Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall.
Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.
Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?
Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.
Puss och puff puff från pölarn och pyret.
