Kategori: Okategoriserade

Hej. Skulle egentligen blogga ett litet trist inlägg om mina ben (japp, nya problemz, alltid är det något) men vi skiter i det så länge – för jag har äntligen varit uppe i sadeln och cyklat igen.

När Ivar hade sin vana trogen somnat vid 10-snåret så passade jag på att dra på mig gammbibsen och gammskorna (varav ett med trasigt spänne, måste åtgärdas) och satte mig på monarken.

Inte helt otippat kändes det hårt och stumt mot rumpan och förbaskat härligt i själen.

Som att jag både landade och lättade från marken samtidigt.

Det otränade kroppsskrället hade inga svårigheter med att börja svettas rätt så snart. Ivrig som jag var höll jag mig ändå på mattan och det blev tjugo lugna minuter med ett litet  fartknix på slutet för känslans skull. Eftersom dagens pass var ett testpass så sket jag i att köra efter watten och annat sifferjox.

Passet gick också ut på att observera lillfarbrorns reaktion på mammas beteende. Lillfarbrorn sov dock hela tiden och vaknade först när jag hade slutat trampa. Typiskt mitt barn – det ska väsnas, brumma, åkas och röra sig.

På den tystade teven gick ett mycket märkligt program kallat ”I didn’t know I was pregnant”. Det var som Veckans brott fast med gravida amerikanska tonåringar som trott att de var tjock på pizza men så var det andra puckar, typ. Kändes ändå passande i sammanhanget.

Ivar vaknade och var gullig och hungrig i ett. Gäspade stort gjorde han också.

Med andra ord fanns det inget alternativ än att ge barnet mat trots att jag gärna hade duschat innan.

Barnet uppskattade maten precis som vanligt och visade det tydligt med hela sin lilla kroppsing. Så där satt vi – en halvnäck nycyklad Katja, en dinerande bebis och mina cykelstrumpor.

Strax blir det en kortare barnvagnspromenix och ikväll ska jag skåla för min comeback på cykelklubbens årliga julbord.

Puss och monarkin är återställd ✌️👑

Hur snygg är jag inte i min nya classic jersey va, va? 😻 

Måndag läsarfolks! Har ni sovit gott?

Vår sjusovarpojk drog till med 23-08 inatt – med bara en mat- och härjpaus à ca en timme. Alltså ungen brås på sina päron, det är en sak som är säker. Desto mindre bebissömn (och Katjas vilotid) dagtid men alltså, det är helt ok om vi får sova om nätterna.

Åh vilken skönt slö helg vi har haft. Eller vi har haft besök, hängt med folks, familjeflanerat, spanat in bocken, och så, men inte varit i närheten av mina vanliga bautapromenader. Och bra det. Benen behövde eh… återhämta sig. Ja det låter sjukt men man kan tydligen få träningsvärk även av att gå. Det märkte jag i torsdags då jag tog och Ivar tog tåget till Sala för att träna åka tåg med bebis och mina ben ömmade hela den ganska korta tiden vi hängde i goda silverstaden.

Nåväl – jag längtar så oerhört mycket till att få cykla. Kort, långt, spelar ingen roll, inte i början. Trots de ganska så hippie-ish bostadsförhållanden vi lever i just nu så saknar jag ingenting. Förutom cyklingen, för den är min drog, min religion, min snutte och min lösning på alla problemen i världen ungefär.

Eftersom jag har sytts på ett gäng ställen i paddingområdet – och eftersom vi har lagt all tiden på att få vardagen att fungera (i fredags var till exempel första gången på många veckor vi kunde hålla en sammanhållen konversation på kvällen eftersom Hoppis mage inte krampade och han var soft) så har jag inte stressat fram någon medveten träning. Amningen, promenaderna och allt bebisfixet har varit träning nog.

Men den här veckan smyger jag äntligen in cykel i vardagen. Imorgon bitti ska jag på efterkontroll hos min barnmorska och även om det känns bra därnere så vill jag göra det rätt och få ett medicinskt okay innan jag utsätter underlivet och rumpan för trycket och nötningen på sadeln. Efter det – kanske redan imorgon men annars from onsdag – blir det till att börja med korta pass på min kära monark. Så benen börjar komma ihåg hur man gör, och längtan stillas. I helgen tar jag kanske en första utomhustur?

Jag ser fram emot detta första träningsåret med helt nya förutsättningar! Trots – eller snarare tack vare att jag är en tävlingscyklist – så vet jag vikten av att ha roligt när man cyklar. Inte ett pass förgäves, inget pass ba för att träna, brukar latmasken/livsnjutaren jag tänka. Och så får det vara även framöver ett tag. Lustfyllt och med precis lagom fokus.

Ensamheten hjälper balansen på traven bloggade jag för nån vecka sedan. Idag är jag och Ivar således osociala och ska dra ut på en lååång promenix ut i det fina vädret med ett stort, mäktigt syfte –

köpa en uppsättning dreggellappar på en affär typ en mil bort hemifrån.

Högt och lågt, torrt och blött mina vänner.

Puss och ni håller väl tummarna för Cykelkattens cykelstjärt imorgon?

Morgon och tack hörni. Gårdagens inlägg om de orättvisa maktförhållanden inom cykelsporten slog många statistikrekord, men viktigast av allt blev att så många tog sig tid att kommentera och diskutera kring inlägget i de olika sammanhangen där inlägget delades. Många hundra kommentarer och det fortsätter. Kolla in t ex Vi som älskar landsvägscykling m fl cykelgrupper på FB.

Någon är arg – någon är glad – någon är kränkt – någon tycker att jag snackar skit – någon orkar knappt läsa hela inlägget – någon vill berätta om sin sida av saken – någon ifrågasätter mina tankebanor – någon är lättad. Oavsett reaktionerna så är jag glad att så många bryr sig. Det är precis det som är meningen. Om en enda person får upp ögonen för hur det faktiskt är så har jag lyckats. Hoppas andra starka krafter tar vid där mina tankar slutar – jag tänker i alla fall fortsätta stå upp för det rättvisa inom cykelsporten gällande alla moment, där jämställdheten är ett av dem. Ett specifikt inlägg om hur arbetet med att stävja orättvisorna kommer – fortsätt kommentera på FB eller här eller maila in era förslag!

Idag är jag bara mamma, flickvän och kompis – min äldsta vän Nadja (en icke-sportcyklist som ändå upptäckt glädjen med en cykelvagn nyligen!) är här på besök från Göteborg och vi ba hänger och är glada som har varann.

Puss och ni är bäst.

Hej.

När jag fick höra talas om #metoo och dess  systerhashtaggar inom de olika branscherna tänkte jag förstås direkt på cykelbranschen. Och cykelsporten. Yes, tänkte jag, äntligen! Inte skadeglatt utan mer hoppfullt. Cykelsporten och särskilt den ”traditionstyngda” landsvägssidan är ju så uppenbart orättvis och full av sexism och machokultur både i den fysiska verkligheten och på nätet att man måste nog ha aldrig cyklat (annat än solo i skogen) eller gått ut på nätet för att inte ha noterat det. Men tji fick jag – trots ihärdigt googlande både på svenska och på de vanligaste utländska språken.

Inga artiklar. Inga blogginlägg. Nada. 

Vad beror det på? Kan det vara så att det inte existerar någon #metoo-problematik inom cykelsporten och -branschen?

Men hallå, 

alla de podieflickorna och liknande festliga inslag och att det mer ofta än sällan ”råkas” daskas till på stjärten av någon endorfinhög etappvinnare – och alla de som tycker att det är bara larvigt att störa sig på något så ”harmlöst” – ”tjejerna trivs ju och det är deras jobb!”?

alla de otaliga facebookgrupperna och instagramkontona där kvinnliga cyklister objektifieras, sexualiseras och förminskas i sin gärning som idrottare?

alla de hundratals kommentarer om att ”nu slutar jag titta på Touren” den gången TV4 bestämde sig för att ta in en kvinnlig kommentator för den svenskspråkiga sändningen?

alla de loppen och eventen för vuxna kvinnliga cyklister med ”tjej-” i prefixet?

alla de blockeringarna i sociala medierna för att slippa de som inte kan ta ett nej?

alla händerna liiite strax nedanför svanken för att (oftast oombett) ”hjälpa” de kvinnliga cyklisterna uppför backar. Alla ”härlig utsikt” kommentarer?

alla de damkroppsspcifika träningskläderna som inte finns bland de större kläd- och cykeldelmärkenas utbud? Alla herrpassformade ”unisex”-kläder?

alla ”du kan inte cykla och du sitter fel och du är bara sååå jobbig”-kommentarer (av män som ogillar snabba kvinnor, på dagen) följda av ”men du har en snygg röv”-kommentarer (på kvällen, gärna på fyllan)?

alla de gångerna damerna får köra ett varv för få, eller varvas när de inte ska, eller får finna sig i att nästan krocka med herrklungan som inte plockats av banan trots att de har gått i mål med flera exempel på att damklassernas race av vissa arrangörer (eller kommissarier) inte riiiktigt ses lika viktigt och seriöst som herrklassernas dito?

alla de gångerna kvinnor får höra att det är deras eget fel att de inte engagerar sig i det och det cykelrelaterat inom föreningarna – trots att allt engagemang ”högre upp” än ”mjuka värden”-, trivsel- och ekonomifixet ogärna överlåts åt de obekväma fruntimren?

alla de one of the boys-tjejerna som får vara med och leka så länge de gillar snus och stryka gubbsen medhårs?

alla de lama ursäkterna till den orättvisa prispengsfördelningen. All den jobbiga stämningen och gnällvågen varje gång någon cyklist tar den mediala striden för att förändra prispengsbilden?

alla Brian Holm?

alla ”be din kille att fixa det!”-uppmuntranden när någonting går sönder på hojen

alla de ”oavsiktliga” sexistiska reklamen producerad av viktiga, globala cykelmärken?

alla ”hon är en duktig cyklist – främst tack vare träningen med sina äldre brorsor”/”stark nog att tävla mot männen!”-beskrivningarna av de kvinnliga cyklisterna?

alla shitstorms mot de som med ord – inte vapen, inte våld, inte hot! – försöker belysa och göra något åt orättvisorna?

alla de gångerna racekommentatorerna snackar herrloppen under tiden de ska kommentera den pågående damtävlingen trots att det finns ziljoner triviasaker att berätta om damernas sportdel och trots att det aldrig sker åt andra hållet?

alla de länderna där kvinnorna fortfarande inte får – eller kan pga trakasserierna hoten etc. – cykla?

alla de kraftigt lägre – eller icke-existerande lönerna till de kvinnliga åkarna?

alla de icke-existerande – och ifall existerande så kraftigt förkortade, av medierna bortprioriterade och av (inte sällan de kvinnliga) journalisterna bortglömda, damernas stora internationella tävlingarna?

alla de tusentals tjejerna som inte vågar träna (!) med männen av rädsla för att bli avhängda, inte givna en ärlig chans och mansplainade. Alla de tjejerna som också blir det?

allt det som fått Jenny Rissveds att stänga ner bloggen/kommentarerna efter att hon blivit kändis efter OS?

Så, varför verkar det ändå inte existera något #metoo-uppror inom cykelsporten – trots alla de svenska och internationella exemplen ovan?

En av förklaringarna ligger i cykelsportens historiska natur som en kommersiell idrottsgren. Man brukar till och med skoja (med en uns av sanning) att det inte alltid är den snabbaste cyklisten som får bäst kontrakt utan den med flest rätta kontakter som gör det. Kontakter och sponsorer är om inte allt så nästan allt inom proffscyklingen. Och hur lätt är det då för en kvinnlig cyklist vars lön och möjligheter till tävling styrs av de (oftast manligt styrda) sponsorerna att ”tala ut” om dessa alternativt göra sig ”obekväm” och ”svärta ner” sitt varumärke?

Mekanismerna är samma även utanför proffsvärlden är liknande. Den onda cirkeln av dubbel bestraffning och de inte alltid så sunda synergierna mellan cyklisterna/inom cykelbranschen verksamma kvinnor och deras sponsorer, beställare, lagdirektörer med flera makthavare gör att många väljer att hålla käft. Alternativt uttala sig om frågorna i generella, släta termer som gör lika mycket konstruktiv nytta som att skriva att alla ska vara snälla mot varandra, ungefär. Och ibland är det till och med helt enkelt så att man håller tyst för att vi helt enkelt tror att det ska vara så för att det har alltid varit så. 

Vem vill tappa fans? Vem vill tappa läsare? Vem vill straffas? Vem vill betala priset? Och hur sorgligt är det inte att det är offren och inte förövarna som får tampas med dessa frågorna?

Jag tror starkt på glädjen, kommunikationen och det gemensamma intressets förenande kraft som botemedel mot det mesta tjafset. Men ibland hjälper det inte att vara go och glad och positiv. Att tro att alla önskar sig en förändring vore naivt. Varför göra det obekvämt för sig? Men vi som faktiskt förstår varför förändringen är viktig och önskar oss det kan agera.

Vi har inte alltid modet och möjligheterna att stå upp för oss själva – men vi har alla modet och möjligheterna att med relativt små medel bidra till att det blir bättre för våra medcyklister.

Bara vi inte håller tyst.

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall. 

Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.

Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?

Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.

Puss och puff puff från pölarn och pyret.

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

Hej.

Vill börja med att säga – grattis Emma Johansson och hennes Martin till halvvägs in i graviditeten! Hur roligt är det inte med en proffscykelbebis på gång? In och gratta Emma på hennes Insta, ni som inte gjort det ännu 😀

På tal om barn (otippat, jag vet) – vad härliga promenaderna är denna veckan då det äntligen snöat till sig ordentligt här i Västerås. Ljust och tyst är det, och rullar lätt. Inne i vagnen ligger min bebis inlindad i sina filtar, puffar lätt med näsan, smackar på sin napp och skänker mig glädje.

Så har vi vår dagsrutin med morgonamning, pussanfall och frulle till Katja innan vi tar oss ut i det fria. Ibland träffar vi någon kompis eller någon mamma (jag har kommit igång ordentligt med dejtandet haha), ibland är det bara vi två. Med mig har jag lite vatten, någon idé om vart vi ska och plånboken förstås för kaffets skull.

Ofta går vi i ett svep – men fikas det på staden så hinns det kanske med en amningsstund med ett tillhörande blöjbyte. Så kan vi gå ännu längre efteråt! Ofta går vi en stund för oss själva efter att vi har sagt hejdå till dagens sällskap. Ensamheten hjälper balansen på traven. Väl hemma är det så skönt att landa i soffan – två nyrastade rosiga ena! Amma läsa skriva titta äta göra några ryggövningar blunda och plötsligt är det kväll och plötsligt är jag trött.

Mot slutet av dagen börjar jag längta till Jonas kommer hem. Allt är det gladare och lättare att vara två föräldrar. Ibland blir det en extra promenad på de knastriga vintergatorna i närheten. Ibland blir det ett gäng timmar tröstande och vyssjande och knappt några ord hinns sägas mellan bebisläten. Men rätt som det är så är det dags för kvällsfikat för te, det är heligt det. Vilken tur att det alltid är någon av de ”vuxna” som har köpt med sig något gott hem till teet.

Och så håller vi på. Jag gillar’t.

Puss!

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur?