Författare: ck-admin

Hej fiiinisar! Har ni vaknat? Jag är vaken och jag ba ääälskar tidiga majmorgnar som ler mot mig!

Skojar, flåt. Hej folks! Ogillar tidiga morgnar.

Hoppas ni har det gott i alla fall. Både ni som ligger och sussar och ni som redan hunnit träna eller gå ut med vovven eller vad man nu gör när man är en hurtig person med god självdisciplin.

Jag har varken självdisciplin (tack gode Gud i och för sig) eller någon vovve (mindre kul) men dock ett arbete som gör att jag måste resa ibland. Så just nu sitter jag och är smått förbannad på att mitt tåg till Stockholm är åter sent vilket sätter mig i en stressig “hej XX jag blir kanske sen till mötet med tjugo inbjudna jag själv håller i”-sits.

Jag vill ha kaffe, och jag vill ha något sockrigt att stoppa i munnen.

Han mittemot mig spelar samma lalehlåt på repeat och hans hörlurar läcker för mycket ljud.

Det måste varit den omvända karman för helgen som har varit riktigt bortklemande, med sovmorgnar, sega frukostar och allt sådant jag kan fetglömma typ två veckor framåt.

I lördags struntade vi ju i flyttmåsten och hängde i naturen hela dagen. I söndags försökte jag inte ens ta mig an några måsten utan stack iväg och cyklade med den här stiliga personen:

Coach Tony så klart! En stoisk rackare som trots att han åter har knästrul inte gräver sig ner i täcket och tycker synd om sig själv utan kämpar på. Eftersom vi båda är tävlingscyklister har vi vettet att cykla i sansat tempo när det behövs. Och det behövs när ena parten är gravid och andra justerad.

Ibland är fikacykling bra fint och även om jag vet att jag kommer att fikacyklat mig mätt för typ tio år framåt så njuter jag så länge.

Vi avverkade massa roliga ämnen som fester cykelskvaller tjejer resor och annat mer hemligt och kantvinden gjorde sitt ändå så efteråt var vi möra och sköna.

Och på kvällen vart det öl och lite häng på stan men bara en kortis ty min Jonas var fortfarande sjuk.

Bra fin söndag ändå med andra ord.

Puss och vi hörs senare för nu måste jag fly lalehrepeaten alltså byta tågplats.

 

Hej första maj!

Här kommer storyn om lördagen nämligen då vi transporterade vår nya (fast begagnade förstås) bil hem till Västerås från Jonas barndomshem i Hedesunda. Vi håller ju på och samflyttas här. Så lördagen hade ju varit tänkt som en redig röjardag. Planen var att effektivt frakta sig hem, raskt äta en mättande lunch och sedan ägna resten av dagen åt att röja på varsitt håll och sedan fara till återbruket samt hinna frakta vissa av Jonas grejer hem till mig. Värsta planen eller hur?

Men när vi körde ut och råkade stanna vid Sandsnäs – och vi skulle ändå ta de mindre vägarna hem för bilkörningsnöjes skull – så sken solen stark och färgerna var så granna att blotta tanken på att städa och packa hemma i stadslägenheterna kändes med ens outhärdlig.

Först tyst sedan av båda uttalad överenskommelse blev att skita fullständigt i måsten – de hinns väl alltid med en annan dag – och göra det vi är världsbäst på istället. Nämligen livsnjuta och i naturen dagdriva!

Med oss hade vi två bananer, ett äpple, en ask Tutti frutti och lite vatten. Nog skulle vi klara oss på det ett tag nämligen till lunchen på något riktigt spännande ställe. Jag rattade saaben och vi stannade till lite här och var. Det längsta stopet blev i Östa nämligen vid Ingbo källor – inte långt ifrån för den för allmänheten mer bekanta myggmetropolen Tärnsjö.

Ingbo källor passerar man när man vandrar Upplandsleden. Vid källornas början finns en kvarn med tillhörande kvarstuga och annat tillbehör bevarade. Fuktigt och dant är det, murrig känsla in i magen, tur solen värmde upp upplevelsen. Och inte en mygga i sikte yes.

Och de små vattenliven som stack upp ur kvarnutloppet här och var! Både sköra och feta i ett.

Det är på tre ställen som grundvattnet sipprar ut i Ingbo. Sedan sprider det ut sig hit och dit (jag har inte riktigt grejat systemet helt) tills det rinner ut i Dalälven. Stort var flödesområdet i alla fall och blött och det var tur att det hade ordnats med spång att traska runt på och titta ner i källbäcken där det säkert levde ett och annat sjörå.

Detta kort Jonas

Spångestlyckan var total!

Och innan vi for vidare mot nästa anhalt på vår Gästrikland-Uppland-Västmanland-tour så smakade vi av källvattnet ur de lägligt placerade kåsorna. Vattnet påminde mig om källvattnet från bergssprickekällan inte långt ifrån vårt hus på landet när jag var liten – iskallt och säkert jättejätterent men fortfarande för iskallt för att känna något. Tack ändå naturen! Och ni som gjorde det så fint för oss turisterna förstås.

Vad jag gjorde resten av ledigheten kommer i ett annat inlägg men det börjar på c och på v faktiskt. Puss och hoppas ni hade en underbar helg.

P. S. Det förekommer lite störningar på bloggen just nu. Jag vet att några pingkopplingar o d är strul, kanske strular lite annat också. Tveka inte att meddela mig om ni hittar nåt fel, ska försöka jobba bort felen asap här.

Hej. Jag hade tänkt att blogga värsta naturäventyrsinlägget med värsta fina titeln och värsta snirkliga orden i men det blir fan inget bloggande nu för jag måste fly min lägenhet. Jag har nämligen fått nya grannar och man kan ju undra vad i helskotta de gör här och inte ute på något idylliskt torp eftersom de renoverar konstant. Vardagskvällarna, helgerna – jämt slipas det och borras och väsnas så inåt..!

Alltså jag respekterar att vissa ser bostadsrenoveringar som ett kanoners sätt att relaxa på men kan de inte sätta upp en lapp eller något med tiderna för sina attacker så en hinner fly fältet läs bo hemma hos Jonas eller lägga sig i något tomt vindskydd ute på Björnön och sova bort en timme eller sju?

Arga lappen är ett faktum och nu drar jag ut och kommer inte hem förrän sent och då jäklar blir det dörrknackning jehovas-style om de inte lugnat ner sig.

Det blir förstås en sagoblogg lite senare fram. Ty sagofint, det var det med råge.

Puss.

Trots den retliga fartsänkningen…

är leendet lika stort som cykelglädjen och tacksamheten.

(från ramnästuren för ett par veckor sedan)

Hej! Nu när jag har varit gravid i snart fyra månader och tränat lika mycket börjar det bli ganska tydligt hur graviditeten har förändrat och håller på och förändrar min träning. Och så här är det nu i vecka sexton:

✰ periodiseringen är grejen numer. Och då menar jag inte fem stenhårda cykelpass ena veckan och fem lugna distanspass andra veckan. Utan mer cykling eller gym ena dagen – nöja sig med en lugnare promenad dagen efter. Självklart orkar jag om jag måste träna hårdare två dagar i rad, det är inte det. Men kroppen verkar föredra den här varannan dag-träningsrutinen och jag lyder. Det viktigaste för mig är att få röra på mig varje dag oavsett nivån på ansträngningen – inte minst för mina RLS/WED-symtom är värre nu än vanligt.

✰ är helt klart mer flåsig nu. Det är inget unikt för mig – nästan alla gravida är ena flåsmonster – men det är lite märkligt och lustigt varje gång. Av alla moment här hemma är jobbets tre trappor upp värst. Trappan upp till päronens hus på Lidingö tar i och för sig ändå priset. Fyrtio fem trappsteg of hell.

✰ blir mycket fortare trött nu. Trots att jag cyklar, går eller tränar något annat i ett lugnt tempo så blir jag trött. Kanske inte muskulärt men desto mer allmänt på något sätt. Blir sömnig, och slö.

✰ Jag fryser mer nu. Det beror säkert på ett antal faktorer men en av dem är nog att jag helt enkelt cyklar lugnare. Det är en ovan känsla. Jag är normalt tjejen som cyklar utan handskar i minusgrader för “orka handsvett” liksom. Nu är jag ett påbylsat knyte bakom styret. Men kanske bra? Kanske kommer jag tåla sommarhettan (min kropps värsta fiende) bättre? *hoppas hoppas*

✰ jag har en sämre eller snarare förändrad, balans. Misstänker att detta är bara början – magen är inte så jättestor nu. Men balansförändringen beror inte bara på magens storlek. Det är kanske den enda förändringen som verkligen stör mig. Men jag biter ihop och anpassar mig.

✰ jag är fegare eller om vi uttrycker det politiskt korrekt, mer försiktig. Det hör nog både ihop med min förändrade balans och att man inte längre har enbart sig själv att ansvara för fysiskt. Jag tänker förstås sakta men säkert jobba bort fegheten när det är serious cycling shit dags någon gång igen men tills vidare är jag en liten darrig skogshare och det får vara okay.

✰ jag är förstås omfångsrikare och tyngre. Förutom omaket med att leta nya träningskläder och att farten i backarna är längre så är det en tydlig och välkommen förändring. Kroppen är så fantastiskt grym på att veta hur äta och se ut för syftet och så känns det fint att bidra till att vi är alla slags olika cyklister där ute på vägarna. Både kropps- och livsskedesmässigt!

Puss och här är en kul berättelse på temat.

English: Four months into my pregnancy, there have been some changes in the way I’m training and experiencing the training. The changes fascinate me although it’s quite a job to get used to this new version of me!

Vad ser ni när ni öppnar dörren till städskrubben på jobbet?

En städvagn full med städgrejer, en mopptrasa på tork, en kollegas pendlingshoj, det röda ridleybygget, en blå plasthink och ett gäng hushållspappersrullar, vad annars?

Jag var tvungen att studera städskrubben noga jag för att se alla de där grejerna. För när jag öppnar dörren (minst ett par gånger under dagen erkänner jag, som ett förväntansfullt barn) så ser jag vägen. Ser ni vägen? Ja, även denna smala häststig är en väg – hela två faktiskt! Jag ser kvällssolen. Jag ser den vårsprickiga asfalten, jag ser gruset, jag ser stigarnas barrtäcke, jag ser friheten, jag känner bröstet höja sig högt, andas ut, komma bort från staden, bort från shoppinggatorna. Ibland köra med klubben. Ibland köra med någon kompis. Ibland som så ofta nu när jag är i extra stort behov av tyst hjulmeditation, köra solo. Idag är en av mina många och favorita arbetsdagar sedan ett antal år tillbaka. Idag är en torsdag med cykeln på jobbet.

En mobilsnap från bäbiskuleperspektivet.

Hej.

Just nu under graviditeten så passar jag som jag berättat tidigare att träna sånt jag i vanliga fall skiter i inte riktigt tänker på att träna för tråkigt om än nödvändigt (även om jag har blivit mycket mycket bättre på det under de senaste två åren vilket har gett grymma cykelstyrkeresultat). Jag har dessutom ett viktigt bak-i-huvudet-mål – att bibehålla tillräckligt mycket styrka och smidighet för att inte hamna i skadeträsket igen när det väl är dags att återuppta den cykelspecifika träningen. Och för att förstås vara en rörlig morsa som orkar härja, leka och äventyra med bäbis men det är ju en självklarhet.

Därför styrketränar jag nu med en nyfunnen glädje. Igår tränade jag dessutom på ett lite gymmigare gym än det vanliga F&S-gymmet nämligen Actic på Kristiansborgsbadet. Har ett klippkort där så lika bra att utnyttja. Alltså Friskis är grymt fräscht och rent och trevligt etc. men det är så himla snällt och reko där med träning ska aldrig handla om prestation utan bara om glädje-lappar på klädskåpen att det är lite svårt att känna sig riktigt farlig därinne. På Actic däremot är det lite råare, lite fulare, lite mer metall, lite mer svart skinn och yeah liksom. Alltså jag vet att det är en himla löjlig grej det men jag tror det finns de som håller med mig. Jag kommer ändå alltid vara en F&S:are 4life men det är kul att vidga sina gymvyer med jämna mellanrum. Så jag vidgade gymvyerna igår och testade minst tre för mig nya maskiner. Varav en riktigt otäck en där armarna fick vinklas i helt omöjliga vinklar innan man kunde påbörja själva övningen.

Tittade under träningen på alla duktiga cyklister som svettades inne i spinningsalen en glasruta bort. Och på alla babysimföräldrar en annan glasruta bort. Drack kallt härligt vatten ur min träningsbidon och ute härjade aprilsnön.

Idag kan jag fortfarande röra på armarna men känningarna är på väg. Imorgon blir en stel dag men då står utomhuscykling på schemat och vem behöver överkroppen då? *blinkar tydligt*

Puss!

P.S. Har förresten av en tjejkompis fått kritik om att det är mycket graviditet i bloggen just nu. Farhågorna uttrycktes över risken för läsarbortfall. Så är inte fallet utan tvärtom, tack för omtanken. Cykelkatten har aldrig varit en renodlad träningsblogg utan en icke-kommersiell, personlig blogg med cyklingen och träningen som den röda tråden. Och sedan är det bara att gilla läget – kvinnor blir gravida ibland. Märkligt att ingen uttrycker samma omtanke om ens bloggs läsarbestånd när man är sjuk eller bortrest och offline i en månad. Att författa en personlig blogg utan att nämna det största som händer en just nu och påverkar det mesta av ens vardag vore helt omöjligt (jag försökte ju i början där men blev nästan deppig av att smyga runt). Och varför skulle jag ens vilja göra det? 

Hej folksis, läget då?

Just nu känner jag mig

skönt blasé

Inte för att jag någonsin varit en som har koll på det där med storhelgerna och annat kalendariskt (eller heter det kalendrigt?) men sedan jag har blivit gravid – eller snarare insett att jag är gravid, för det tar ett tag att sjunka in kan jag lova er! – så är det på något sätt ännu mindre intressant med vad kalendern visar. De enda dagarna jag håller stenkoll på är förstås onsdagarna för det är då mina gravvisveckorna börjar. Sedan försöker jag ha koll på mina barnmorske- och ultraljudtider men där är det svårare för dem har även Jonas koll på. Och så fort jag inte är ensam om att behöva ha koll på någonting så släpper jag liksom ansvaret. Samma sak under cyklingen eller bilkörningen. Cyklar eller kör jag själv så hittar jag lätt och kommer sedan ihåg de nya vägarna. Så fort jag inte är ensam utan kör med någon annan som kan så släpper jag undermedvetet ansvaret och när turen är slut så vet jag knappt var vi har varit! Knäppt men så funkar det. Jag har förstås inget som helst dåligt samvete för att jag inte kommer ihåg diverse datum på fritiden. Snittar man 2-5 möten och typ 20 spontana samtal om dagen på jobbet samt har en ansvarsposition i åtta projekt samtidigt så är skallen i behov av annat än att komma ihåg saker i det privata också. Speciellt om man fortfarande inte kan sitt eget telefonnummer ty så gott som sifferblind. Tur det finns kalendrar, papper, pennor, sms-påminnelser, mobiler och pojkvänner <3

oskönt nervös

Nästa vecka är det dags för Studieförsök nr 2. Jag är en mallig försökskanin så jag kallar mina ultraljudtillfällen för Studieförsök. Jag och bäbis är med i en rädda framtida barn-studie så våra ultraljud är rätt torra tillfällen då det mäts och antecknas och där krångliga begrepp haglar över mina tårdränkta moderskinder. Studieförsöket nr 1 var så vackert och mäktigt att jag darrade och febrades kvällen ut. Sedan blev jag lugnare men nu är det samma känsla igen. All oron, all förväntan, sedan oron igen. På det sättet ogillar jag det välsignade tillståndet. Aldrig får man vara viss och ifred. Nu längtar jag till att barnet börjar sparka så jag slipper vara orolig varje gång magen inte småvärker som den annars gör.

snygg

Jag må känna mig urtråkig som är naturligt mörkblond istället för onaturligt eldröd men jäklar va håret mår bra! Det gör det säkert för jag cyklar lite mindre nu också. Färre turer är lika med färre hjälmsvettillfällen. Resten kan ni räkna ut själva. Och huden, helt fantastisk. Peppar peppan. Graviditeten är ett långt projekt, kommer säkert att åka på diverse åkommor längre fram. Men en måste ju njuta när tillfället ges aight?

träningssugen

Träningssuget är som kaffesuget. Försvinner aldrig. Eller okej, imorse när jag cyklade till jobbet med den våta regnsnön sökandes innanför kjolen så var kanske inte träningen det jag tänkte på. Men annars så! Förra veckan blev inte särskilt lyckad träningsmässigt då jag var mest sjuk. Mest promenader. Söndagscyklingen blev lyckad, igår var jag tvungen att vila. Idag är jag dock pigg nog att gymma så gym får det bli. Är vädret fint imorgon så cyklar jag på morgonen. Torsdag blir det definitivt cykling och någon gång i helgen med.

bilfri

Gammpassaten blev såld igår! Det var både skönt och småsorgligt förstås för jag gillade ju gammpassaten. Killen som köpte bilen fick med sig Turbärsburken (som legat i passaten lika länge som den har existerat, ungefär), en engångsgrill och ett gäng festliga blandskivor med raggartema. Rulla fint nu SYD och ge fan i att paja det första du gör för då skäms jag lite. Utan SYD är jag bilfri ett tag till. Rogivande, till nästa gång man behöver frakta något tungt eller fara långt. Men det är sedan det, får bli en ny bil då.

cornichonsugen 24/6

Joråsåatt.

Puss på er och hoppas ni mår bra denna tisdag!

Bilderna till inlägget är förstås
målade av den fantastiska
Fat Cat Art-mästaren för det är precis så jag känner
mig nu när jag är gravid.
Som en expanderande, fluffig, rödlätt sak mitt i livets konst.

Vet du hur jag får ihop träningsmängden som krävs trots att jag har familj, pendlar och jobbar som chef? Jag prioriterar träningen!

Har du inte råd med att köpa kvalitetsmärkeskläder till dina barn? Det har jag faktiskt, men det för att jag har lärt mig att spara och prioritera vissa utgifter. 

Tycker du att jag ser fräsch och fit ut? Tack! Det handlar om att prioritera hälsan. Hälsan kommer först.

Fy fan vad jag innerligt, öppenhjärtigt avskyr begreppet prioritera. Inte i vettiga sammanhang som att göra-listor på jobbet, eller träningsplaneringen förstås, men just i sammanhangen som exemplen ovan. När personer som uppenbart saknar förmågan att inse att alla inte har samma sociala, ekonomiska, fysiska eller psykiska förutsättningar som de själva tror sig sitta på den universella lösningen – att kunna prioritera.

Förutom att vi får stå ut med de självutnämnda prioriteringsgurun i de sociala sammanhangen på jobbet och på fritiden så matas vi med prioriteringsmantran via träningskanalerna på Internet. Människor som gärna glömmer att lägga vikten vid all avlastningen och den trygga socioekonomiska botten de står på, men som gärna lär ut prioriteringsläran med sitt eget liv som exempel.

Jag förstår att man blir något fartblind. Vi människor har lätt att vänja oss vid den goda levnadsstandarden. Har man det mesta ordnat hemma och börjat tjäna så pass mycket pengar att två tusenlappar mindre i månaden inte är någon större förlust om man får jobba deltid så har man lite svårare att förstå komma ihåg varför alla inte skulle kunna jobba deltid.

Har man en gång börjat cykla i de finaste skräddarsydda cykelkläderna som håller passformen säsong för säsong så har man det lite svårare att förstå komma ihåg varför alla inte kan sluta köpa massproducerade syntetiska trasor och börja klä sig i kvalité istället.

Och har man aldrig behövt gå till socialen för att be om bidrag trots att man snittar ungefär femtio arbetsansökan i månaden så har man kanske lite svårare att förstå varför alla inte jobbar trots att det finns ju så många jobb.

Jag kräver inte att alla ska gå runt och hela tiden känna något slags kollektivt dåligt samvete för de som har det tuffare. Jag kräver inte heller att de som haft det dåligt och fått det bättre (tack och lov!) ska hela tiden känna något slags skuld för att de inte längre köper tänker på samma sätt som de gjorde när de var fattiga, eller sjuka, eller skilda, eller ledsna, eller på något annat sätt låsta.

Men jag önskar att människor… vi, alla som är stolta över våra framgångar, eller glada över våra möjligheter, inser att det inte handlar om något recept vi har följt som är lätt att kopiera och applicera. Det handlar inte om att vi helt enkelt har prioriterat rätt. Till och med något till synes så enkelt som att handla rätt i ett rätt ögonblick kan bero på tusentals saker – ens uppfostran, ens miljö, ens mående, ens bildning, tiden på dagen. Graden koffein i blodet. Halten blodsocker.

Låt oss fortsätta dela med oss av våra sätt, metoder och kunskaper. Men snälla, låt oss sluta säga åt andra att det handlar om att prioritera som det viktigaste steget till förändring. För det är precis tvärtom det allra sista steget. När allting annat har klaffat.

Puss.

Sjuka pojkvänner är som ena superkändisar. Skygga och omedgörliga. Men någon bild måste jag ju ha till inlägget, som har slarvat och inte tagit någon vettig bild under dagens cykeltur? Så då fick det bli ett just-in-time-photo: mina trötta ben, min skygga kändis och min Ridley.

Idag vaknade jag ganska förstörd efter en av dessa drömmar som hade kunnat varit sanna, eller som upplevs som sanna i alla fall. Vaknade mitt i en flott Broder Daniel-spelning som var mer som om Queen hade satt upp den visuellt men det var BD:s låtar som spelades och Henrik Berggren som sjöng. Och bilen där vi två satt samtidigt som spelningen pågick i sekvenser vägrade bromsa och vi visste att vi skulle vakna igen men vi gjorde inget åt det utan skrattade och fortsatte styra bilen nerför backen, på den tomma knöliga cykelbanan, ner mot havet.

Eftersom Jonas vaknade förkyld vart det ingen cykling för honom utan han fanns kvar där i sängen och jag låg där hur länge som helst, ville inte släppa taget om honom. Det dracks kaffe och åts marsipanbröd och kändes på magen och pussades på älskade, levande, mitt och drömmen började blekna med små minnesskvalpar kvar, och så BD på hjärnan förstås.

Jag åt en snabb frulle och lycrade upp mig för det ombytliga aprilvädret. Tanken var ett par timmars jobb och någon timme cykling men då jag hade glömt helgpasserkortet hemma så blev det bara cykling (buhu liksom) istället. Och en tung tanke på att behöva gå upp riktigt tidigt imorgon bitti för att fixa med det som hade behövt blivit fixat idag. Men cyklingen var härlig, speciellt med tanke på att det var första turen efter förkylningen. Jag hade tydligen klätt mig perfekt för en lugnare tur – långbenta paddade tights, långärmat underställ med varmare sportbh under, tunna yllesockor på fossingar, och så softshelljackan på överkroppen. Tyvärr är kissnödigheten allmänt hög i mitt graviditetsskede så jag måste stanna lite väl ofta för att riktigt trivas hela vägen. Men det var en liten petitess. Fick kanske tjugo procent medvind, resten kant- och motvind men sådant bekymrar mig inte så värst nuförtiden för har inga fartkrav utan ska bara fram ju. Strava här ↓

Puss and we’re alright, we’re alright yeah yeah yeah yeah yeah.

 

English: Last night, I dreamt both strange and beautiful and woke up in vain but also with some good music on my mind. Then I went out riding, and now I’m home taking care of my poor sick boyfriend. Have a nice Sunday!

En osminkad selfiesanning är bättre

än tio… äh 

Hej från bloggsvikarn. Nädå, har haft varken nån tid eller nån ork eller nån mojo helt enkelt. Lagt dock den lilla biten som vart kvar på att umgås med käraste Nadja och bäbis-Noel som gästat mig från Göteborg, hälsa på min familj i Stockholm, sova uselt i två nätter och därav vara otrevlig mot hela världen men mest mina nära typ (var med andra ord glada att jag inte bloggat <333), sen repa mig och spendera hela lördagen dagdrivandes på Söder med min nu modemedvetna lillebror som fick mutas med en hårvax från Toni&Guy.

Är nu på tåget hem till Västerås och min förkylda Jonas som har varit stoisk och inte bett mig att dra åt helvete trots otrevlig igår som sagt. Tänker be om ursäkt med hjälp av pizza och lakritsgodisar jag köpte under fredagspromenaden. Sedan ska jag däcka och imorgon blir det både jobb, blogg och träning.

Puss och hoppas ni flyter fint.