Idag reste jag mig och tog mig till Rocklunda. Rocklunda är Västerås mtb-ställe nummer ett. Det är brötigt, rotigt, uppkört, stenigt och halt och den vanligaste beskrivningen av Rocklundas mtb-spår brukar vara något i stil med att man oftast går mer än att man cyklar. Idag gick jag hela hundra procent av banan. Eller två hundra kanske? Eftersom jag gick två varv. Fem komma fem gånger två kilometer. Eller gick och gick – småjoggade nedför droppen (ah men ni vet SM-dropet, Ahlbäcks drop och de där) och småklättrade i uppförsbackarna. Och småsatt på stenarna.
Varför gjorde jag det kan en vettig person undra? Jo, för att det var ju King/Queen of Rocklunda idag! Så många varv man orkar cykla eller gå på tio timmar. Till förmån för Barncancerfonden. Sjyrre grejer! Läs mer här.
Samtidigt som jag motionerade templet och varelsen i magen passade på att sova ut så snackade jag lite skit med de övriga deltagarna, käkade lite lingon och pussade på hetast bäbisfar på planeten. När jag väl lyckades få stopp på honom, alltså. Eftersom jag efter ett halvår fortfarande inte blivit kompis med min kamera (ingen Canon på ett tag, att jag inte lär mig alltså!) som dessutom verkar fått objektivsvett, fick jag ett smärre nervsammanbrott hemma när jag insåg att bilderna sög, ungefär varenda en av dem.
Imorgon går vi in i vecka trettio fem – ändå ett jubileum med väntans tiders mått mätt aight? Men det är imorgon det. Eftersom jag min vana trogen kanske tog i lite väl mycket på varv ett så ballade fogarna ut på varv två. Nu är både ryggen och ljumskarna (ett ytterst smärtsamt område kan jag lova er) småsura, men gissa vem som är glad ändå? Glad för att hon lever, andas, glad för att få må bra en sväng.
Årets ytterst självutnämnda Pregnant Queen of Rocklunda, ladies & gents.
Gonatt.
