Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.
Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi host host – egentligen menar:
🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”
🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.
🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…
🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen
🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.
Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.
Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?
Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.
Puss alla kämpar därute!
#empati
