle bli typ sju elittjejer till start, istället var vi bara fem. Plus några junisar på det. Två Ormsalva-damer, Emma och Frida. Super-Jenny. Umbra-Maria. Och så jag, av vuxna då. Jag har liksom inte tävlat sedan SM i Norrköping utan mest cyklat långt och grusigt, så inte direkt i pangform. Och så lördagens backiga tur på det, hehe. Men kry och pepp ändå, inga problem med andningen, och ge benen lite däng är alltid skoj! Vi skulle alltså köra femton varv på den 3,8 km långa banan. Och så här blev det: efter ett par varv i lugnare tempo så drog Frida Knutsson. Alla försökte hänga på henne vilket resulterade i att klungan splittrades. Det vart Frida först i ensam tempomajestät, sedan Jenny och Emma (och junior ett? Tror jag), sedan efter en kortare jakt jag, Maria och junior två. Vi försökte oss på ett slags samarbete. Helt ärligt kändes det som att Norbergs-junioren inte var sådär jätteglad på att inte vara framme, men efter lite om och men så vart det en liten trekvinnoklunga ändå. Jag och Maria hade ett riktigt fint samarbete och det hela förlöpte riktigt peppt, med små lidandesuckar från oss alla. Jag mådde fint i spurtbacken och fick till och med hålla igen lite – var på vippen att bli avhängd och jagade ikapp på slakmoterakan efter startrakan – återfann krafterna på rakan efter den rakan och så höll det på. Alltså den där slakmoterakan är min värsta fiende. Hur som. Jag funderade ett tag på att kanske göra ett ryck men insåg att jag helt enkelt var för trött för det. Den dära slakmotan sög musten ur mig så väl på sista varvet blev jag hängig och dan och smått slut lagom tills det var dags att spurta uppför den långa, sega målbacken. Spurttorsken var ett välförtjänt faktum.

Men inte ledsen för det! Jag hade skitkul under tiden (mycket tack vare Maria, loppets hjälte alltså!), fick mig en grym träning och bevisade för mig själv att benen, visst finns de.

Gäller bara att inte låta sig nedslås av krascher, heta dagar och sådant tråkigt och fortsätta träna och tävla. Målmedvetet. Smart. Och peppa er att tävla mer, så att klungan är stor och jag slipper tröttas ut i förtid, hehe.

Puss! Cyklade ni något fint i helgen?

P.S. Lite bilder kommer så småningom. 

Äntligen höst med sina färger och mönstrade däck! Här kommer ett litet urval saker jag tror kan vara bra att ha till höstcyklingen. Om man nu vill gå all in förstås. Obs obs fokus på cykelcross men ni känner ju mig.

1. Tete de la course-kedjeolja, Muc-Off feat. Rouleur 2. Längre, tjockare yllesockisar till crosskorna, Vulpine 3. Gosiga precisionshandskar för kalla händer, Giro 4. Varmare mjuk sportbehå, Lindex 5. Ett måste-cyclocrosshalsduk för alla oss som inte bara kör utan även hejar på, Icksnay 6. Regntäta tåvärmare för lindrigare lera, Fizik 7. Grundkurs i cxiska, även känd som nederländska, Books on demand/Bokus 8. Diskreta knävärmare för lynniga dagar, Pedla 9. Hejarprylarnas hejarpryl, koskälla, Latin percussion 10. Gulligt men ändå alert regnjacka att värma upp i, VOID 11. Min absoluta värmefavorit genom cykeltiderna – merinomössan att ha före, ibland under och alltid efter ett kallt pass eller race, Rapha.

Puss och hoppas ni vart om än möjligt ännu mer sugna på grus och grace!