Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄
Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan
Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(
The apple of my eye <3
Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.
Mormors 90-talsfrisyr!
Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.
Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.
Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.
På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.
Mammas favvosillar!
Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.
Ett gäng saker var så annorlunda:
~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.
~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.
Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.
Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.
Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.
*mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.
