Jag har hittat min lilla oas inne i den annars himla stressiga gymvärlden som jag nu utsätts för i rehabsyfte. Oasen är stretchningrummet i träningsanläggningen och ligger i anslutning till uppvärmningsmaskinerna. Stretchingrummet är väldigt fridfullt, kan säkert beskrivas som zen om jag nu visste vad zen egentligen var. Didgeridooljud. Mattor. Tysta män och kvinnor utspridda på det mjuka golvet, förlängandes sina muskler.
Och så jag.
Nästintilskrikandes på den allmänna skumrullen, den sadistiska uppfinningen för oss olycksaliga skadegods.
Men då slipper jag köpa skumrulle för typ fyrahundra riksdalen. Och de tysta männen och kvinnorna får nya perspektiv på stretching och sina muskeltillkortakommanden betraktandes mina tafatta plågor.
It’s a win-win, visst..?