Författare: ck-admin

Hej kväll. Jag är glad, överraskad och stolt. För idag har jag äntligen knäckt backkoden. På MTB alltså, och vi snackar bra branta och bra stökiga satar. De jag inte riktigt varit någon hejare på under min korta karriär som amatörstigcyklist här efter graviditeten.

Kolla ikväll alltså:

Glider ut på en kortisrunda (tyvärr är det kortis som har gällt nu efter eländesviruset, vill i n t e äventyra fjällcyklingen) här uppe på Häsen-åsen. Är lite trött, lite hungrig, tar tid på mig att värma upp. Kör några kå stök och bök (rötter, stenisar och sådant) och är snart klar med den stigen men så kommer ”femman” med sina ettriga backar och jag ba äsch, jag kan väl köra den med då, får väl gå upp då om det blir för jobbigt. Grejen med femmans backar är att en del är branta, rätt långa (med MTB-mått mätt alltså) och bjuder inte direkt på någon superfartmöjlighet innan (rötter och svampigt typ). Nåväl, jag lägger in någon låg växel, flyttar vikten som jag har lärt mig på papperet och plötsligt så cyklar jag uppför. Säkert. Nötigt men ändå lätt. Utan att känna att cykeln stegrar sig (brr) eller att fega till när det blir som brantast och hoppa av på grund av rena hjärnspöken.

Jag kör första branta backen. Andra. Tredje. Jag kör tillbaka på Häsen-åsen, cyklar uppför en rejäl rullstensbacke som bjuder på ett par smådrop (läs terrasser, eftersom jag kör uppför då) och en bra rejäl lutning.

Jag kaxar till mig och cyklar för första gången nedför backen som skrämt mig förut. Utan att ta till sänkstolpen. Det känns fint.

*studs studs*

På vägen hem undrar jag hur det kommer sig att det har släppt så plötsligt. Tänker på magin, på religionen och om Darwins teori även går att tillämpa på träningspass. Åminns tredje gången på Mallis då jag efter att de första två åren som hopplöst efter i varje klättring plötsligt började komma upp först. Men så kommer jag på att det är förstås inte är någon tillfällighet och sorry Darwin.

Det är:

– cykelinställningen. Jag har dropat ner mig så långt det går och är närmare framhjulet men med en längre styrstam som ger mig mer space framåt i uppförlägen

– min avslappnade mojo, typ semestermode? Mindre stress är lika med mindre analys är lika med lägre harighet

– det är träning, förstås i kombination med studier.

Om jag är en backdrottning nu? Hah absolut inte. Mycket tekniskt och fysiskt arbete återstår innan jag verkligen kan påstå att jag kan climb them all och är tillräckligt lätt, stark och listig för det.

Men dagens ”förlösning” var en bra bit på vägen. Backfrön är sådd. Bara att bita ihop och lita på kroppen och cykelen. Nu kan det bara gå uppför (hehe).

Glad puss på er. Gillar ni backar förresten? Uppför? Nedför?

(låten tillhör förstås den heta queerkrabban i Moana)

Nya mälarpärlan – gångstråket vid Stadsträdgården/Fågelvik
Knäböjer inför Cykelgudarna en sväng.

Hej.

Igår kväll tog jag mig äntligen ut till skogs och bryggs efter vad som kändes som ett Hundraårskrig* fast det egentligen var ett ~fyra veckors krig mot viruset.

Jag kände både en lycka över att äntligen få cykla och en lätt nedstämdhet över insikten att vägen ur sjukdomens dvala inte blir särskilt snabb, så mustursugen är jag nu.

Here comes the summer’s son
He burns my skin
I ache again
I’m over you

Jag hade tänkt mig distans men insåg rätt snabbt att det vore dumdristigt så det blev en liten filosofikortis på 1,5 timme. Mest lillkaka, några tekniska partier men inga som krävde alltför mycket flås. Tordes inte utsätta kroppen för alltför stora påfrestningar helt enkelt.

Hjälm är praktiskt när man skäms

Var dock dum mot psyket och cyklade vilse igen på samma jävla ställe jag alltid cyklar vilse på. Guldfisken är mitt andranamn.

…och inte utan en vurpa, förstås (noterat knäet på första kortet?)

I övrigt gjorde jag en intressant iakttagelse – trots (eller kanske tack vare?) att jag cyklade fullständigt ambitionslöst ikväll så tog jag ett gäng tekniska hinder jag hade tvekat inför förut. Möjligen var det de låga växlarnas förtjänst. Äsch, det kändes lite kul efteråt i alla fall.

Många tror att man missar utsikten när man kör fort.
Det stämmer inte. Upplevelsen blir bara på ett annat sätt
och så har vi ju uppvärmning och nedrull till extra intensivt sådant.

Ärligt talat är jag lite trött på allt det lugna cyklandet. Jag är ingen lugn cykling-tjej. Jag är en lugn cykling-någon-gång-ibland-mellan de hårda träningsvarven-tjej. Men ödmjukheten och medvetenheten är ens bästa träningskompisar och jag kommer inte i Katjaform 2.0 fortare om jag stressar kroppen och huvudet istället för att bli bättre i omständigheternas takt.

När jag väl kom tillbaka till staden var det rätt tomt på folk – de flesta tittade väl på fotboll eller något. Oss gjorde det inget, maskinen, Mälaren och mig.

Puss.

* Hundraårskriget var alltså en över hundra år lång repa av diverse slagsmål mellan England och Frankrike och som till slut ledde till att britterna gav upp idén om att även Frankrike skulle tillhöra dem. Ungefär som viruset verkar tack och lov gett upp sin idé om min hals får man ju hoppas. 

Persikofejs i skultunavägens evinnerliga motvind

Morgon måndag!

Vet ni vet ni vad vi gjorde igår kväll?

Tack chef’n A. för byssorna

Något jag längtat efter ungefär lika länge som jag varit mamma –

till den här solskensmojängen

#foreverbuttfathers

Kvällen till ära iklädd sin nya gröna Abus Smiley och placerad i sin smaragdgröna Thule Lite

Jajjemen – vår alldeles första familjeutflykt på två… sex hjul!

Eftersom jag inte är klar med mitt brukscykelbygge *visslar* ännu så fick Jonas (den i motvinden något tveksamma) äran att dra aerovagnen. Bakom/framför/bredvid cyklade er undertecknade hönsmamma på MTB. Den lilla baktanken hade väl varit att göra några avstickare i skogen men då jag utan överdrifter varit väldigt sjuk och dränerad på livet så kändes det ändå okej och kanske till och med klokt att mest ligga och trampa fint. Okej, någon pyttisstig hann jag med kanske.

Turen gick klassiskt till närbruket Skultuna där vi körde en mellanlandning och bebisjympa. Hur uppspelt är inte Tuss? (fick sota för det under nattningen sedan…)

Ajaj sockorna på sniskan

Jag passade på att kvällssola de nyrakade och njöt av livet litegrann, glad åt att bebisen vår trivdes så under färden. Och drömde om alla cykeläventyren som väntar bakom hörnet och längre, längre bort.

På vägen hem hade vi tack och lov lite mer kantvind än motvind. Cyklade mest bredvid kärran, lyssnade på pluttens glada åh crii åh ghee üüüh och beundrade hans stora ögon lyckliga av att se Vägen med nya ögon.

Strax under tre mil vart det, cirkus enochenhalv timme. Helt lagom för första gången. Strava här förstås.

Nu tänker jag bli frisk och stark(are) inför semesterns fjäll- och bergslagscykling. Puss.

English: Yesterday evening, me and my boys did our first ever ride together. It was pure magic. I’m so looking forward to explore the world together this way.

Hej. Igår kväll fick Jonas punka och fick gå en bra bit på vägen hem från jobbet. Det gjorde att vi fick släppa tanken på dumplings på favvorestaurangen. Istället åkte vi ut och hade en underbar picknick ute vid Anundshög och såg Kvällen från dess vackraste sida. Och allting på grund av… tack vare en cykelpunka.

Vad är egentligen en cykelpunka?

En jävla pest och förbannelse när man vill komma fram i tid –

– eller vinna en placering?

Ett välbehövligt (men självklart outtalat) tillfälle att pusta ut och dra en extra pinkpaus i skogen?

En liten teknikuppvisningsarena?

En möjlighet till gentlemannaskap för vissa

sportslighet för andra

och frigörelse för de tredje?

Den avhängdes möjlighet för återerövring av platsen i klungan?

En besvikelse över att pitstopburken tar slut så fort?

En “dålig ursäkt” i en racerapport?

Ett ögonblick då man plötsligt får ögonkontakt med den som håller i hjulet?

Ett fototillfälle?

Början på en vänskap?

En diskussion kring miljövänligheten med kolsyrepatroner?

En pumpstorleksmätning?

En Aha! Kan man fixa däckrevan med en sedel?-lärdom?

Ett orosmoment för den som vankar av och an hemma och maten börjar kallna?

Den vanligaste cykelmekfrågan på nätet?

En högljudd lagsport

– eller en soloryttares lilla meditation?

The power of punka. Bör ej underskattas.  Bör respekteras.

Har ni några punkaberättelser ni vill dela med er av?

Puss.

OMG idag är det sista dagen som Jonas jobbar. Sedan har vi äntligen vår efterlängtade semester ihop. Vår första långperiod ihop som en familj alltså. Hela juli plus ett par veckor till. Vilken grej va. Kommer att ta ett tag att landa i det känner jag.

Alla tre har längtat så efter att få vara tillsammans ordentligt. Igår fick jag trösta Plutten som hade borrat in ansiktet i Jonas kudde och gnällde papapapa när Jonas hade gått till jobbet. Plutten lilla då.

På tal om Plutten, vet ni vad jag längtar till? När sonen är så pass stor att jag kan storstadstrippa med honom. Tanken på hur mycket kultur, historia och peoplespotting det finns att utforska tillsammans ger mig sådana lyckokickar. Fast storstäder är inte för sommartider de.

Nä, sommartid gäller förstås naturen. Och så även i år.

Vi har inte gjort någon fast tidsplan. Båda har varit sjuka (jag börjar äntligen se ljuset efter tre+ veckor) och har haft fullt upp med annat – lägenhetsförsäljningen, släktbesöken, jobbet och päronlivet.

Men vi har i alla fall definierat vad vi är sugna på och det är

Njuta 

Ivars första sommar utanför min mage. Vår första sommar som tre. Nya mirakel sker varje dag. Vi har en liten babyson att uppfostra och njuta av i sommar. Bästa sommarplanen hittills.

Cykla 

Så klart. Det blir mountainbike och planen är att försöka hinna med cykling både här hemma och Bergslagen och en sväng uppe i de närliggande fjällen. Hela mitt väsen längtar efter att helhjärtat ägna mig åt det jag älskar och det med en frisk kropp.

Men sedan tänker vi också äntligen “skola in” Ivar i cykelkärran – något jag hade tänkt göra för ett tag sedan men som tyvärr inte blivit av än. Jag ser extra fram emot den biten eftersom det är då vi får cykla tillsammans. Igår var vi och tittade på lite barnhjälmar men hittade ingen fitting och snygg nog där vi var.

Turista hajka och sånt 

Se saker, hajka, hälsa på vänner, bada. Var exakt vet vi inte. Sin vana trogen är Jonas sugen på norr – som i Norrland och Norge. Jag är sugen på både och. En sak vet jag i alla fall och det är att jag måste få i mig minst ett par-tre dagar hav. Riktigt hav. Saltigt hav. Kanske västkustenhav? Känner jag oss rätt så hinner vi med både och.

Vila och egentida

Om det är någonting båda vi vuxna behöver som mest så är det vila. På vårt sätt förstås. Varvandes aktiviteter med lata dagar i solen. Nu har jag i och för sig haft lite för många lata dagar i solen i och med den förbaskade sjukan så jag är inte speciellt pepp på att fortsätta “lata mig” fysiskt men jag behöver vila ut huvudet. Få göra lite o-mammiga saker. Få äta en måltid ifred. Få cykla utan mammastressen som rubbar fokusen. Det är sådan vila jag behöver, har behövt länge. Därför har vi bestämt att jag ska få minst ett par dagars solosemester och min plan är enkel – packa apiduran, distansa iväg till något ställe där det finns mjuka sängar och hotellfrukost, övernatta och sedan cykla hem först när jag känner för det. Det kommer att kännas märkligt och underbart i ett tror jag.

Låter det som att vi ändå har ett gäng planer? Visst har vi det. Vad som sedan blir av och hur är en annan femma. Känner jag oss tre rätt vilket jag tror att jag börjar göra vid det här laget så kommer det att bli en skön semester full av wow, lol och en dos av självförvållat #htfu.

Har ni några roliga sommarsemesterplaner? Tell me. Puss.

English: Our first summer vacation as a family starts tonight. I’m looking forward to spend time with out baby son, to ride, to sleep, to get some me time and to enjoy life.

Jag har alltid varit lite avis på de som är duktiga på att varva ner. Personer som bara somnar på tåget (aldrig hänt mig ever ever) eller finner sig i att bara ligga ner eller sitta och trycka på toan i en timme utan att ha en tidning till hands.

Jag är värdelös på att varva ner.

Som mest påtagligt är det efter ett träningspass. Lika trött och oinspirerad som jag kan känna mig före träningen, lika hög och kreativ jag är efteråt (och särskilt numer då varje pass känns som en liten fest). Energi föder energi. Energi göder inspiration. Energi smittar av sig.

Jag vet att jag borde sitta ner och bara äta och slacka efter träningen. Jag vet att allt det andra, det kan vänta tills jag har vilat färdigt. Jag tjatar gärna på mina cykelvänner (hej hej Anna) på att de inte ska gå och dansa eller springa eller vad det nu är kvällen efter ett tufft pass och morgonen före nästa tuffa pass.

Men cyklingen fungerar ju som ett slags petite mort. En wow-katalysator. Jag blir pigg. Hjärnan går på högvarv. Vill dansa till underbar musik. Vill vara kär. Vill umgås med mina vänner. Blogga om mina upplevelser. Hänga på shoppingrundan och pröva något fint för jag känner mig så fin efteråt. Svänga ihop drömmiddagen. Dansa järnet på golvet med Ivar. Kanske tacka ja till den där festen? Skål!

Så småningom är endorfincomedownen ett faktum och jag blir åter “normal” (eller snarare onormal? Vill ogärna tycka att lyckotillståndet är motsatsen till normaltillståndet). En kort intervall nöjt liv – och så slår längtan efter nästa cykelkick till.

Och så håller det på. Kanske är det därför som det är aldrig tråkigt att cykelblogga (och för att cyklingen är så mycket mer än själva trampandet ofc)? I cykler går det. Runt runt, om om.

Tillbaka till nedvarvningen. Jag försöker ärligt tänka på att ta det lugnt så mycket som möjligt. Det var lättare förr – när jag kunde cykla nästan hur ofta som helst. Jag visste att det var alltid nära till nästa pass. Jag visste också att vilan och återhämtningen var nödvändiga för att

– ha bra eller helst bättre ben under nästa pass

– minimera risken att bli sjuk (särskilt viktigt under den kalla säsongen)

– inte träna ner huvudet (även om jag egentligen inte haft något emot att tänka cykel 24/7, sådan är jag när det kommer till mina intressen).

Ingen rocket science med andra ord. Och lika aktuellt är det idag förstås när jag är cyklist och mamma. Kanske ännu mer aktuellt ur friskhetsaspekten. Jag är bombis på att min förkylning inte hade gjort ett lika brutalt återfall om jag vilade ordentligt efter den där femmilaskogsrundan för två veckor sedan.

Men det är så svårt för cykellyckan är en drog. Livet är inte alltid lätt, det är inte alltid kul. Vilket leverne man än för, vilket slags människa man än är så finns vardagen där med sina vedermödor.

Och då tycker jag att man ibland – i alla fall ibland – kan tumma på de där reglerna kring vila, mat, sömn etc om man får hänge sig åt lyckan. Att gå på den där festen. Att dansa till småtimmarna även om benen viker sig av syra. Att sjunga för full (prologhostig) hals när man lagar den där läckra middagen man hade fantiserat fram under passet.

Att ta vara på cykellyckan medan den varar. Att få vara hög och lycklig ifred. Att lossa på reglerna. Kanske inget att rekommendera när man ligger högt i träningsmängden inför ett viktigt race eller så, men nog annars med jämna mellanrum.

För den själsliga hälsans skull. Om man nu behöver en anledning till att låta lyckan styra kroppen ibland.

Puss.

Hej. Plutten min, han gillar att leka bebis-tittut han. Jag är mer för att leka tittut med stora platta kartonger:

För vem* är det som tittar ut här?

En ny tävlingscross?

En skivbromsad racer nu när UCI-herrarna äntligen tillåter skivisar på landsvägen?

En sportgrusis?

En hybrid för att göra pendlingen lite tyngre och litte jobbigare?

Eller en touringkompis?

Som ni vet så har min cykelflotta varit rätt tunn på grund av att jag gjort av mig med ett gäng excyklar under graviditeten. Men nu börjar det åter hända saker.

Den fina blygisen på kortet är först ut och hon är min present till mig själv. Kan ni gissa vilken hoj det är?

Snälla sluta aldrig vara skeptisk min änglis <3

*cyklar är också människor.

Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄

Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan

Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(

The apple of my eye <3

Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.

Mormors 90-talsfrisyr!

Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.

Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.

Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.

På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.

Mammas favvosillar!

Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.

Ett gäng saker var så annorlunda:

~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.

~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.

Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.

Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.

Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.

*mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.

Hej. Häromdagen när jag gick ännu en av dessa kvällspromenader då min mycket förkylda kropp bara skrek Vila! Sova! men Plutten inte ville vila någonannanstans än i vagnen (det händer allt mer sällan men det händer fortfarande) så slog det mig, när promenadendorfinerna kickat in

en vacker, stolt tanke

ett slags försoningstanke

en insikt som sköljde över mig

likt en plötslig midsommarskur

Jäklar vad jag kan nu, tänkte jag. Jäklar, vad jag skärpt mig, tänkte jag. Tänk vad denna period av renässans, överlevnad, spädbarnsvård – ja kalla den vad man vill – har gett mig för superkrafter. Gjort mig harder, stronger och i längden även faster

Här är några exempel på dessa:

💎 Jag har blivit ett ess på planering och ordning. Allt pickel med nappflaskor, blöjor, kläder, nappar +tusen till babyprylar är tröttsamt – så klart. Men det är ingen större skillnad på det picklet från cykelprylspicklet även om jag är en less is more-cykelfilosof av mig. En babys behov lämnar inget åt slarvet. Det har smittat av sig till cykelpicklet. Jag planerar, packar och förbereder mycket mer klokt och snabbt

💎 Jag har blivit mycket mer effektiv när jag tränar. Tidsbristen och den ständiga tröttheten är mina största utmaningar och visst kan jag blunda och föreställa mig lyxen att sova ut, träna och vila ostört en hel helg… eller ens en dag etc. men samtidigt – kom igen, jag är inte först i världen med att ha småbarn och kan Henrik Ö, Maria, Elin, Linkan, Super-Jenny m fl coola päroncyklister så kan jag! Det är ju liksom en sport i sig att få ut det mesta möjliga ur den lilla tiden man har (och att hinna återhämta sig). En sport jag omfamnar med glädje.

💎 Jag har på riktigt blivit nolltolerant mot bullshit. Förr kunde jag till exempel av ren artighet tacka ja till saker jag egentligen inte trivdes med riktigt, eller lägga min tid på att bry mig om det egentligen ointressanta, eller stötta och hålla kvar vid människor som bara tar men aldrig ger osv. Men nu måste jag leva som jag lär min baby. Och jag lär att vara god på riktigt. Inte som i söt och neutral, utan som i empatisk och medveten. I det ingår att lägga tid på det goda och visa bullshiten röven. Det är underbart nice att praktisera detta. Tack farmor, mormor, tack AL. Lämna alla tomma sammanhang. Hänga – on- och offbike med de genuina. Vara stolt över mig själv. Inte låta de avundsjuka och misunsamma komma åt mig.  Och få tusen gånger mer energi över att lägga kärlek på de människorna och de sysslorna som förtjänar den.

💎 Jag är mindre feg. Det är bra märkligt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle bli cykelfegare i och med mammaskapet (vilket jag uttryckte till Fredric i Cykelpappa-poddavsnittet). Men så har det inte blivit. Visst, jag är mer medveten – om omgivningen, trafiken od (tänker t ex skaffa en ringklocka och en liten spegel till pendlarhojen när jag ska cykla med Ivar) men om jag tvekar mer inför hindren och diagonalrötterna när jag cykeltränar? Hell no. När fokusen väl finns där är handen säker.

💎 Jag har äntligen en cool liten tempomage som jag gärna behåller ett tag tills den bestämmer sig för att ge sig av 🕶🌝✨

💎 Jag har mycket mindre ryggstrul i och med att kroppen är liksom mer uttöjd nu. Blir inte längre alltför trött i ländryggen även efter många timmar i dropad sittställning… wii!

💎 Jag har för första gången på många år bättre (!!!) syn! Är fortfarande i chock över att jag nu drar -3.00 istället för -3.75. Det gör en stor skillnad särskilt i mörkret. Hoppas utvecklingen håller i sig.

💎 Jag är en mycket mer miljömedveten cyklist. Att ha barn får en att tänka än mer på framtiden – barnets och barnens framtid. Jag är stolt över att Cykelkatten har gått från en typisk n+1-blogg till att förespråka n=konstant och cyklig cirkulation. Behöver jag inte så köper jag inte och köper jag så tänker jag begagnat i första hand och en hållbar investering värd att spara till i andra hand.

💎 Jag är så mycket mer i nuet! Innan jag fick barn trodde jag ändå att jag var rätt duktig på det där med nuet. Nu vet jag att jag kanske ändå inte alltid var det ändå. Trots att jag är fortfarande en hopplös dagdrömmare med koncentrationssvårigheter och ett huvud full av akuta idéer så är jag bra mycket mer chill och tänker en sak i taget. Det gör att allting känns både lugnare och mer intensivt. Inte minst cykelupplevelsen. Det är fantastiskt.

Glad midsommar på er kära vänner. Föräldrar som barn, för alla är vi det innerst inne och vill leka.

Själv ska jag fortsätta krya mig och mina grabbar, äta tonvis med pärer (med skärgårdssill till förstås) och läsa mina vänners cykel-SM-rapporter

Puss!

Vätternrundan i alla kanaler i all ära – men det är först nu det verkligen suger i min landsvägscykeltarm (man har ju en tarm för varje gren aight?). För nu är det dags för årets cykelhändelse. Cykel-SM i natursköna Båstad arrat av proffsiga CK Bure, ojoj vilken cykelfest på landsväg det blir!

För jo, det är något visst men bockstyre som gör att man inte riktigt kan leva utan att cykla med det då och då och gärna ofta även när man är off-grenen ett tag

Blotta tanken på Cykel-SM gör mig revanschsugen. Bortsett från masters-SM i Sunne då det gick skapligt så har mitt enda landsvägs-SM i elitklassen inneburit ett praktfiasko.

Men det var kul att komma ikapp klungan i den längsta backen

Dels hade jag på grund av diverse omständigheter rätt så olustiga vibbar inför just det arrangemanget. Dels när dagen för linje-SM kom så blev det så outhärdligt varmt och kvalmigt att jag smockades redan före starten. Min vattenlangare AK värmekrockade på cykelbanan och hamnade i busken, min fotograf Jonas värmekraschade och bröt ett par revben (!) och inne på tävlingsområdet och jag fick ett slags värmechock, kräktes efter ett varv och så var det över 🎬

Fast vi hade djävulskt kul dränkandes våra sorger med diverse drycker uppe i glada Sandviken och på dansbanan i Gästrike-Hammarby senare på natten, wehee

På söndag tävlade herrarna och då var det både svalt och blött. Typiskt männen att få det bra, alltså.

Nä skojar. De hade det kämpigt med, med halkan på kullerstenen osv. Det flög elitpojks till höger och vänster hörde jag efteråt :'(

Hur som – är fortfarande något besk över att jag aldrig “fått” chansen att ens vänja mig vid värmesmällen. Men det sägs att det är fint att bara ha startat i ett SM – det är ju meningen att man som icke-über-super-duper antingen flyger av eller knappt tar sig i mål i slutändan. Jag som strulig förstaårselitåkare hade förstås inte räknat med någon placering att tala om. Men jag hade i alla fall velat göra bättre ifrån mig.

Nåväl. Spurtarna vinner inte alpina etapper, berggetterna vinner inte spurter. Katjor vinner aldrig över värmen även om de försöker att träna upp sig så gott det går.

Tillbaks till revanschsuget. Jag planerar ju som bekant att vara på toppen (inte tippen! Obs obs!) när jag är runt fyrtio-fyrtiofem. Jag tycker det är en jävligt het ålder för en cyklist, alltså. Man har både senigheten och erfarenheten och fortfarande ett par gallon explosivitet kvar i kroppen. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att aldrig lägga tävlandet på hyllan helt (varför då? Det är typ den roligaste cykelbiten, ledsnar man på att tävla i en gren så byter man bara till en annan en sväng och så på’t igen) men just landsvägsbiten… ojoj vad jag längtar till att åter vara landsvägsslank, och milstark, och köra långa, och tuffa, och psykiskt krävande, och tjuv- och rackarspeliga turer med andra som älskar rejsig klungcykling…

och så småningom stå i startfållan till det där SM igen. Förberedd, lagom nervös, grymt pepp. Gör mitt bästa. Får… tar mig chansen. Kanske inte bara en gång. Kanske några gånger. Det kommer så klart att ske före min 40-årsdag även om jag inte kommer att ha det för bråttom med landsvägsbiten så länge Ivar är ett litet barn.

Under tiden tränar jag ödmjukt på det jag hinner och mäktar med och hejar av hela mitt hjärta på alla er som ställer upp i årets SM.

För vad var det vi sa – det är fint* att bara ha startat i ett SM. Vilken erfarenhet, vilka minnen. Vid havet dessutom! Och skiter det sig så kan ni alltid messa mig så förklarar jag vägen till dansbanan i Gästrike-Hammarby. Deras groggar och midsommarmusiken får den deppigaste på danshumör.

Puss från fröken förkyld och cykelsugen

* och mycket värdefullt förstås. Alla racestarter är bra träning – att träna på att starta i extra stora, viktiga lopp ger ännu bättre träning. Kan inte tjata nog hur viktigt det är att trimma in alla före-, under- och eftermomenten så att man undanröjer så många mentala och praktiska hinder och kan ägna sig helhjärtat åt att Cykla.