Varför finns det inget #metoo inom cykelsporten?

Hej.

När jag fick höra talas om #metoo och dess  systerhashtaggar inom de olika branscherna tänkte jag förstås direkt på cykelbranschen. Och cykelsporten. Yes, tänkte jag, äntligen! Inte skadeglatt utan mer hoppfullt. Cykelsporten och särskilt den ”traditionstyngda” landsvägssidan är ju så uppenbart orättvis och full av sexism och machokultur både i den fysiska verkligheten och på nätet att man måste nog ha aldrig cyklat (annat än solo i skogen) eller gått ut på nätet för att inte ha noterat det. Men tji fick jag – trots ihärdigt googlande både på svenska och på de vanligaste utländska språken.

Inga artiklar. Inga blogginlägg. Nada. 

Vad beror det på? Kan det vara så att det inte existerar någon #metoo-problematik inom cykelsporten och -branschen?

Men hallå, 

alla de podieflickorna och liknande festliga inslag och att det mer ofta än sällan ”råkas” daskas till på stjärten av någon endorfinhög etappvinnare – och alla de som tycker att det är bara larvigt att störa sig på något så ”harmlöst” – ”tjejerna trivs ju och det är deras jobb!”?

alla de otaliga facebookgrupperna och instagramkontona där kvinnliga cyklister objektifieras, sexualiseras och förminskas i sin gärning som idrottare?

alla de hundratals kommentarer om att ”nu slutar jag titta på Touren” den gången TV4 bestämde sig för att ta in en kvinnlig kommentator för den svenskspråkiga sändningen?

alla de loppen och eventen för vuxna kvinnliga cyklister med ”tjej-” i prefixet?

alla de blockeringarna i sociala medierna för att slippa de som inte kan ta ett nej?

alla händerna liiite strax nedanför svanken för att (oftast oombett) ”hjälpa” de kvinnliga cyklisterna uppför backar. Alla ”härlig utsikt” kommentarer?

alla de damkroppsspcifika träningskläderna som inte finns bland de större kläd- och cykeldelmärkenas utbud? Alla herrpassformade ”unisex”-kläder?

alla ”du kan inte cykla och du sitter fel och du är bara sååå jobbig”-kommentarer (av män som ogillar snabba kvinnor, på dagen) följda av ”men du har en snygg röv”-kommentarer (på kvällen, gärna på fyllan)?

alla de gångerna damerna får köra ett varv för få, eller varvas när de inte ska, eller får finna sig i att nästan krocka med herrklungan som inte plockats av banan trots att de har gått i mål med flera exempel på att damklassernas race av vissa arrangörer (eller kommissarier) inte riiiktigt ses lika viktigt och seriöst som herrklassernas dito?

alla de gångerna kvinnor får höra att det är deras eget fel att de inte engagerar sig i det och det cykelrelaterat inom föreningarna – trots att allt engagemang ”högre upp” än ”mjuka värden”-, trivsel- och ekonomifixet ogärna överlåts åt de obekväma fruntimren?

alla de one of the boys-tjejerna som får vara med och leka så länge de gillar snus och stryka gubbsen medhårs?

alla de lama ursäkterna till den orättvisa prispengsfördelningen. All den jobbiga stämningen och gnällvågen varje gång någon cyklist tar den mediala striden för att förändra prispengsbilden?

alla Brian Holm?

alla ”be din kille att fixa det!”-uppmuntranden när någonting går sönder på hojen

alla de ”oavsiktliga” sexistiska reklamen producerad av viktiga, globala cykelmärken?

alla ”hon är en duktig cyklist – främst tack vare träningen med sina äldre brorsor”/”stark nog att tävla mot männen!”-beskrivningarna av de kvinnliga cyklisterna?

alla shitstorms mot de som med ord – inte vapen, inte våld, inte hot! – försöker belysa och göra något åt orättvisorna?

alla de gångerna racekommentatorerna snackar herrloppen under tiden de ska kommentera den pågående damtävlingen trots att det finns ziljoner triviasaker att berätta om damernas sportdel och trots att det aldrig sker åt andra hållet?

alla de länderna där kvinnorna fortfarande inte får – eller kan pga trakasserierna hoten etc. – cykla?

alla de kraftigt lägre – eller icke-existerande lönerna till de kvinnliga åkarna?

alla de icke-existerande – och ifall existerande så kraftigt förkortade, av medierna bortprioriterade och av (inte sällan de kvinnliga) journalisterna bortglömda, damernas stora internationella tävlingarna?

alla de tusentals tjejerna som inte vågar träna (!) med männen av rädsla för att bli avhängda, inte givna en ärlig chans och mansplainade. Alla de tjejerna som också blir det?

allt det som fått Jenny Rissveds att stänga ner bloggen/kommentarerna efter att hon blivit kändis efter OS?

Så, varför verkar det ändå inte existera något #metoo-uppror inom cykelsporten – trots alla de svenska och internationella exemplen ovan?

En av förklaringarna ligger i cykelsportens historiska natur som en kommersiell idrottsgren. Man brukar till och med skoja (med en uns av sanning) att det inte alltid är den snabbaste cyklisten som får bäst kontrakt utan den med flest rätta kontakter som gör det. Kontakter och sponsorer är om inte allt så nästan allt inom proffscyklingen. Och hur lätt är det då för en kvinnlig cyklist vars lön och möjligheter till tävling styrs av de (oftast manligt styrda) sponsorerna att ”tala ut” om dessa alternativt göra sig ”obekväm” och ”svärta ner” sitt varumärke?

Mekanismerna är samma även utanför proffsvärlden är liknande. Den onda cirkeln av dubbel bestraffning och de inte alltid så sunda synergierna mellan cyklisterna/inom cykelbranschen verksamma kvinnor och deras sponsorer, beställare, lagdirektörer med flera makthavare gör att många väljer att hålla käft. Alternativt uttala sig om frågorna i generella, släta termer som gör lika mycket konstruktiv nytta som att skriva att alla ska vara snälla mot varandra, ungefär. Och ibland är det till och med helt enkelt så att man håller tyst för att vi helt enkelt tror att det ska vara så för att det har alltid varit så. 

Vem vill tappa fans? Vem vill tappa läsare? Vem vill straffas? Vem vill betala priset? Och hur sorgligt är det inte att det är offren och inte förövarna som får tampas med dessa frågorna?

Jag tror starkt på glädjen, kommunikationen och det gemensamma intressets förenande kraft som botemedel mot det mesta tjafset. Men ibland hjälper det inte att vara go och glad och positiv. Att tro att alla önskar sig en förändring vore naivt. Varför göra det obekvämt för sig? Men vi som faktiskt förstår varför förändringen är viktig och önskar oss det kan agera.

Vi har inte alltid modet och möjligheterna att stå upp för oss själva – men vi har alla modet och möjligheterna att med relativt små medel bidra till att det blir bättre för våra medcyklister.

Bara vi inte håller tyst.