Kategori: Okategoriserade

alltså vissa dagar känner jag mig som Lou Bega

nä

mer som girly girly-mannen i Sophia George-klassikern

nä

kanske mer som Beatrice Eli i Girls-låten?

Alltså dagar som igår

när jag precis fått mina nya armvärmare (jag är liksom helt sjukt nördig och perfektionist när det gäller armvärmare, det är som strumpor, det får helt enkelt inte sitta vad som helst hur som helst på mina armar)

och smekt lite dem och mina gamla nya arm screens, de från Mavic

och så drar Tony upp ur fickan min mest snyggaste, läckraste slickaste armvärmarn jag haft (Rapha, slutat säljas, sorry folks) som varit borta i över ett halvår, som gömt sig i hans ficka och som jag aldrig riktigt kommit över…

och jag ba yes! kolla på mig jag ba badar i coola armvärmare snyggast häftigast coooolast yo nu ska jag ut och visa upp mig

och så sitter jag där och känner mig alldeles lycklig och samtidigt lite skamsen över att jag är så lycklig över att jag återfått en jäkla tygbit

och så tittar jag ut och så är det typ 25+ Celsius ute och jag har ingen som helst nytta av vare sig armvärmare eller ens screens

och jag ba häpp

BETRAYED.

Glad måndag på er folks!

Min fina alupolare vid Gropen

Hej.

Tänka sig, det är redan fredag! Veckan har flugit förbi fort som en övertänd sommarfluga och jag har inte ens hunnit berätta för er om Engelbrektsrundan jag körde helgen som varit. Men det inlägget kommer – ni vet ju att jag är typ sämst på just-in-time-racerapporter.

Egentligen hade jag tänkt att köra Kinnekulle-loppet imorgon. Men redan i måndags bestämde jag mig att nä, jag behöver en prestationslös helg. Alltid ska det hända nåt, ibland måste jag få cykla ifred utan att känna att jag ska vinna någonting. Däremot ska Johan, Tony, Jimpan och ett gäng andra fortfarande dit så ni som är sugna på att följa mina klubbkompisars framgångar kan läsa hos Johan som är världsbäst på snabba updates.

Tänker dock förstås inte försoftas helt och hållet utan styr kosan mot Stockholm ikväll. Med mig kommer jag att ha min otroligt dirty (i ordets mindre dirrrty bemärkelse) skogshoj som förhoppningsvis får känna att den lever ute på Lidingös ökända stigar imorgon. Hoppas förstås hinna tvätta den tills dess…

Och så tänker jag leka med min babybror och sola diverse partier, rösta (på mindre diversa partier) kanske hinna med ett premiärdopp också.

Jag tror på att ibland göra annat för att göra bra ifrån sig på huvudlinjen så att säga.

Vad gör ni i helgen? Någon som ska cykla Granfondot? Pepp eller nervösa?

Puss.

Foton: Tony Carlsson

Vilken magisk kväll, gårdagens Ride of Silence-kväll.

Så himla många dök upp, trots Vårruset-jippot. Aeroracerfolks i snortajt, ståliskittade folks, Ride of Hope-folks, folks som aldrig cyklat i klunga förut, folks på tralla, folks på mtb och till och med en velonaut. Sedan hade vi förstås med oss dem som ville komma men som inte kunde – på grund av jobb eller andra åtaganden.

Och sedan hade vi med dem som inte kunde komma för att de inte längre fanns alls kvar någonstans annat än i jordens samlade själ, våra hjärtan och i våra tankar och i våra rynkor och vackra grå hårstrån.

Och sedan hade vi förstås publiken och staden! För en gångs skull såg vi till att inte ta bakgator utan cyklade prydligt och stolt genom de centrala delarna av staden – med hänsyn till Vårruset och de lättklädda kvällsflanörerna så klart.

Kommentarerna och blickarna vi fick från stadsborgarna kändes för det mesta positiva. Vi slapp förstås inte undan den klassiska åh är det Tour de France ni kör?-kommentaren men annars var det mest åh, cyklister! och heja heja! vi fick höra.

Jag tror det vart bra, detta med Ride of Silence. Även om anledningen är becksvart så blev stämningen fridfull, värdig och ljus. Vi syntes – alltså fanns vi.

Tack alla underbara som deltog! <3

P.S. Och speciellt ni som inte cyklat med klubben förut. Himla modigt av er att våga ligga i klunga – gå gärna med i Västerås CK:s Facebook-grupp så kanske ni hittar en tur som passar er!

1. Ubbes stiliga celeste stålis bad om att bli fotad
2. Vi väntar in “rödljuseftersläntarna” – alltså ser man typ hälften av alla som var med!
3. Alltid lika stiliga Johan och Petri
4. Foto: Eva Vicini, objekt: Katja & Eva
5. Bästaste Grannen hade tänkt ut rutten och cyklade jämte mig längst framme
6. Valle och Cecilia var härligt casual
7. Avslutningen på Bondtorget innan fikat på Bellman

Alltså too much information etc. jag vet – men fan va jag ogillar mensdag #2! Mensdag #1 är mest trevligt man ba jahapp kvinnopower baby! Mensdag #3+n är också helt okej, tänker knappt på mitt tillstånd då. Men andra dagen. Det är ett helvete! Det är en sån dag jag egentligen borde ligga inbäddad i sängen, äta munkar, kolla på nån amerikansk kärleksfilm och casha ut till nån fond vars enda hjärtefråga att rädda valungar i nåt avlägset land, typ. För att det gör så himla, himla ont i magen och i benen och så är jag gråtmildare än lökkniven och

buhuu

(vänta ska torka ögona)

så, i alla fall!

här skulle det köras spurtrunda och så är det ändå för varmt för att ligga hemma inbäddad. Så jag tryckte i mig ett sånt piller, drog på min catliken och de röda specializeden över de nykära ögonen (linser for. the. win – alltså hur grym är inte linsuppfinningen?) och rullade ut.

Spurtrunda är alltså när man kör ett gäng ihop cirka sex mil och så finns det vissa segment på sträckan där det ska spurtas. Fett demokratiskt – vill man spurta så gör man, vill man inte spurta så passar man. Man stannar till och väntar in varann efter varje spurt så ingen blir avhängd.

Himla fint väder, nästan lite för varmt för min prestation egentligen. Dagens mål var att skita i att hävda mig utan glida med och typ må. Så jag gjorde det! Segade förstås inte för mycket men försökte mig inte pressa för mycket heller. Mensdag #2 satte ändå stopp för några större bedrifter. Eva ledde rundan, vi var rätt så många men väldigt organiserade och ingen åkte ner i diket, alltså himla lyckat. Mina ben kom förstås igång lagom till rundans slut och jag kunde börja känna givande acceleration.

Slutet gott allting gott.

Mina nya alldeles gemytliga arm- och benvärmare signerade mitt favvomärke har anlänt och sitter som om jag vore född i dem. Fiskpinnarna myser sig gyllenbruna i stekpannan, giroetappen är nästan framme på flashdisken och imorgon börjar helgen igen.

Wunderschön kväll lingoneländet till trots. Puss!

P.S. Tack för era pollentips förresten. Märker att det blir lite lättare med linserna men ska testa någon vettig spray också.

Hej.

Bilden ovan är inte ett sämre uttryck för min konstnärlighet. Men väl ett uttryck för hur jag såg på världen under gårdagens runda.

Gladdes åt vädret precis som sig borde. Hade lite låg mojo i allmänhet, private shit och lite pollenkänningar, men rullade ändå ut eftersom jag skulle leda intervaller ihop med Valle då. Pigga folks, tänkte jag gör min träning, inga jättefarliga folks med så behöver inte slå knut på mig själv. Ligg med och mys och dra sedan.

Väl ute på skerikevägen märker jag av rejäla symptom som jag i år lärt mig definiera som pollenallergi. Förutom att jag är allmänt slö och sirapstinn i benen så somnar jag nästan vid styret, näsan rinner, ögonen likaså och jag blir yr om jag inte koncentrerar mig till 150 %.  Sist jag var så yr var när jag var på softtur med Tony, då fick jag sådant yrsel att jag nästan ramlade av cykeln.

Det är dags för lagtempointervaller och jag är så slö att jag har svårt att trycka på överhuvudtaget. Diverse saker rinner ur näsan och ögonen och jag blir rejält orolig. Jag släpper Grannen, Nisse och Kerstin och låter diverse cykla förbi. Tar mig sedan till samlingsplatsen ï Ramnäs och får smått förnedrande applåder typ yey, du är assvag men tog dig fram ändå. De skulle ba veta 😛

Hursom så förklarar jag för folksen att jag inte törs ligga i klunga då jag känner mig satans yr och knasig idag, vänder och blåser på till Skultuna. Det börjar bli kväll och skönt och skuggigt. Stället mig vid korsningen, dricker lite, nyser lite. Efter ett tag kommer diverse klungor förbi.

Merckx-Mats är sugen på att trycka på hem via Julpa så jag och en trevlig (för mig ännu anonym) meridaman hänger på. Det går finfint och jag ligger mest och myser och känner att läget börjar bli under kontroll, fast synen är blurry och hjärnverksamheten ligger på en solande amöbas nivå.

Jag hatar pollen!

asså jag skulle liksom kunna starta en sån där Vi som hatar…-facebookgrupp. Kanske starta ett enfrågesparti? BLÄ.

Är rejält bekymrad. Vill inte behöva blurra ut var och varannan gång.

Ni som lider av pollenallergi/-överkänslighet, vad brukar ni vidta för åtgärder? Förut testade jag Clarityn men då blev jag om än slöare.

Stravagrejs:

 

Nackdelen med fantastiska helger som den som varit – med Engelbrektsrundan, stughäng, kvällspromenad och det gudomliga själs- och uteklimatet är att de tar slut.

Likt den västmanländska motvinden som brere sig ut på de rapsblommande gärden tar vardagsslakmotan vid och bromsar upp mig något. Sänker kadensen. Och det är så himla många tramptag och det är för lite paris över det hela.

Psykosomatisk baksmälla, det är vad det är.

Äventyrsjunkie (eskapist?) som jag är tar jag ändå och tvingar mig själv till att ta det lugnt. Ha lite lugnt och vardagligt och liiite tråkigt.

känner du igen dig?

Jag biter ihop och laddar om.

Sveper om från den extratajta klubbdressen till det mer vardagliga motionärskittet. På med vindisen. Min gamla hjälm på. Växlar upp. Ger motvinden en lätt puss och pekar fulfinger åt de fula fluffkajorna som okynnesbajsar på den tomma bilparkeringen jag sveper förbi på min kolfibersvarta cykel. Fluffkajorna, den platta parkeringen, ojämnheterna på orrestavägen, de långa mötena, tvättstugan, vädersnacket ja allt detta hör vardagsbalansen till.

Jag är nyfiken på allt. Jag brinner för allt. Mina tankar hotar kväva mig ibland

ja känner du igen dig?

så jag välkomnar motvinden hur mycket den än tär på mig och formar mina ben. Motvinden förlåter alla tankar. Jag tar slut varje kväll och ibland tidigt på eftermiddagen också. Jag googlar på Stockholm Alpes billigast flyg men jag trycker aldrig iväg biljettbeställningen.

Jag väntar lite till. Jag är för nyfiken på min egen vardag, den som låter mig ladda om i motvind.

Hur laddar du om?

Hej.

Nu är jag tillbaks från ett förstklassig cykelhelg uppe i det vackra Norberg. Jag har hunnit med massa cykelskoj och tänker förstås berätta allt för er.

Men idag vill jag uppmärksamma en annan sak. I onsdags var jag med i tidningen. Här:

Anledningen är tyvärr förbaskat tråkig. Alltför många cyklister far illa ute på våra vackra omsorgsfullt iordninggjorda vägar och den allmänna inställningen tycks vara att vi är ett irriterande släkte som är ute för att provocera och blocka snarare än för att ta hand om miljön, hälsan och njutningen. Alla tänker förstås inte så – det förstår jag ju med! Men det faktum att ett evenemang som Ride of Silence finns runt i hela världen – inte minst i Jönköping och i Kungsbacka – tyder på att behovet av påminnelser om att vägen är till för alla finns.

Därför bjuder jag in alla er som bor i Västerås, i närheten av Västerås eller råkar befinna er i Västerås nu på onsdag den 21 maj, klockan 18.30 till Västerås första Ride of Silence-tur som utgår från Västerås Cykelklubbs mötesplats dvs. Djäknebergets parkering. Här är rundan som mäter ca 19 km så att så många som möjligt ska orka vara med.

Konceptet är enkelt. Vi möts 18.30, delar upp oss i ett antal lagom klungor, går igenom ordningen och rundan och sedan cyklar, lugnt och tyst och värdigt, genom stadens viktiga gator. Vi syns, vi finns, vi minns, vi hoppas, vi är en del av staden. Du hittar den officiella inbjudan här. Läs mer om Ride of Silence – Worldwide här. Sprid ordet – engagera din cykelklubb du med. Det är första gången jag arrangerar Ride of Silence och jag är förstås något nervös. Men jag tror starkt på att det liksom förr eller senare måste bli bättre ute på vägarna, eller hur? Vi lär oss allihopa.

Ställ därför gärna frågor till mig om allt som har med RoS att göra!

Hoppas vi ses på onsdag.

er Katja

fredagspepp mistress of suddig #selfie!

Vet ni, jag tankesultanen Katja kommit på en sak! Jag är ju typ född cyklist. Alltså jag föddes ju med bägge nyckelbena brutna. Snabbläkt, märker inte av det nu etc. – men ändå!

känns himla skönt att veta att man redan gjort sitt liksom
peppar peppar
ta i träskalle

så, move on ⇓

jag har kommit på en till sak!

det var länge sen ni fick musiktips av mig. Så här får ni – CYKELKATTENS MUSIKHJÄLPEN FÖR HELGEN SOM KOMMER – great succé för alla smaker och sinneslag:

noll. för dig som kittat upp dig nåt nåt nytt och känner dig himla vita-sockor-skinande-kolfiber-classy och sjukt snabb

ett. för dig som är hemma sjuk och inte kan träna och det är synd om dig

två. för dig som ska köra nåt ballt race och vill liksom peppa fett och grymt!tre. för dig som råkar va tjej och har äntligen upptäckt min bloggfyra. för dig som tar 66:an upp till Fagersta för att köra Engelbrektsloppet i Norberg imorgon!fem. för dig som helt enkelt njuter av solen som äntligen skiner på oss sex. för dig som är nykär så att du knappt pallar andasNu kör vi folks. Puss!

P.S. För dig som har pollenkänningar finns det förstås ett speciellt ställe i musikhjärtat. Pollendisko! levererar än idag.

Vad gillar ni röda Specialized på mig?
(och jo, jag ska klippa av hängbanden på nya hjälmen, ser helt pucko ut jag vet)

Alltså seriöst, vissa dagar är det softare att bli avhängd än andra! Igår var en sån dag. Ett gäng  inklusive Contis, Jimpan, 2 x elit-maifare +annat löst snabbgubbs samlades ute vid Fullerö GK för lite banrekning och

MY ASS

“tröskelintervaller”

Frågar ni mig så borde vi delats upp i två (minst) gäng redan från början. Skillnaderna på nivån var lite för stora för att detta skulle falla ut väl om man säger så. Men visst, vi körde väl runt ett varv, jag låg sist i en kurva, var lite för feg, klassiker, sedan drog de på som tusan direkt efter kurvan och så var det kört. Matade på i fyrtio knyck ett bra tag men inte en chans. Nähäpp. Hörde efteråt att gubbsen hängdes av en och en och till slut så blev ju bara de fyra givna starkaste kvar. Visst, det är bra träning, det där med att mata tills man blir avhängd, men personligen hade jag föredragit lite mer ordnade intervallklungor redan från starten. Samlade folks som kör intervaller ihop är liksom bättre träning än en och en som får cykla dit den bäst vill.

Men jag hängde inte läpp för det. Min inställning är liksom att försöka så gott det går, utmana mina gränser hela tiden etc. Eller okej då, jag hängde väl lite läpp, men tillräckligt kort för att inte nudda marken. Sedan blåste jag på, på egen hand ett tag till och njöt av kvällssolen.

Idag peppar jag för norbergshelgen som stundar! Engelbrektsrundan och övernattning i gruvbyn tillsammans med bästa Periferigruppen och lite annat gott folk – för andra året i rad, nästan en tradition ju.

Ska jag softa eller racea imorgon? Vad tycker ni?

Puss.

Hej.

Den här veckan alltså, lika grå och humorlös som det här inlägget. Hoppas verkligen det vänder till helgen annars måste jag boka biljett Paris tur/retur omedelbums och det kommer att kosta mig dyrt.

Jag är så himla, himla trött. Alltså konstant trött! Var är solen och den utlovade varma senvåren?

Hade en sådan dag på Mallis nu senast. Vaknade och var sugen på precis ingenting. Himla varmt var det ute också och benen var stela som djupfrysta vandrande pinnar. Fast då hade vi ju cyklat på rätt så bra i ett par-tre dagar innan.

Hemma hade jag stannat i sängen och ångestpillat i nåt musikprogram på datorn alternativt sovit bort dagen. På Mallis är det för varmt för sådana dystra sysslor. Speciellt när hela omgivningen kokar av försommarlivet!

Så jag tog min numer klassiska Palma t/r-promis.

En sån där promis då jag tvingar mig själv till att gå sakta sakta. Stanna upp och glo mot havet ibland. Le mot männen som flirtar med mig. Le mot kvinnorna som ler mot mig. Böja mig ner och klappa på fluffbollar till småhund många tyska invandrare har med sig i koppel. Stanna till vid nåt marint fik och bara sitta och dricka min café con leche. Sedan gå vidare. Stanna till igen, blygas lite för de vältaliga snopparna på de eleganta medlemmarna i pelotonen som stannat till och nu helt sonika kissar i buskarna precis vid stranden, ni vet där planen flyger lågt lågt innan de landar på flygplatsen några kilometer bort. Fortsätta gå. Låta tankarna komma, kika ut över bergen, leta som varje dag, hitta naturens skönhet och inget mer. Få ett plötsligt infall och ringa bästisen hemma i Sverige och hälsa att jo, det är bra här och jo, jag älskar dig och hur är det med nya magen? Glida in i staden, känna mig märkligt avklädd i mina kortkorta shorts och den ljusa kortärmade tröjan som mest framhäver cykelbrännan. Titta mer på hetsshoppande folks, återigen konstatera att fy så tråkigt det är att inte vara cyklist, hur står de ut?

Hoppa på bussen som tar mig till hotellet per autopista. Känna rumpklibb mot det varma plastsätet. Dricka ur det sista ur specializedbidonen som ju är min bästa kompis. Gå sakta uppför hotellets trappa, in på rummet, sval dusch och sedan plötsligt byta om. Vadå en dag utan lycra? Aldrig, aldrig. Komma på att det är bara någon timme kvar av Flandern runt som ju visas på det holländska cykelcaféet precis vid cykeluthyraren på hörnet. Dra på sig cykelkläderna ändå. Cykla fint i en halvtimme och landa sedan på caféet med en kall i handen. Se några andra klubbkompisar ramla in och kika på de sista kilometerna tillsammans. Se Fabian vinna loppet, konstatera återigen att han är den mest kompletta cyklisten i modern tid.

Återvända till hotellet, brakmiddag på det och sömn omedelbums.

Ikväll kommer vi att provköra intervaller på Barkarölinjets tänkta bana. Ni kommer väl och kör med oss den 12 juni?

Puss.