Avhängd, still approachable

Vad gillar ni röda Specialized på mig?
(och jo, jag ska klippa av hängbanden på nya hjälmen, ser helt pucko ut jag vet)

Alltså seriöst, vissa dagar är det softare att bli avhängd än andra! Igår var en sån dag. Ett gäng  inklusive Contis, Jimpan, 2 x elit-maifare +annat löst snabbgubbs samlades ute vid Fullerö GK för lite banrekning och

MY ASS

“tröskelintervaller”

Frågar ni mig så borde vi delats upp i två (minst) gäng redan från början. Skillnaderna på nivån var lite för stora för att detta skulle falla ut väl om man säger så. Men visst, vi körde väl runt ett varv, jag låg sist i en kurva, var lite för feg, klassiker, sedan drog de på som tusan direkt efter kurvan och så var det kört. Matade på i fyrtio knyck ett bra tag men inte en chans. Nähäpp. Hörde efteråt att gubbsen hängdes av en och en och till slut så blev ju bara de fyra givna starkaste kvar. Visst, det är bra träning, det där med att mata tills man blir avhängd, men personligen hade jag föredragit lite mer ordnade intervallklungor redan från starten. Samlade folks som kör intervaller ihop är liksom bättre träning än en och en som får cykla dit den bäst vill.

Men jag hängde inte läpp för det. Min inställning är liksom att försöka så gott det går, utmana mina gränser hela tiden etc. Eller okej då, jag hängde väl lite läpp, men tillräckligt kort för att inte nudda marken. Sedan blåste jag på, på egen hand ett tag till och njöt av kvällssolen.

Idag peppar jag för norbergshelgen som stundar! Engelbrektsrundan och övernattning i gruvbyn tillsammans med bästa Periferigruppen och lite annat gott folk – för andra året i rad, nästan en tradition ju.

Ska jag softa eller racea imorgon? Vad tycker ni?

Puss.