Författare: ck-admin

Stora tankar förtjänar ett storslaget ackompanjemang

Afton riders!

När beslutet att i år satsa på enbart mountainbike och cross* hade landat i mig så blev jag för en sväng smått orolig.

Socialt feg av naturen åkte jag direkt på att fråga mig själv:

Men hur ska jag, som inbiten bockstyrecyklist som knappt kan namnen på alla skogsvänliga komponentgrupper, överleva i mtb-världen?

och

Kommer bergslagsvargen och tar mig för att jag vägrar baggy shorts och vätskerygga?

Nädå skojar. Jag är ju faktiskt inte helt n00by som mountainbiker. Körde en del fiiin cykling på några av Sveriges härligaste stigar på min gamla Canyon you can call me-Al och gjorde som bekant tracksen osäkra som den dumdristigaste gravida skogscyklisten någonsin (om man frågar mina vänner i alla fall). Men det var ju liksom ändå bara på skoj och som komplementträning snarare än som hundraprocentig satsning. Men i år är det allvar.

Jag gillar när det är allvar!

Nog för att jag är ihop med en mycket snäll mountainbiker som påstår att jag är både teknisk och stark om jag vill (mycket snäll är han förstås men jag får väl suga åt mig) och nog för att typ hälften av mina cykelvänner också är och testar rakstyresidan – men jag har ju inte kört ett enda MTB-lopp ännu. Fatta

helgrön på att tävla/motionsloppa i MTB!

Fräsch,

bäbis,

virgin!

Har i och för sig kommenterat MTB-race och det med beröm (förutom den där stackars långhåriga pojkens pappas Kallar du min son för flicka?-orden men men) och tävlar i CX vars race liknar MTB-race så inte helt n00by där heller men ändå…

att kommentera andras lopp är ju inte samma som att köra själv.

Hur kommer jag att känna mig när jag står där på startlinjen i mina snortighta plagg med tydliga märken från road rashes?

Kommer jag att ha fantomsmärtor i min icke-existerande bock?

Kommer jag att ångra min vägran att ha vätskerygga? 

Så många frågor. Både läskigt och spännande.

Grejen med mig är också att jag förutom att vara socialt feg av naturen är lagd åt det där kunskapstörstande I want it all-hållet. Det innebär att jag inte tycker om att vara halvbra på någonting jag gör och kunna lite halvmycket om det. Och då är ju att hoppa in i en ny gren så himla tacksamt! Tänk så mycket roligt att lära sig? Alla tekniska detaljerna? Alla små och stora nörderierna?

Och tänk att kunna dela med mig av all den kunskapen till er

– obs obs inte genom att söndertipsa er förstås

utan genom att ni får hänga med mig på detta nya kapitel i mitt cyklistliv och vi lär oss tillsammans?

Det kommer att bli så skoj och grymt. Det vet jag. Vi som kör myckrt cross brukar vara rätt duktiga på att avgöra om en crossie kommer från landsvägsvärlden eller MTB-världen. Det märks på körsättet, stilen, till och med attityden (även om man kan missta sig förstås). Tanken på att kombinera det bästa av de tre världarnas träningstekniker och mindset för att skapa en stark och nöjd cyklist 2018 gör mig full av glad förväntan. Och förtjänar ett eget inlägg *antecknar*

Och lagom till bergslagsvargen kommer ikapp mig och den cykelrosa™ Treken som blir min skogshingst i år så är det dags för crosscupen som i år kommer att köras med liiite nya muskler.

Nåväl va tror ni –

kommer jag att överleva i mountainbikevärlden?

Puss.

* no roadievänner no cry ok? Det blir förstås en del lvg också. Fast inte som huvudthing i år. Men fan ta min svengelska i detta inlägg! 

Hej jag är sådär slakmoteförkyld läs varken heldäckad eller helkry, mycket deppig över att inte kunna komma ut vare sig på cykel eller på skidor i helgen, ganska deppig över att jag inte ens orkar gå en superlång vinterpromenix med mina grabbar och lite deppig över att leveransen min multisportvagn är försenad så jag får den inte förrän början på mars. Det sistnämnda är i och för sig bra eftersom jag då förhoppningsvis hunnit bli frisk och kan börja sporta med den istället för att bara unboxxxa den och sedan glo på den. Nåväl, ute är världen teatraliskt fin med all snön, min Ivar är supersöt i sin randiga yllebody och Jonas prasslar med sin godispåse. Dags att borsta tänderna och göra något härligt utav denna dagen också. Mindre roligt för benen behöver inte betyda mindre roligt för hjärtat eller hur?

Puss och ha en underbar lördag vare sig ni är frisk, sjuk eller fågel.

Hah!

Skulle ner och hämta barnvagnchassit (stuvar in Hoppetuss in i liggdelen uppe i lägenheten och sätter sedan ihop ekipaget innanför husporten) och slogs av hur klockers synen som mötte mig beskriver vår petite familj.

Familjen Hjul eller vadå?

Ivar Hjul

Jonas Hjul

och Katja Hjul.

Man skulle också kunna trycka upp fotot i någon kluristidning och ba ”Hitta alla hjulen på fotot (Rätt svar hittar du på sidan 58)”.

Eller snarare alla däcken? (och då är det ni ser enbart 15-20 % av allt hjulrelaterat bråte vi har och tjuvarna göra sig icke besvär – crossarna är nere i förrådet högst tillfälligt)

Men det är ju vi det. Ett litet gäng som vägrar sitta still – förutom kanske ett synkat ögonblick på kvällen då gitarren strängas om (den behöver jämt strängas om!), teet hälls upp i stora koppar, fåtöljerna värms upp av våra rumpor och bäbisens runda ansikte skiner av överlycka för han får sitta i famnen på en av oss och titta på den andra av oss. Gänget som blivit till tack vare hjulens förmåga att föra människor samman.

Vi är inte ensamma. Likt Amelie från Montmartre blundar jag och tänker på alla som precis i just detta nuet möts tack vare den enda uppfinningen som tål att återuppfinnas varje dag

– hjulet.

Puss och låt ekerglansen skina på er.

Tja! Äventyrsmamman här. Upptäckarglädjen är den vackraste melodin och det bästa är att upptäckten tar aldrig slut, både på mikro- och makronivå. För nog är det ändå en gåva jag har mycket glädje av just nu, att kunna se det fina och spännande i det lilla (hur känslomässigt utmattande det än kan vara som jag skrivit om här i antitråkinlägget) och kunna smitta min lilleman med samma inställning. Egentligen behövs inte så mycket för att man ska upptäcka nya världar med en liten bebis. Blir han äldre kommer det dessutom att räcka med att leka Skattkammarön vid närmaste pöl t ex. Men jag får ofta frågor av bekanta mammor om hur jag orkar vara så mycket och länge ute i de råa vinterförhållanden. Receptet är förstås 1/4 den där upptäckarlusten, 1/4 oförmåga att sitta still, 1/4 naturkärleken och 1/4 smarta plagg och prylar. Så här kommer de – den aktiva mammans smarta materiella vänner som underlättar i äventyren. Voilà!

✔ Kängorna. Jag har alltid trivts bra i kängor! Som alternativt kiddo, som gravid vandrare och nu som aktiv i ur-och skur-mamma. Jag alternerar mellan tre par kängor. Ett par rostbruna Hanwags – kända från den magnifika vandringen uppe vid Grövelsjön i gravidvecka 29, ett par svarta Halti för lite extra kalla vinterdagar och ett par riktigt slitna skinndojs med nitar när jag ska vara fiiin på stan. Tipsar alla mammor jag promenixar med om att skaffa kängor. Postnatala fossingar är speciella och ofta väger vi lite mer än ”vanligt”. Så mycket som vi mammorna går dagligen så är det bara dumt att förstöra fötterna i dåliga platta skor.

✔ Täckkjolen i ylle. Min kommer från Ivanhoe och är det mest fantastiska och versatila plagget för det ombytliga vintervädret. Jag har den alltid med mig i väskan. Så enkelt att bara ta på och ta av. Avskyr få urinvägsinfektioner och skit så ett klart måste för långa utedagar. Googla ”överdragskjol” eller ”täckkjol” så får ni massa träffar för de finns i olika utföranden och material fast jag diggar ylle bäst.

✔ Gunde-kallingen med vindtät front (googla ”Gunde kalsong” eller ”kalsong vindtät front”). Jag vet inte hur många gånger jag har hyllat detta plagget. Jag har två och de är slitnare än vissa skämten alltså. Eftersom jag gärna bär kjol eller klänning så är en sådan kalling perfa. Jag är både skitsnygg och varm om underredet vilket är ju ett helklart win-win-läge.

✔ Powerbank aka mobil- och kamerabatteriladdare. Det är väl lite typiskt dagens anda att ha med sig en sådan men dels så gillar jag ta kort och dels så vill jag kunna ringa Jonas när jag är ute och lufsar med Ivar. Dessutom åker jag mycket kollektivt och vill kunna kolla upp tåg- och busstider. Powerbanken ger mig en känsla av lite extra trygghet. Och kom inte med Hur gjorde man förr innan mobilen fanns?-snacket nu hehe – förr fanns det telefonkurer att ringa från och papperstidtabeller att ha med sig.

✔ Termosmuggen förstås! Termos är överlag en av mänsklighetens bästa uppfinningar men alltså, orka böka med en gammaldags skruvlockshistoria när det finns grymma termosmuggar som är mycket lättare att öppna och dricka ur på vägen? Kaffe är ju ett av friluftsmammas överlevnadsmedel och det smärtar lite att hela tiden köpa engångspappersmuggar. Så – jag älskar min Stelton (Primus Commuter är också en klassiker) och jo, den håller värmen mycket bra. Så tips – köp en bra rejäl termosmugg och inte någon tunn plastig historia så blir kaffedrickarlivet mycket roligare. Förresten. Tänk att det är vår snart. Det innebär citronvatten i cykelflaskan det.

✔ Hörlurar. Utan musiken slutar jorden snurra. Har vi haft skrikfest kvällen innan så brukar jag hellre vilja lyssna till tystnaden i skogen men musiklyssnarlusten kan komma när som så det är lika bra att ha med sig lurarna. Dessutom vill man ju inte missa CYKLISTPODDEN och garva åt sin egen röst?

✔ Bröstvärmare. Två ovala lappar i mjukaste ylle som håller mina matiga behag varma och torra främst när jag cyklar men även när vi är ute med vagnen och det är mycket kallt. Mina kommer från Minimundus, tack Sofia som tipsat om affären.

✔ Extra mat till min Ivar. En av äventyrsmammans virrigare sidor är att jämt hamna lite för långt hemifrån under turerna. Oftast räcker det med att amma någonstans varmt och skönt (säg något café eller någon idrottshall i Mälardalen där jag inte har ammat haha) men ibland måste det in mer mat. Då är ju flaska guld. För då kan man ju fortsätta och det med en nöjd äventyrsbebis och ett gott föräldrasamvete.

Plus: vikbart light regnponcho de gråare dagarna, ett par småcitrusar, applewatchen för kul kolla hur långt man har gått, dasspapper för _man vet ju aldrig, tugg-Alvedon, någon energibar, mörkrött läppstift ty snyggast till väderbitet äventyrsmammefejs och solbrillorna. 

Puss och vi ses ute i vintervåren 🌿👋

Kväll i pejnkejvs folks! (ffs blir så hemskt när man försvenskar engelska ord, låter ba loco krejzi störtlöjligt)

Eh… i alla fall. Här är det – det tredje och ack så efterlängtade avsnittet av CYKLISTPODDEN. Jag vet att ni redan lyssnat på det ett antal gånger eftersom det har gått ut lite länkar här och var men här är i så fall en till länk. Och en liten påminnelse om att –

bli extra jävliga och frågvisa efter att ni har hört detta avsnittet. Vi utger oss inte för att vara några stora inspiratörer. Vår podd är högst icke-kommersiell. Men om ni gillar vad ni hör på så tänk inte längre på oss. Tänk på makten ni – som enskilda cyklister/människor och som en konsumentgrupp – har att förändra världen. Utnyttja den makten. Ställ kraven.

Och glöm inte att tvätta bibsen en extra gång.

Puss och trevlig lyssning – här eller där poddarna bor:

Tredje avsnittet av CYKLISTPODDEN är ett obekvämt avsnitt. Anna och Katja grillar sig själva och varandra när det kommer till det okritiska resursanvändandet enbart för sina egna cykelintressens skull men blickar ändå framåt och ser det positiva med att vara obekväma. Så länge det inte kommer till cykelbibs. För där finns det en historia att berätta som tar det där med bekvämligheten till en helt annan nivå…

Afton kära läsare!

Har precis mixat klart det tredje poddavsnittet av CYKLISTPODDEN jag och Anna (och dj Tuss vilket hörs litegrann) spelade in imorse. Raska tag, eller hur? Fått en lucka nu när Jonas är ute med den mycket arga tandklibäbisen som har varken velat äta ordentligt eller sova ordentligt under eftermiddagen. Jag är hur som supernöjd med avsnittet. Det blev precis som vi hade tänkt oss – ett vasst och aktuellt snack med lika delar allvar och humor och som garanterat inte kommer att lämna ett lyssnaröra oberört.

Till skillnad från stackars ilskna babyn min så är jag tvärtom både hungrig och sömnig idag. På ett nice sätt. Det efter gårdagens underbara men rätt så tunga dubbrepa på närliggande landsvägar. Jag var liksom lite hungrig redan när jag cyklade ut men ville ändå pressa in så mycket som möjligt under tidsintervallen jag hade på mig så det blev att jag körde liiite för länge utan att äta. Resultatet blev att jag fick både håll och magknip from hell och fick ligga ner och krampa på golvet i hallen medan Jonas drog av mig kläderna och Ivar gungade i sitt babyskydd och skrattade åt mina smärtgrimaser så han kiknade. Skratta på åt din gamla mor min son, gör det. Ska skratta back at ya när du glider in helslut med mössan på glid efter något härjigt mtb-pass eller ett schackparti eller en e-sportmatch eller en klarinettlektion eller vad du nu får för dig att ägna dig åt sedan. Kanske berodde krampen förresten också på att jag prompt skulle cykla i mina gamla slikk damtights storleken under gubbtightsen jag kört nu under mina första postnatala turer. Jäklars va tight damtightsen satt, kunde knappt andas. Typ korsetteffekten? Men fan så snygg jag kände mig och det var väl värt det hela eller hur?

På tal om snygg så har jag äntligen beställt en vettig mellansäsongsjacka. Är så less på att glida runt i min omatchande skidjacka anno medeltiden för att ingen av mina cykeljackor är varm eller sval nog åt mig.

Hur som fick jag mig en dos kanoners träning igår. Bromsen låg fortfarande och skavde mot fälgen = träningswin, dubbarna vägde fortfarande tio ton = träningswin, vinden lekte rövare med mig = träningswin och jag fick både slask och snö och duggregn och lervälling up mine = karaktärsträningswin.

Uppspelt? No shit. Förlåt propagandaväder, men det är när det är som jävligast som mitt cyklisthjärta dansar som lyckligast. Dessutom finns det inga dåliga väder. Det finns bara tråkiga glasögonlinser.

Puss, Strava här och don’t try tung hungerscykling at home kids.

krig åt

gå rikt
krig tå
gikt år
gikt rå
gir åkt
tig kår
råg tik
går tik
grå tik
tåg rik

tråkig

Morgon mina äventyrare.

Jag har insett en sak. Sådär lagom när jag är trettiotvå vintrar gammal. Jag är rätt usel på mycket – huvudräkning, kallprat och att hoppa på crossen från vänstra sidan bland annat. Men uslast av allt är jag ändå på att ha tråkigt.

Jag känner en del som liksom finner sig i att ha tråkigt och som nästan gör det till en del av sin livsstil. Som ba jahäpp nu händer det inget och det är tråkigt men så är det ba för att det är så ibland. Som ba jahäpp nu är det tio minuter kvar till bussen, då står jag väl stilla och väntar, med lite Kent i lurarna då. Som ba jahäpp nu kunde inte kompisen gå ut ikväll, jag blir väl hemma och ser på TV då. Som ba jahäpp, den här vägen är inte så rolig men den är smidig så då cyklar jag väl den och så ett ryck med axlarna på det.

Jag förgås av att ha tråkigt. Begåvad (eller straffad?) med korttidsminnet som en guldfisk, noll respekt för pengar (har aldrig haft nå många ändå så orka samla på sig) och en fantasi som… eh glömde just vad det var som… i alla fall – så fort jag får det lite tråkigt så sätts liksom någon försvarsmekanism in och så gör jag allt i min makt för att få i alla fall liiite kul under tiden. Även om ”tiden” är de tre minuterna jag måste vänta på bussen en regnig dag. Eller de fem minuterna det tar att läsa ett viktigt stycke i en lärobok fast det är mycket roligare att titta ut genom fönstret och drömma bort sig.

Ah men grattis då tänker ni. Hashtag #carpeminute på dig då tänker ni.

Fast det är inte riktigt så nyttigt och käckt som man kan tro. Det är faktiskt ofta rätt så förvirrande.

Det är till exempel ganska kostsamt (och inte alltid så hälsosamt) att alltid ha en chokladbit nära för tråååkigt att dricka kaffe blankt. Då kan man lika gärna avstå?

Samma när det kommer till fritiden. Fatta vad rik jag hade kunnat vara nu om inte så gott som typ 80-90 % av min inkomst gått och går åt de evinnerliga påhitten som kort- och långresorna, diverse utflykterna, cykeläventyren etc. ”vardagskonsumtion”? Men fatta så brutalt understimulerad och uttråkad jag hade varit. Och inte ens en promille så kunnig på kulturgeografi hehe.

Och fatta vad ännu rikare jag hade kunnat vara om jag istället för att (strö)handla efter principen Åh jäklars va sugen på finska piroger jag vart nu! (stor)handlade efter veckomatsedel och förnuft? Men det är ju så tråååkigt att äta bara för att bli mätt?

Hade jag inte börjat rita häftiga saker i snön med en pinne under tråktiden jag väntar på bussen så hade jag nog inte missat den.

Hade jag inte börjat tänka dreglande tankar på en mastig smörgåstårta under en begravning för att ha något att se fram emot efter det tråkiga mässandet i kyrkan så hade jag kanske sörjt ordentligt då och inte två år senare och när alla andra hade gått vidare.

Hade jag inte käkat Turmat och lekt tempostyre med gåstolen mellan värkarna under det annars rätt så monotont smärtsamma förlossningsarbetet så hade värkmonitorn suttit kvar och de hade satt in ryggbedövningen och värkstimuleringen tidigare och födandet hade kanske inte gjort så fruktansvärt ont så länge. Men man kan väl inte ha tråkigt under tiden man föder barn? Barn handlar väl om roligt?

Och hade jag inte lekt radioprogram med mig själv (antitråkighetstricket sedan barndomen, man är både programledare, intervjuobjektet och framför låtarna) under tiden jag cyklade på Hallstavägen – en väg så platt och ibland så outhärdligt tråkig att den förtjänar ett eget inlägg – så hade jag kanske noterat den mötande klungan, vinkat hej tillbaka och därmed undvikit att bli klassad som en dryg tosing som dessutom pratar med sig själv.

Ja hörni. Egentligen vore det säkert bra att kanske bättra på sin tråkighetsuthållighet. Att inte dra igång fantasin och hamna i andra världar så fort den riktiga världen inte stimulerar. Att inte hela tiden se ett kungarike av färg med små bevingade andar som bebor det där andra knappt noterar den dammiga blomsterrabatten bredvid stationens papperskorg. Och sedan inte kunna somna på morgontåget för att sagan byggs upp i huvudet.

Att utan ansträngning se det fina och spännande i det lilla är absolut en gåva. Men den har sitt pris. För det är verklighetsfrånvänt. Det är allt annat än jordnära. Det gör fallet ner mot verklighetens djävulskap mycket hårdare. Det är flummigt och oresonabelt och det gör att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att finna ro för världen är just tråkig ibland, det är liksom halva poängen…

Fast vänta nu, vilken av världarna? 🎨

Gomorron folks!

Glad fredag!

Kväller i stugorna!

Imorse låg jag och lyssnade till det som skedde ute och kom på mig själv med att tänka på lite nya fågelläten. För att vara fågelfobiker nummer ett i världen är jag ändå intresserad av de små monstrens läten och vissa var banne mig ruggigt våriga.

Sedan gick vi ut och nysnön föll i drivor och barnvagnsföret var trööögt och man ba nähäpp, inte är det riktigt vintervår än här i det gamla sjöbottenriket. Tji fick ni era fjäderflygfän.

Jag har varit en dålig bloggirl den här veckan, sorry. Tyvärr är jag inne i en av mina sömnlöshetsperioder vilket gör att jag är lite åt det halvdöa hållet dagtid. Hur tidigt eller sent jag än lägger mig så varvar hjärnan upp vid tretidens mat- och blöjbyterepa och sedan är det kört. När jag väl stiger upp vid sjusnåret så är jag tröttare än när jag la mig. Lägg på en hel dag ståhej med en mycket aktiv fyramånaders med bra tidig tandsprickning (!) plus annat ärendejox på det så förstår ni varför jag inte är så kreativ i skallen och flink i fingrarna när jag väl får en ledig stund över. Det är okay. Sömnlösheten kommer och går, det blir nog bättre snart. Det viktigaste är att Hoppis sover fint och är pigg och glad när han är uppe, resten löser sig.

Jag hade tänkt att på allvar ta tag i styrketräningen på lokal men det kom av sig i och med sömnbristen. Att rådäcka vid nio har varit typ enda alternativet för att orka vara en någorlunda fungerande person och en värdig mamma dagtid.

Jag har då istället passat på att njuta av dagsljuset under våra utetimmar. Trots det grådassiga vädret har jag och Ivar lyckats gå ett gäng finfina mil både själva och med sällskap – och snacka om styrke- och balansträning att dra upp vagnekipaget uppför björnöfemmans isiga brantbackar eller hur Frida?

Ryggen och magen har fått sig några omgångar spontana övningar och det har dugt så.

Ja hörni. Bara detta inlägg har tagit mig en hel dag att skriva. I mobilen. Som vanligt. En sak i taget…

nåväl. Det har i ärligehetens namn varit lite skönt att vara rätt icke-kreativ den här veckan. Nästa blir en salig blandning av poddinspelning(ar?) och en poddsändning, kanske kommer jag iväg på de där gymträningarna och så ska jag fortsätta med den där andra träningen som sker inne i hjärnan och i hjärtat.

Men först är det helg med mina älskade grabbar och så förhoppningsvis lite cykel på det. Och sömn.

Nu blir det kvällste och studera boken ”Tråkiga vykort” jag inhandlat på Myroena för tjugofem kronor. Puss.

Hej och glad alla hjärtans på er kära läsare.

Ni vet väl att jag tycker om er? Bra. Då är den biten avklarad så kan vi ta itu med den största kärleken –

för idag fyller mitt utanpå kroppen-hjärta tuff-tuff-tåget Hoppetuss hela fyra månader. Fyra månader! Att tiden går så fort? Från pytteplutt som mest sov med sin sköra tumsing i munnen till en flott knubbig pöjsch med lika nära till skrattet (dagtid) som till gnällnerven (kvällstid).

Vardagen med ett litet barn är en tuff vardag. Det är ont om tid till det mesta annat än just att ta hand om bebisen och att vara med den. Det stör mig inte för det är precis så det ska vara men fanken, nog är det skönt kvällstid när Jonas är hemma så jag får gå på toa utan att en viss ung man håller koll på allt jag gör därinne gungandes i sitt älskade babyskydd.

Jag tror starkt på den gamla klyschan att barn inte gör som man säger utan de gör som man gör (på tal om toa eller vadå?) Jag tror på att inkludera min Ivar i det mesta jag och vi hittar på fast på hans bebisvillkor förstås. Det snackas mycket om ”livspusslet” men jag vill att tiden med mitt barn ska kännas så lite ”pussel” och så mycket harmoni som möjligt – i alla fall så länge det går, tack arbetarrörelsen för föräldraledigheten med flera föräldraförmåner! Nyckeln till harmonin är enligt mig inte tio barnvakter och hundra schemaläggningsmetoder (även om det förstås kan underlätta för den som måste). Nyckeln till den är att helhjärtat följa barnets rytm och att ge honom den tiden och den uppmärksamheten den lilla människan behöver. För oss kommer det naturligt mer och mer för varje dag helt enkelt för att Ivar är en mästare på att signalera tydligt (115+ decibel?) varje gång han märker att mamma eller pappa inte är riktigt med i nuet liksom. Vem behöver mindfullnessappar när man har en unge liksom?

För mig handlar det också om att faktiskt ha roligt och givande ihop med min son – och just där kommer de gemensamma aktiviteterna i bilden! Lika mycket som han på ett naturligt sätt lär sig att anpassa sig efter oss och den världen han är född i, lika viktigt är det för mig och oss att anpassa vår värld efter vår son. Vissa saker är heliga för bebis – som till exempel sömn- och matrutinerna, den dagliga dedikerade musik- och dansstunden och minst en halvtimme utevistelse varje dag oavsett väder och tingens tillstånd. Men sedan kommer de där andra påhitten som än så länge mest är till mest för oss vuxna men som jag är övertygad om på sikt skänker Ivar samma kärlek till att finna rörelse, lärdom och nyfikenhetens glädje som vi redan känner och som vi båda fått med oss barndomsifrån. Det gäller att ”anamma” det sköna och det goda redan från början. Därför är Ivar en lika flitig museum- och skogsbesökare som tåg- och bussresenär.

Och därför är han med när mamma tränar, inne som ute. På tal om ute så är vår fyramånaders inte längre en sovande lillpirog varje gång vi är ute med vagnen (fast till slut så däckas det varje gång). Nu tittas det och roas så mycket mer vilket är roligare både för bebis och för mamma. För varje dag blir vår interaktion mer och mer synligt givande för hans utveckling – och som det kommer ut prat från den lilla dreggelmunnen! Fast kanske inte just under färden. Då stirras det mest. Men efteråt, ojoj!

Den strax under sjuttio cm långa kroppen är starkare och stadigare och barnet är tryggt och lugnt vilket gör att jag känner att vi är redo för presenten jag har sett fram emot länge att ge vårt lilla drömlag –

en lätt, fjädrad och snygg (#lidamedstil ofc) multisportvagn förstås!

Jag har sedan bra länge researchat, testat, googlat, hört med folks jag känner och folks jag inte känner men som kan sin grej och kommit fram till att det är en Thule Chariot Lite 1 som känns bäst nu och i längden. Så en sådan blir det och som jag ser fram emot alla uteturer med den. Och jo – jag kommer förstås att fortsätta med värdiga barnvagnspromenader med Tuss vänd mot mig i emmaljungan och inte framåt som i thulisen så ingen behöver oroa sig för barnets kognitiva utveckling.

Det var den stora presenten det (Jonas bullitthoj får vi vänta med till Ivar är ett år minst i alla fall).

Den lilla presenten blir desto finare. Rekommendationerna trogna har vi väntat med det till idag – Hoppetuss ska få sin första smakportion! För det har vi inhandlat de sötaste morötterna.

Jag ska vara ärlig med er folks. Jag vet inte huruvida jag är en bra eller en dålig förälder. Jag vet inte om allt jag gjort och känt under dessa fyra månader har varit ”rätt”. Jag har känt mig stark i vissa gärningar och oändligt ensam i andra. Men jag har sedan ett tag tillbaka för första gången i mitt trettiotvååriga liv börjat bygga upp något som äntligen känns som mitt, verkligt och beständigt. Jag hoppas att det kommer att leda till att Ivar fortsätter att växa till en trygg, fri och villkorslöst älskad person.

Nu börjar det bli dags att klä på oss! Snart kommer Frida hit på lite häng och mys. Ikväll blir det till att cykelgymma (ben, rygg, bål) på lokal om sig vill.

Love.

It’s a kind of magic.
It’s a kind of magic.
A kind of magic.

One dream, one soul

alltså jag Katja

One prize, one goal

att få cykla.

One golden glance of what should be.

att för en stund förloras i rörelsen, dansa på känsla på pedalerna, ut genom munnen

It’s a kind of magic.

One shaft of light that shows the way.

när cykeldatorns lyse slås på, cykelglasögonen på

No mortal man can win this day

fast cykling är väl gudomligt?

It’s a kind of magic.

vinterväglagsmagikkk! 

The bell that rings inside your mind

måste ut måste ut

Is challenging the doors of time.

åh! En ledig stund, nu kör jag

It’s a kind of magic.

aha

The waiting seems eternity.

har väntat hela långa veckan

The day will dawn of sanity.

Is this a kind of magic?

No shit it is! Få cykla i det vackraste vintervädret 

There can be only one.

hela luftrummet fullt av små, små snöflingor, mjölkvita slöjan

This rage that lasts a thousand years

så känns det i alla fall innan jag har har cyklat av mig

Will soon be done.

inte helt. Cykling fixar inte alla de trötta såren, raderar inte ut alla farhågorna. Men den ger en kraften att tro lite mer på sig själv och… äsch man mår helt enkelt bra en stund.  

This flame that burns inside of me.

efter några kilometer på den spårigaa 272:an svänger jag in på Vinnersjövägen med underbart, mjukt före av packad snö och känner hjärtat pumpa blod och benen leverera kraft 

I’m hearing secret harmonies.

helt tyst är det bland tallarna, det enda som hörs är min crossmaskins mekaniska läten, mina egna organiska andetag och att musiken återvänder

It’s a kind of magic.

MAGIC MAGIC

This rage that lasts a thousand years
Will soon be done.

done and dusted. Strava här. Glad att jag körde med mycket tryck i däcken. Lite stötigare men bra bättre ”skär” och gjorde det tryggare i snön. Tänk som högprofil i lera – blir mer precist liksom. Underbar tur. Rådjur vilandes i snön uppe på åsen. Ivars äppelkinder väl hemma. My kind of magic.