Kategori: Okategoriserade

Var och köttade mitt stackars ben inne i “oasen” på gymmet igår. Eklektisk musik, dämpad belysning, sammanbitna stretchande motionärer, kontemplation med mera. Helmys stämning med andra ord. Låg där på min Grid-foam roller och hade ont lite mysigt sådär.

Tills det kommer in två gymnasiebrudar och börjar stretcha och babbla på högt och gällt som fan. Den ena är av någon anledning oerhört intresserad av den andras familjesituation och den andra drar på om sin farsa som inte bryr sig om hennes plugg bla bla och om nån jäkla snubbe och hit och dit. Har skitkul och garvar saftigt och högt. Så ouppfostrat är min första tanke!

Hör de inte Didgeridooljuden?

Ser de inte våra sammanbitna miner?

Känner de inte av den eklektiska stämningen?

Kan de inte bara hålla käften så en kan gå in i sig själv och koncentrera mig på saken 

Så sitter jag och stör mig och stör mig lite till och liksom brusar upp inombords och suckar inombords och till och med kokar lite inombords

och sen blir jag plötsligt nykter och skraj för mig själv!
för usch, håller jag på att bli en sån där tråkig lillgammal person som stör mig på babblande flickor skidbackar i osten tuggummituggande ungdomar trasig kaffemaskin etc?

nej usch! De är ju bara glada och vänskapliga mot varandra
precis som jag är när jag är med mina vänner (även om jag är nog så hänsynsfull, eller i alla fall försöker vara det)

Nä. Uppfostra dem, det får någon annan göra. Jag tänker inte bli en sån som irriterar mig på andra glädje bara för att det råkar störa mina tio minuter av rehab.

Jag vill inte bli en sån.

Jag ska inte bli en sån.

Hur hade du reagerat?

//Einar-katten

God morgon läsarfolks!

Vill börja dagen med att uppmärksamma med att en av mina (och förmodligen era också) favoritbloggare, tillika superbt trevlig person lightweight-Jonas fyller år idag!

Jag hade nöjet att lära känna Jonas i samband med bloggandet/twittrandet. Då båda är lika cykelpassionerade började vi babbla mer och mer cykel – och annat också förstås! – och en vacker dag så bestämdes det att Jonas skulle komma och hälsa på mig här hemma i Sverige (han bor i Norge annars) och så blev det också. Passande nog sammanföll hans besök med vårklassikerna så vi hade jättekul, drickandes rötjut och babblandes cykel. Ni som gillar att titta på cykeltävlingar vet säkert själva att vissa personer är roligare att samtitta med än andra. Jonas är nog den bästa sortens person att titta på cykel med – cykelkunnig, full av fakta och kommentarer, vitsigt ironisk när det behövs och med fingertoppskänsla för stil. Faktum är att Roberto borde överväga att anställa Jonas som biträdande expertkommentator när Adamsson säg, har en dålig dag eller vabbar sina cyklar eller något i den stilen.

Detta besök sammanföll också med att jag skulle ta ut mig på vårens första tur med min nya carbon crush rosen – och Jonas gyllene cykelmekshänder såg till att alla skruvar pluttar vajrar etc var åtdragna, funktionella och alldeles redo för våren. Tack!

Andra gången Jonas kom och hälsade på var i samband med Engelbrektsrundan uppe i natursköna gruvlandskapet Norberg. Då både Jonas och jag var justerade (han hade sin dumma skada och jag hade halsfluss) cyklade vi inte utan åkte med för att sällskapa, samt heja på de i Periferigruppen som skulle köra loppet. Jonas gick igenom cyklarna – återigen, mekanisk perfektion! – och tröstvandrade med mig ute i skogen och bland de häftiga gruvhålen. Här har ni ju hela berättelsen.

I somras nåddes vi av de glada nyheterna att Jonas äntligen blivit av med sin elaka rumpskada som omöjliggjort racing under lång tid. Och äntligen kom det upp inlägg om honom cyklandes med sina norska cykelkompisar. Jag är så glad för din skull.

Äsch, jag kan babbla på hur mycket som helst om Jonas, grym person. Men nöjer mig med att avsluta med att säga – GRATTIS! och önska dig all lycka, både privat (cykel och tjejer och sådant du vet) och professionellt (mera cykel). Du är alltid välkommen hem till mig för lite cykelsnack och en fiskrätt eller två.

Kram!

//din fan Katja

Mina fyrtioettor är glada. Efter mycket om och men så har jag äntligen hittat ett par värdiga inomhusskor till dem. Eftersom jag inte kunde få som jag ville för den budgeten jag lagt upp för inomhusdojorna (finns liksom inga skitnödigt stilrena fitnesskor under femtonhundra, typ) så tröstade jag mig ändå med att köpa shozers med den giftigaste hatkärleksfärgkombinationen vi alla vet – lamprekulören. Understrykningspennrosa, salladsgrönt (mest på sulan men även på detaljerna), rgb-blå och en touch av vitt. Så nu sitter mina lampreskor som gjutna på fötterna och just nu testas de under ett svinjobbigt cirkelfyspass. Fett internt, fett snyggt.

…eller fult…

…eller snyggt?

whatevs det är LAMPREfärger iaf! 😀

Hej från postpartytankesultanen.

min vy idag.

Hej.

Dagens första kontakt med sociala medier blev en tragisk historia. Tryck på bilden. Bli mörkrädd.

Ja, ni ser ju själva. Och vi blir nästan mer bestörta över sådana som Berglund och Malthed än över det faktum att en tjugosexårig cyclocross-flicka har blivit så brutalt mosad av en lastbil – under en träningsrunda – att hon avled. Twitter, Facebook (här Vacchis diskussionstråd) mm kokar av kommentarer från människor som är ledsna och rädda över att det finns de som på allvar verkar hata och mer eller mindre medvetet skada oss som cyklar.

Låt oss skita i att hata dem tillbaka. De är inte värda vårt hat. Däremot är de värda att motarbeta. Fett och bestämt och med stil – helt i linje med vad cykling handlar om.

Idag kan du göra olika saker för att visa ditt stöd till cyklingen och faktiskt, även JÄVLAS med sådana som Malthed, för det förtjänar de banne mig!

* Skippa bilen till affären, cykla till affären för att inhandla gott till fredagsmyset! Är det fint väder – ta racern. Skippa cykelbanan. Du är cyklist och du får och ska stolt kunna framföra ditt fordon på allmän väg.

* Glöm inte att fota dig snyggt och lägg ut, på din Twitter, på din Facebook, så att alla ser. Tagga #cykelkärlek #cykelglädje #cykel #cykla – ja vad som helst med vårt vaffoord i. Skryt och le!

* Stödja långcyklingen och arbetet mot mobbning genom att skänka en slant till insamlingen som Marcus och Fredric har startat. De ska cykla så långt de orkar under tjugofyra timmar – häftigt! (tack Öijer för länktipset)

* Gå med i din lokala CK om du inte redan gjort det. Cykling i grupp är roligare och tryggare och gör en till en mer teknisk, säkrare cyklist. Lovar! Dessutom stödjer du cykelsporten på din ort.

* Börja tävla. Cykling är en sport att räkna med. Vi vet det, låt resten av landet få veta det också.

* Bryt regeln och ha på din din cykelkeps när du är ute på stan i helgen.

* Krama om dem du tycker om och njut av livet.

Puss!

Hej.

Sitter här, lyssnar på Snowstorm och Magnum Bonum, apropå ingenting liksom, och funderar på en sak. Var någonstans kan jag får tag på en sån där gluckande koklocka att göra sådana där publika cx-ljud med när det är dags för SM? Det är ju som de säger att:

If you’re serious about being an A-class fan, or at least hoping to not look like a Fred, you need to be equipped for success. And no, your quiver of 15-pound bikes, Dugast-equipped carbon back-up wheels, begging-to-be-worn-without-a-helmet Rapha knickers, and $20-an-ounce-imported embrocation won’t help you here. If you really wanna look like a pro, you gotta have a cowbell (Cyclocross Magazine)

Vill köpa in ett gäng för framtida bruk.

Förresten, mäktigt, både triathleten Lisa Nordén och landsvägsprinsessan Emma Johansson kommer att köra SM i år. Kommer att bli en fantastisk dag!

(även om jag kommer att stå och gråta och känna mig som Anna när hon sjuk missade Stockholm Triathlon eftersom jag helst av allt också hade startat, om än bortseedad längs bak i gyttjan liksom)

Så, var jag kan få tag i koklockan?

Som helst ska se ut som de nedan. Så klart.

Fan också.

Skulle egentligen stå just nu och glättigt hoppa till samtida melodier under ledning av en klämkäck jympaledare. Ägna mig åt rehabnöje, ni vet.

Istället sitter jag här och pustar ut mellan jobbansatser. Trycker i mig en daddel eller två. Och planerar veckoslutets och helgens hårdträning. No rest for the wicked, som Coffinshakers sjunger i sin okända hit jag brukar peppa mig själv med när jag är smådeppig sådär.

Så b egentligen. Kunna träna allt utom det enda jag egentligen vill träna.

Har dock mys att se fram emot ikväll! Äntligen ska jag få träffa Anna, min bättre cykelhälft, min fina vän och bara vara. Men kanske smyga in lite festplanering också. Åh det är så superspännande alltså. Höstfesten nalkas. Och jag ba gör listor och myser. För jag ba älskar fixa fest och speciellt CYKELFEZT! (kommer förstås ett inlägg om den snart, under tiden kan ni få er en uppfattning genom att läsa lite här och  här och här)

…när du skriver “tacx på förhand” istället för “tack på förhand” i jobbmailen

…när Cannondale! poppar upp i din skalle när din baby säger sig vara “helt inne på Scalpel just nu” (fast han menar ju bandet Skalpel förstås)

…när du glatt klämmer på fotbollsdojsulor inne på sportaffärn och undrar vad stiffness-indexet är innan du inser att du håller i just en… iii, fotbollssko!

…när du viftar med händerna och klappar dig själv på stjärten för att visa att det är hål och hinder på vägen, söndagsflanerandes med din familj

…när du tackar nej till boxningspass för Gud förbjude om armarna blir för muskulösa!

…när du istället för att palla dig och hämta en tesked rör om i jobbkaffet med insexnyckeln