Om cykellyckan får bestämma

Jag har alltid varit lite avis på de som är duktiga på att varva ner. Personer som bara somnar på tåget (aldrig hänt mig ever ever) eller finner sig i att bara ligga ner eller sitta och trycka på toan i en timme utan att ha en tidning till hands.

Jag är värdelös på att varva ner.

Som mest påtagligt är det efter ett träningspass. Lika trött och oinspirerad som jag kan känna mig före träningen, lika hög och kreativ jag är efteråt (och särskilt numer då varje pass känns som en liten fest). Energi föder energi. Energi göder inspiration. Energi smittar av sig.

Jag vet att jag borde sitta ner och bara äta och slacka efter träningen. Jag vet att allt det andra, det kan vänta tills jag har vilat färdigt. Jag tjatar gärna på mina cykelvänner (hej hej Anna) på att de inte ska gå och dansa eller springa eller vad det nu är kvällen efter ett tufft pass och morgonen före nästa tuffa pass.

Men cyklingen fungerar ju som ett slags petite mort. En wow-katalysator. Jag blir pigg. Hjärnan går på högvarv. Vill dansa till underbar musik. Vill vara kär. Vill umgås med mina vänner. Blogga om mina upplevelser. Hänga på shoppingrundan och pröva något fint för jag känner mig så fin efteråt. Svänga ihop drömmiddagen. Dansa järnet på golvet med Ivar. Kanske tacka ja till den där festen? Skål!

Så småningom är endorfincomedownen ett faktum och jag blir åter “normal” (eller snarare onormal? Vill ogärna tycka att lyckotillståndet är motsatsen till normaltillståndet). En kort intervall nöjt liv – och så slår längtan efter nästa cykelkick till.

Och så håller det på. Kanske är det därför som det är aldrig tråkigt att cykelblogga (och för att cyklingen är så mycket mer än själva trampandet ofc)? I cykler går det. Runt runt, om om.

Tillbaka till nedvarvningen. Jag försöker ärligt tänka på att ta det lugnt så mycket som möjligt. Det var lättare förr – när jag kunde cykla nästan hur ofta som helst. Jag visste att det var alltid nära till nästa pass. Jag visste också att vilan och återhämtningen var nödvändiga för att

– ha bra eller helst bättre ben under nästa pass

– minimera risken att bli sjuk (särskilt viktigt under den kalla säsongen)

– inte träna ner huvudet (även om jag egentligen inte haft något emot att tänka cykel 24/7, sådan är jag när det kommer till mina intressen).

Ingen rocket science med andra ord. Och lika aktuellt är det idag förstås när jag är cyklist och mamma. Kanske ännu mer aktuellt ur friskhetsaspekten. Jag är bombis på att min förkylning inte hade gjort ett lika brutalt återfall om jag vilade ordentligt efter den där femmilaskogsrundan för två veckor sedan.

Men det är så svårt för cykellyckan är en drog. Livet är inte alltid lätt, det är inte alltid kul. Vilket leverne man än för, vilket slags människa man än är så finns vardagen där med sina vedermödor.

Och då tycker jag att man ibland – i alla fall ibland – kan tumma på de där reglerna kring vila, mat, sömn etc om man får hänge sig åt lyckan. Att gå på den där festen. Att dansa till småtimmarna även om benen viker sig av syra. Att sjunga för full (prologhostig) hals när man lagar den där läckra middagen man hade fantiserat fram under passet.

Att ta vara på cykellyckan medan den varar. Att få vara hög och lycklig ifred. Att lossa på reglerna. Kanske inget att rekommendera när man ligger högt i träningsmängden inför ett viktigt race eller så, men nog annars med jämna mellanrum.

För den själsliga hälsans skull. Om man nu behöver en anledning till att låta lyckan styra kroppen ibland.

Puss.