Hej kväll. Jag är glad, överraskad och stolt. För idag har jag äntligen knäckt backkoden. På MTB alltså, och vi snackar bra branta och bra stökiga satar. De jag inte riktigt varit någon hejare på under min korta karriär som amatörstigcyklist här efter graviditeten.
Kolla ikväll alltså:
Glider ut på en kortisrunda (tyvärr är det kortis som har gällt nu efter eländesviruset, vill i n t e äventyra fjällcyklingen) här uppe på Häsen-åsen. Är lite trött, lite hungrig, tar tid på mig att värma upp. Kör några kå stök och bök (rötter, stenisar och sådant) och är snart klar med den stigen men så kommer ”femman” med sina ettriga backar och jag ba äsch, jag kan väl köra den med då, får väl gå upp då om det blir för jobbigt. Grejen med femmans backar är att en del är branta, rätt långa (med MTB-mått mätt alltså) och bjuder inte direkt på någon superfartmöjlighet innan (rötter och svampigt typ). Nåväl, jag lägger in någon låg växel, flyttar vikten som jag har lärt mig på papperet och plötsligt så cyklar jag uppför. Säkert. Nötigt men ändå lätt. Utan att känna att cykeln stegrar sig (brr) eller att fega till när det blir som brantast och hoppa av på grund av rena hjärnspöken.
Jag kör första branta backen. Andra. Tredje. Jag kör tillbaka på Häsen-åsen, cyklar uppför en rejäl rullstensbacke som bjuder på ett par smådrop (läs terrasser, eftersom jag kör uppför då) och en bra rejäl lutning.
Jag kaxar till mig och cyklar för första gången nedför backen som skrämt mig förut. Utan att ta till sänkstolpen. Det känns fint.
Watch me dazzle like a diamond in the rough
Strut my stuff; my stuff is so
Send your armies but they’ll never be enough
My shell’s too tough
*studs studs*
På vägen hem undrar jag hur det kommer sig att det har släppt så plötsligt. Tänker på magin, på religionen och om Darwins teori även går att tillämpa på träningspass. Åminns tredje gången på Mallis då jag efter att de första två åren som hopplöst efter i varje klättring plötsligt började komma upp först. Men så kommer jag på att det är förstås inte är någon tillfällighet och sorry Darwin.
Det är:
– cykelinställningen. Jag har dropat ner mig så långt det går och är närmare framhjulet men med en längre styrstam som ger mig mer space framåt i uppförlägen
– min avslappnade mojo, typ semestermode? Mindre stress är lika med mindre analys är lika med lägre harighet
– det är träning, förstås i kombination med studier.
Om jag är en backdrottning nu? Hah absolut inte. Mycket tekniskt och fysiskt arbete återstår innan jag verkligen kan påstå att jag kan climb them all och är tillräckligt lätt, stark och listig för det.
Men dagens ”förlösning” var en bra bit på vägen. Backfrön är sådd. Bara att bita ihop och lita på kroppen och cykelen. Nu kan det bara gå uppför (hehe).
Glad puss på er. Gillar ni backar förresten? Uppför? Nedför?
(låten tillhör förstås den heta queerkrabban i Moana)