Författare: ck-admin

Hej.

En god flört förlänger livet, eller hur var det?

Kom att tänka på en sak när jag såg vandrar-Angeliqas roliga inlägg om gröna mössor imorse.

Vandrarna (och friluftsfolket i allmänhet) har alltså gröna singelmössor. Har man på sig en grön mössa så innebär det att personen är singel och redo för kärlek så det är bara att flörta på.

Swingers, de har sina rosa flamingos. Ja, det är helt sant. Visste ni inte det? Sätter man ut en rosa flamingo i trappen eller i fönsternischen så är man tydligen redo att swinga, eller vad det nu heter när par träffas och idkar älskog med varandras partners.

Jag misstänker att det finns fler hemliga koder för de som vill markera att de är singlar. Inom andra nischer så att säga.

Men vad finns det för en hemlig kod för singelcyklister?

Ingen alls ju. Och det tycker den obotligaste romantikern ever Katja är minst sagt tråkigt. Tänk så mycket potentiell kärlek som går till spillo bara för att folks inte vågar ragga på varann av rädsla för att 1) bli avvisade 2) utpekas som snuskon som cyklar ba för att få ligga med folks med vadmuskler och 3) få en pump in mellan ekrarna?

Så mycket potentiell kärlek. Så många potentiella pastamiddagar. Så många potentiella härliga stunder. Och inte minst – så mycket potentiell vänskap. För skiter sig romantiken så har man alltid friendzona varann och ha kul på det viset istället eller hur?

Men då börjar jag ju tänka, vad skulle symbolen vara?

Cykelsporten är ju ändå den vackraste sporten så det måste vara fint. Lite som den gröna singelmössan. Smakfullt och i samklang med naturen. Jag har avverkat ett gäng idéer:

💘 en grön cykelmössa  – men en måste ju matcha cykelmössan med resten av kitet och då kan man ju inte ha grönt till allt så nä. Alla (pekar på mig själv) passar dessutom inte i skärm.

💘 en singelklinga på cykeln? – eller, nä. Vi glömmer den idén. Kan i dagens tider leda till mycket, mycket förvirring – vem har inte minst en hoj med singelklinga idag?

💘 en speciell klibba på hjälmen? – ingen dum idé egentligen, men risken är ju att man ser ut som en fixieperson även om man inte är en fixieperson (fixiepersoner gillar att överdosera hjälmklibbor).

💘 ett speciellt märke på tröjans bakficka? – hm. Nu närmar vi oss något. Frågan är hur det ska se ut…

Och så fick min morgontrötta hjärna slut på idéer. Men jag misstänker att ni sitter på en massa goda förslag. För visst vore det något – ett elegant hemligt kodspråk för kärlekssökande cyklister?

Så kom med era idéer, i kommentarsfältet eller i de sociala medierna. Bästa idén tar och belönas med att den kanske går och blir verklighet – vem vet? (jag tänker iaf lobba för det då så klart)

Puss och låt kärleken in.

er Katja

P.S. På tal om singelklingor så finns det två förträffliga facebookgrupper för singelcyklister – Singelklingan (för landsvägscyklister) och Cyklande singlar. Ba att gå med och bon amour.

Hej. November gjorde mig stum härommånaden. Vilken konstig känsla. Ingen skrivkramp. Ingen känslobrist. Bara märklig stumhet. Men det är bättre nu. Tror jag.

Jag har mest umgåtts med stålisen. Den gör sig så bra nu till min _form_.

och till min sinnesstämning (yep, fortsätter knarka vemodet helt oberörd)

Jag har varit sjuk. Blivit frisk och njuter åter av cyklingen och skogen.

Njuter av cykelsällskap fast just nu mest mitt eget, och så sidodjurens förstås även om jag gillar bäst

– får

– mufflon

– rådjur och hjortar

– harar

– rävar

– hästar

– kor

– övriga

(om jag ska rangordna sidodjur alltså)

Passar gärna på och grisar ner mig så mycket det går. Nu när man bor i hyreslägga med både tvättmaskin och torktumlare hehe

Börjar fundera lite smått på 2019. 2017-18 har ju varit mina skönt mållösa och pulsbandslösa perioder. Jag känner absolut inte för några jättesatsningar – v ä g r a r jättesatsningar under tiden min son är en baby. Men i enlighet med min långsiktiga plan blir det till att levla upp träningen och grunda ordentligt inför de kommande åren. Känns kul!

Det är en intressant känsla. När jag började åter cykla efter graviditeten så kände jag mig som en liten skugga av mitt forna cyklistjag.

Nu är det inte längre så. Jag känner mig som en – förvisso lite klen och lite picklad småbarnspäron style – avbild av mitt kommande cyklistjag.

Heart of glass, legs of steel.

Här är en upplyftande poplåt till er en som får iaf mig att vilja dansa lite sådär förfestligt, fast ni kanske känner annorlunda men det kan ju inte jag rå för.

Puss.

(inombords)

I söndags cyklade jag en av dessa novemberrundor vars minne jag lever på när tidigvårens souleater till tomt ljus torterar min själ (Strava här).

På grund av skivstrul blev det på gravelstålisen istället för på crossen men det gjorde kanske inget just den dagen. Stålisen gjorde sig bra i skogen och hans tjocka däck gifte sig fint med det något vattensjuka underlaget. Och så fick jag ju bättre träning så klart.

Skogarna norr om Västerås badade i den trösterikaste sortens dimma av de alla, då ingen kontur är för retligt skarp och där ingen färg skär sig mot omgivningen. Det hade regnat. Solen hade på novembersolars vis den goda smaken att skina med en graciös försiktighet.

Min rumpa, baksidan av mina lår, mina vader, mina skor, mina kinder täcktes med underbar, glad skogslera. Jag körde grus och lättare stig och så cyklade jag förstås vilse inte bara en gång utan kanske fem gånger men det rubbade inte min cyklistharmoni.

Jag hade tackat nej till cykelsällskap, men jag var inte ensam. I mig hade jag musiken. Och jag tillät mig fortfarande att känna lycka.

Jag hade som vanligt glömt att äta; tre timmar senare rullade jag in på Nordanby – tom, rå och klarögd. Helgens cykling hade gjort sitt för mitt sinne och hashtag #rideitout på det.

Trodde jag va

Mors cykelloverz.

Jag hade en fet solohelg då Plutten & hans far var upp till byn och hade sig (aka käkade cheesecake och cyklade enduro i dagarna två, en gjorde det i alla fall). Saknade förstås Plutten – hur inte sakna Plutten? – men helgen var välbehövlig. Sportade förstås cykel, kompishäng och soffpotätande, just i den ordningen. Häng med på fredag och lördag:

Fredag kväll

På fredagen jobbade jag klart, käkade dumplings med grabbarna och gick sedan och blev eldhårig igen. Så här:

(sorry saltet i flufffejset men hade liksom ansträngt mig lite där)

Fint va? Jag känner mig iaf som hemma igen :))

Lördag fm

I lördags körde jag, Tony och ett gäng glada nollåttor Halloweencrossen i Barkarby norr om Stockholm. Alltså det var ett träningsrace och inte en del i någon cup eller så. Ungefär som Helgmys vi kör i Groopencross-gropen här hemma i Västerås. Hade därför inte särskilt mycket preraceangst. Har överlag väldigt lite preraceangst nuförtiden, som småbarnsmorsa har man varken tid eller energi till sådant joller. Även om vi hade planerat att vara ute i mycket god tid så blev det förstås som vanligt aka framme i ganska så sen tid så uppvärmningen blev därefter – en pinkpaus på närliggande Biltema och så ett knappt varv på den snitslade banan. Jag hade aldrig kört banan förut så var nyfiken. Den var rejält kuperad och innehöll bra med ettriga crossmoment som två OTB-diken, löphinder, en skrångest-backe, en massa kurvor, ett mindre berg osv. En mycket crossig bana helt enkelt.

Till min förtret så gick starten i uppförsbacke. Uppförsbacke vid dålig form och ouppvärmda ben är lika med inge bra. Fasiken också, där tappade jag rejält direkt. Så även om uppförsbacke följdes åt av ett långt katjavänligt gräskurvor-parti så var det rätt kört. Jag hade dock ett par gubbs bakom mig så var inte helt sist men ändå. Sedan vet jag faktiskt inte hur det gick. Jag lyckades ju så klart cykla fel (ja, jag skäms lite) på ett par ställen och sedan var det bara syra i ett gäng varv. Jag körde defensivt. Hade dragits med halskänningar ända sedan löpningen i torsdags och ville inte äventyra helgen. Oavsett så hade jag skitkul! Det var tufft, jag led och jag fick mig en dos bra träning. Tyvärr var vi enkom tre tjejer – jag, någon svinstark MTB-ungdom och Jenny Rissveds. Av någon himla outgrundlig anledning lyckades jag komma sist av oss tre. Hehe. Nä men en sak måste jag erkänna att jag är ändå lite stolt över. Jenny varvade ju mig någon gång under loppet (no shit) och då låg jag bakom henne i gräskurvpartiet och matade rätt fint och bra och i typ samma tempo tills vi kom till det första OTB-diket och där var det hejdå direkt liksom. Nåväl – ett kanonarrangemang, tack Micke & Co.

Lördag kväll

På kvällen var det dags för käk och utgång med Tony och Baby G. Kvällens stämning kan väl best beskrivas så här ↓ och inte mer om det 🍹

Dagen efter sov jag för första gången på huuur länge som helst utan någon väckarklocka och vaknade något uttorkad men likväl redo för ett soloäventyr på sjyssta grusvägar. Och så vart det också, fast det blir ett eget inlägg på det.

Puss och hoppas att ni också hade en bra helg.

I brist på fotobevis från igår får ni mig okynnesjoggandes nedför
en rätt scary mtb-stig någonstans i Italien för något år sedan
(f ö också världens sämsta uppladdning inför Stelvio-passet nr 2 dagen efter…)

Vet ni vad jag gjorde igår?

Nä, vi börjar med vet ni vad jag gjorde i helgen (bland annat)?

Köpte mina första löparskor sedan 2011, eller var det 2012. Ett par rätt ugly men någorlunda diskreta testvinnar-Asics med både pronationsstöd, GORE-TEX och terrängvänliga sulor.

Så igår sprang jag för första gången sedan det där hemskt roliga (eller roligt hemska) Vårruset i vanliga tunnsulade fritidsskor i våras. Ett lopp jag är förresten rätt stolt över ty sprang fem k på en halvtimme trots postgravid småtrasig kropp, brinnande fötter och fett med köer.

Igår hade jag inte någon tävlingsdjävul i bakfickan. Hade från början tänkt att cykla med Plutten-i-Thule men det började skymma på redan vid halv fyra så jag fick lägga ner idén för dagen. Men ut och vädra skallen och kroppen måste jag och då fick löpningen ställa upp.

Eller löpning och löpning. Vuxen som jag börjar bli behärskade jag mig och sprang inte allt jag kunde (för att sedan dö på k tre och återuppstå på k 5) utan såg till att hålla ett lugnt och sansat joggingtempo. Hade för en gångs skull ingen musik med mig heller och då blir det ju lättare att inte springa fort per automatik.

Under rundan mötte jag några andra löpare. Vissa hälsade medan andra gjorde inte det. Det fick mig att fundera – hur brukar man göra i löparkretsar egentligen? Inom cykel så är det ju liksom ett ständigt diskussionsämne – huruvida man ska eller inte ska vinka hej när man möter andra cyklister.* Men inom löpning då? Upplys mig någon som kan.

Hur som. Det blev en superfin runda utan ett endaste foto ty mobilfri, häpp häpp. Benen värkte fint när jag kom hem. Så får jag ett mess från Tony där han uppviglar till att köra Halloweencrossen i Barkarby på lördag (eventet finns i CXSTHLM-gruppen). Jo tjenis stelbenis.

Eller klart vi kör! Jag hade ju tänkt distans men äsch, cross är kul om än på styltor till spiror. Får väl rulla en timma och stretcha järnet idag.

Puss, min mood sammanfattat av Marina här ↓

*om ni vill veta min åsikt (som om ni har något val hehe) så beror det förstås på fall till fall. Det värsta jag vet är de som antar att alla de (vi) som inte alltid morsar alla är per automatik dryga och otrevliga. Det snackas till och med om att man som tävlingscyklist skulle “se ner” på dem med “fel” cykel eller kit och därför inte vinka eller nicka hej till just dessa. Vilka grundlösa anklagelser alltså. Det finns hur många anledningar som helst till att man inte vinkar hej. Ibland hinner man inte. Ibland ser man inte för man tittar på något annat just då. Ibland är man inne i sin egen värld (typ cyklisternas främsta egenskap?) när man cyklar. Ibland utövar man faktiskt träning och är koncentrerad och bör inte ens hålla på och vinka – det gäller främst lagtempo och liknande klungövningar. Är det verkligen värt att äventyra en hel klungas säkerhet bara för att få vinka i 48 km/h? Ibland undrar jag varför sportcyklingen fortfarande inte alltid ses som en idrott ens bland utövarna själva. Blir du kränkt när du kommer in på ett gym och ingen av de som är mitt inne i en styrke- och koncentrationskrävande övning vinkar eller ropar hej till dig? Klart du inte blir. För du har respekt för att de är upptagna med sitt. Snacka och vara trevlig med varandra kan man göra efteråt, eller när man stretchar. Så varför blir du kränkt av att tränande medcyklister inte alltid vinkar hej mitt i sina respektive pass? Fundera gärna. Och jag lovar – vi kommer alltid att vinka eller nicka hej till er våra vägkamrater när vi är ute och chillrullar. Så vitt vi inte är inne i vår egen värld och vilar i den – ett tillstånd du får ta och lära dig att respektera, så som vi respekterar ditt sätt. Puss igen.

God morgon!

Det är lite lustigt att den cykeln jag får flest frågor om och komplimanger för är också min allra enklaste och faktiskt billigaste (förutom biltematrallan då) maskin. Vilket är ett av bevisen på att fint och trevligt inte behöver kosta en förmögenhet, bara man köper det som känns rätt för en och råkar ha ett öga för vackra ting (ping herr Wiking som tipsade mig om cykeln).

Här kommer därför inlägget om min allroundstålis.

Cykelpersonen ifråga är alltså en 2018-års Vitus Substance gravelbike med stålram och heh, Sora-grupp. Pjäsen är rejäl. Andra rejäla saker är bockstyret – både asabrett och utsvängt – och däckutrymmet. Cykeln är preppad för skärmar, pakethållare mm praktiskt. Meningen med designen är väl att man ska kunna kånka så gott som hela sitt hem på den när man är ute på sina bucketlistäventyr någonstans i bortre Asien eller var man nu tycker om att bucketlistäventyra.

Jag har aldrig riktigt gillat bucketlistkonceptet (konstgjord  lyckoplanering ger mig ångest) men i och med Hoppetuss entré ställdes jag inför en ny, mer vardagsäventyrlig utmaning. Jag behövde en rejäl cykel som uppfyllde mina tre önskemål:

ett) att tjäna som skön och trygg draghäst åt Ivar-i-Thulen

två) att tjäna som skön och stabil träningshoj för arla morgonträning på vägen till jobbet

tre) att tjäna som skön och tålig allvädershoj för allehandla jobbpendling

Kraven var också att cykeln skulle ha ett bockstyre och ett någorlunda lågt pris. Tyvärr är ju Västerås kanske landets cykelstöldigaste stad så kravet på “icke-stöldbarhet” fick tyvärr strykas. Det går ju ändå inte att lämna cykeln ute på stan över natten eller så, då får man faktiskt snällt ta biltematrallan och hoppas på det bästa. Men jag har ändå investerat i ett rejält och försäkringsvänligt lås för de gångerna jag lämnar cykeln utanför Ica eller F&S till exempel.

Nu till utvärderingen. Komforten är fantastiskt hög. Jag känner mig nästan bortskämd i sittställningen när jag rattar min stålis. Det är en grym egenskap särskilt när jag cyklar med Ivar. Då kommer liksom ingen kilometer gratis så att sitta skönt är prio. Cykeln känns trygg och stabil, både på asfalt och på grus/lättare stig. I början kändes det breda utsvängda bockstyret som ett skämt men nu har jag vant mig vid att ha det gött i cockpiten under vardagsturerna. Sora-gruppen är ju en Sora-grupp men gör sitt jobb fint.

Nackdelen är förstås hjulen – något som det nästan alltid (okej, alltid alltid) spars in på när det ska göras prisvärda cyklar. Alexrimsparet är ett tungt och rätt svampigt stycke och kanske den enda detaljen på cykeln som gör mig på dåligt humör. Jag kommer att byta ut dessa hjul mot ett par lätta och sköna så fort jag hinner och orkar och senast efter vintern. De medföljande WTB Riddler-däcken (37c) är dock kanoners på så gott som alla underlag. Fast nu blir det ju strax byte till dubbdäck.

Summa summarum är min lilla stålis absolut ingen lättviktsraket men dock en trygg allvädershjälte som gör ett fint och tålmodigt arbetshästjobb och som inte ser för sportig ut så jag trivs med den även när jag är off-lycra. Kan varmt rekommendera den här modellen till er som vill ha en fin allroundcykel för diverse terräng och väder eller till er som vill ha en prisvärd bikepackergrusis.

Puss.

Vad minns en människa från sitt första år? Just inget särskilt. Knappt noll alls. Om någonting överhuvudtaget. Blott någon doft. En småtugga av en dröm. Någon förnimmelse. Eller kanske ett falskt minne av ett verkligt minne? Barn brukar ju beskrivas som självklara. Ändå är de mysterier. Nu har du gått och fyllt ett år min Ivar, mitt självklara mysterium – men du kommer nog inte att komma ihåg det. Men jag kommer att komma ihåg

Jag kommer att komma ihåg de första dygnen på BB

de första veckorna hemma, dimman, kärleken, tårarna, mina, dina

glädjen, lyckan

ditt skratt – ditt tusenkronorsleende varenda gång du ler

hur du kom ut med rynkade ögonbryn och ifrågasatte världens ordning med en gång #mittbarn

dina lår av renaste grädde, dina händer mjukt masserandes, din kattunge

knubbet, alla fina veck

farmors servis på ditt första kalas, gröna blad, bladguld runt

din glasartade blick då det hade öppnats för många paket och getts för mycket uppmärksamhet för att den lilla hjärnan skulle orka hantera det

AAAH! på natten då du vaknade och var fortfarande uppspelt efter kalaset

alla nätterna jag inte vågar sova, vågar knappt andas, hur våga andas när något så bräckligt ligger bredvid och måste skyddas från allt ont?

kommer att komma ihåg alla raka höger jag får av dina inte så pyttesmå fossingar när vi härjar i sängen

dina hundra and counting olika miner, en för varje smaksensation, en för varje känslonuans, en för varje nytt ljud

lyckan i ditt ansikte när du blivit sedd, bekräftad

och när du sett för första gången – ut genom tågfönstret, in i någon hushållsapparat

din örsnibbshy på hela kroppen – kommer att komma ihåg den dagen du sticks med din skäggstubb när du ger mig en kram!

dina feberstunder, min oro

när du började med mamamama

fortsatte sedan med lampa

men började till slut kalla allt (inklusive mig och lamporna) för pappa

– där är vi idag!

din första lilla blåsa mellan tummen och pekfingret

alla mina små leksaksinköp, nästan i smyg, hey förlåt material mom men men

hur snabbt du blev tung, och hur skönt och jobbigt i ett det blev att bära dig då

hur du är en skär liten marsipangris när du ligger där näckis och väntar på att bli vägd och mätt av BVC-tanten

namnet på den första BVC-tanten

kommer att komma ihåg ditt porlande jollerskratt när du får magen pussad vid blöjbyte

smaken av din nattfuktiga nacke mot mina läppar när jag nattar, ojoj

kommer att komma ihåg ditt bebisfejs, så runt, så fulländat, med kinderna något utanför overallhuvans inramning

när du började krypa, vift vift lilla rumpan

ditt öppna goda ansikte, ditt huvud oproportionerligt stort på bebis vis

de första fjunen

och sen gå, coola steg men minns inte exakt när förlåt. På något sätt har de fysiska färdigheterna inte spelat någon större roll

men när du sträcker dina korta armar mot mig och vill upp i min famn! De ögonblicken glömmer jag aldrig

kommer att komma ihåg alla våra oändliga barnvagnsmil

i snö, i slask, i grus, i sand

våra tillsammans-cykelmil – må de bli hundratals!

och massa saker till.

Du har nu fyllt ett år och vi som älskar dig har firat dig med pompa, tomatsoppa och tårta med ett tjusigt ljus i.

Hur mycket kommer du att minnas från ditt första år?

Inte mycket, nog inte särskilt mycket alls.

Var lugn. Jag kommer att minnas åt dig. Allting är samlat i min själ, nedtecknat i mitt hjärta. Grattis (i efterskott, typ en halv månad senare men spelar roll här på bloggen?) min Ivar, lev gott och ångra aldrig någonting.

Jag älskar dig.

mamma Katja

√ hjälmränder som ser ut som rynkor kvalar också in

Mors, grupmy cat med ett muntert torsdagsinlägg här. Voilà här är de, några sugiga cykelsaker jag tänker på idag:

√ tidsbristen. Tidsbristen är cyklingens värsta vän.

√ att ta på sig ett kallt pulsband – de sekunderna innan det blir varmt alltså, shiiit

√ att efter en snabb ruggig PP* dra på sig de kalla, gärna fuktiga cykelplaggen – de minuterna innan det blir varmt alltså, shiiit x 3

√ SJ som fortsätter envisas med att vara Sämst På Cykel™

√ att man (läs jag) är alltid som starkast lagom tills intervallerna är över

√ Skallbergsmotet – Västerås sugigaste dödskorsning (bokstavligen, det är inte för inte som det står en vitmålad ghost bike bredvid). Googlar man Skallbergsmotet + cyklist så får man upp en drös fasansfulla nyheter. Nästan alltid handlar det om cyklister som blir påkörda av bilister. Varje händelse måste förstås rättsprövas var för sig men en sak är både säker och känd – Skallbergsmotet är en farlig, försummad korsning som skulle kunna göras säkrare på hur många sätt som helst – med belysning, rejäla farthinder mm. Jag hoppas innerligt att Västerås stad gör någonting åt saken för så här kan det inte fortsätta. Vi bor i ett av världens rikaste länder. Ändå värderas de oskyddade trafikanternas liv skamligt lågt. Uppmanar härmed alla er att felanmäla farliga korsningar och göra det ofta och ihärdigt, lova mig.

√ att det var för länge sedan jag cyklade i ett varmt backigt land med pizza och iskall Cola som benbränsle

√ folks som tappar sina sadelväskor framför en. Alltså om man nu ska hålla på med sådant otyg som små ettriga sadelväskor, kan man i alla fall inte se till att dessa är väl förankrade i… det man nu fäster små ettriga sadelväskor i, är det sadelrailsen typ?

√ städernas livsfarliga cykelbanor. Hade jag varit konspiratoriskt lagd så hade jag funderat på om det inte är gjort för att hålla cykliststammen i schack (och när jag tänker efter brukar de som hatar varg även hata oss cyklister… hm). Så har det kommit en ny lag som “tvingar” gångarna att gå vänster om cyklisterna. Fint, men vad hjälper det när infran ser ut som den gör?

√ att så många av de jag (och Tony och Anna jag vet <3) tycker om att cykla och cykelhänga med bor på andra ställen än Västerås och Eskilstuna :’( I år måste jag verkligen se till att vara med på en drös fina social indie rides

√ den där bromsskivan som jämt ska ligga på trots ständiga justeringar, ett nobelpris från mig till den som uppfinner bromsskivor som man inte behöver justera hit och dit

√ att inte bo nära fjällen så här års när det är som vackrast där (och helgerna är för korta för att det ska hinnas upp dit)

√ åkare som är sjyssta på tu man han men blir dryga i bunch. Nä girl det köper vi inte, enda gången jag har armbågarna ute är när jag tävlar och till och med då säger jag tack när jag gör en omkörning. Grupptryck och osäkra människor alltså, brr

√ billiga svampiga hjul. Kan förstöra vilken fin cykel som helst

√ folks som står och äter glass för nära ens cykel och droppar smält glassmjölk på ens skinande styrlinda *kallrysningar*

√ ätstörningar inom cykelsporten, eller inom de flesta idrotter egentligen, men nu är det här en cykelblogg. På sista tiden har vi nåtts av flera kända cykelprofiler som har outat sina ätstörningar. Jag är tyvärr inte förvånad. Det vi dock ska komma ihåg är att det ligger väldigt många komplexa sociokulturella och biologiska faktorer bakom ätstörningar. Det räcker med andra ord inte med att konstatera “träna lagom, ät sunt, tänk hälsa och inte yta så slipper du bli ätstörd” (vilken triggande dumförklaring egentligen och ändå läser vi den överallt) utan det gäller att vara uppmärksam och proaktiv på många fronter. Jag har en del tankar om den frågan som jag ska försöka blogga ut, måste bara paketera tankarna vettigt och varsamt först.

√ tanken på att det kanske blir för lite snö i vinter fast det är en dum tanke, förra året hade vi hur mycket snö som helst ju

√ halloweenutspökade ungdomar som ränner runt i de mörka områden en cyklar igenom. Herre jag blir ju på riktigt rädd, ska inte ni hålla er till lokalgatorna?

√ att de slängs (!) så himla många helt ok cyklar helt i onödan, bara för att folks inte orkar laga/lämna in dem på lagning. Det inkommer hundratals i mina ögon helt gångbara och fina trallor, hybrider od på skrotet var och varannan vecka. Sluta upp med det gott folk. Laga, sälj eller lämna in till de bättre behövande. Eller till mig som blir av med mina trallor stup i kvarten.

√ det faktum att det ges bidrag till (nya) elcyklar only – men inte till inköp av vanliga och/eller gärna begagnade cyklar. Och pls kom inte dragandes med att “fast det är ju i alla fall bra att några har växlat över till…”. Jo, det är förstås bra varje gång någon lämnar bilen hemma till förmån för ett miljövänligare transportmedel. Men var är slutkalkylen för miljön, när en redan superkonsumerande grupp konsumerar ännu mer och det subvat av staten? (och jo, självklart tycker jag att vi som har möjligheten och lusten att förflytta oss med vår egen muskelkraft borde belönas i första hand)

√ transportsträckor på mtb zZ

√ mörkret som infaller just när man ska till att cykla. Hur mysigt, romantiskt etc det än är att lampcykla så skulle mitt inre behöva en sisådär tre veckor till med bombastiska solnedgångar

Vi avslutar listan på en hög not, halvtakt och så oktobersol rakt in i mitt fönster

Har ni några egna kandidater? Shoot! Puss.

* pinkpaus så klart! Vad trodde ni det var, personpästa? Äh

Mors, det har varit lite fattigt bloggat här ett tag. Häng med på några av sista tidens vardagsupptåg genom mobilen, mer har jag tyvärr inte orkat prestera

Har i alla fall cyklat kvällscross med Tony

ätit stans godaste pizzalurre på Bianchi (är inte idén med italiensk pizzabuffé genial? Men det ska ju vara klass på pizzan då)

varit på ettårskontroll med den här pysisen – 83 cm nästan 12 kg pratglad oemotståndlighet <333

blivit nypt av de första, alltid lika dräpande frostmorgnarna. Håll med om att brittsommaren har varit lite väl kort i år!

matchat randigt och babyblått (så less på sommarens varma färger) och har fortfarande inte bestämt mig för vilken ny crosshjälm jag ska ha

känt mig ändå rätt fin på cykel 🙂

come away with me

köat med halva Stockholm (kö ända in på Stallgatan!)

för att spana in some Rembrandt ass och annat fine artsy på det nyöppnade Nationalmuseum

fast mest fika och hänga med min lillebror jag inte hängt med på ett tag

och umgåtts – en hel dag, men det kändes som en halvtimme, så är det alltid när man träffas för sällan! – med min bästis och hennes familj och extended familj

åkt en del tåg, i tjänst och privat och därmed lyssnat på massa bra musik

firat Hoppetuss ett år förstås! Världens bästa firande för världens bästa Hoppetuss. Ett grattisinlägg kommer, allt kommer

för tyvärr är jag inte sådär på topp just nu men sådant är ju det ibland, livet mellan rundorna

Puss.

Hej Plutten. Imorgon är det söndag. Imorgon är en särskild dag. Den mest särskilda av de alla ända sedan för ett år sedan. Imorgon fyller du ett år.

Jag trär på dig din höstlövgula vindfleece och dina mjuka tossor. In med nappen, på med hjälmen. Den här ljumna oktobermorgonen är för vacker för att inte upplevas från sadeln.

Håll i dig grabben, nu ska jag visa dig hösten.

Det är tidigt och en lätt dimma vilar över åkrarna med de svartvita kossorna som påminner om suddiga schackfigurer någon har placerat ut lite här och var.

Det måste ha regnat inatt. Här och var skiner vägarna upp av blöta fläckar. I dem simmar löven. Tyst rullar däcken på landsvägarna.

Det enda som hörs är mina andetag, sadelns och cykelkärrans knarr.

Puff puff, ouch ouch. Jag har bra ben men riggen stålhoj + kärra + barn + packning är en tung rigg. Det blir lätta växlar uppför.

Du är min allsmäktiga commander-in-chief och ger ifrån dig korta missnöjessignaler varje gång jag saktar ner lite väl mycket eller ännu värre, stannar till eller annat uttråkande.

Så jag gör mitt bästa för att trampa lagom jämnt, lagom gungigt. Snart sover du.

Men så här är det min unge vän – fincyklar man landsväg så måste man stanna till och fika, det hör till reglerna lika mycket som att din hjälmmössa inte ska åka ner över ögonen *rättar till*.

Vi parkerar elegant mot Frösåker Golf & Contry Club.

Jag drar en PP och bälgar i mig en slät kaffe, du förstärker depåerna med en grötis. Gemytligt och chill är det inne på golfklubben. En flott buffé står uppdukad och jag önskar att jag vore mera hungrig men det är jag inte så vi får nog allt äta hemma idag.

Dags för avfärd, jump in my car! Menar trailer förstås. Ser faktiskt lite fram emot den dagen du är så pass stor att du kan själv hoppa in i kärran (fast då väger du ännu mer, aj aj Katjas ben)

And here we go again. Löven virvlar runt mina fossingar, strimlas mellan ekrarna, så glatt det är och jag lever så!

Vi cyklar i guld

vi badar i guld

cykeldatorn guppar i musetten, kilometrarna tickar på.

Du har stora ögon, jag ger dig hösten

Imorgon blir det släkt och stoj och hålligång men idag är det bara guldet och du och jag.

Västerås, lördag 13/10