Hej. November gjorde mig stum härommånaden. Vilken konstig känsla. Ingen skrivkramp. Ingen känslobrist. Bara märklig stumhet. Men det är bättre nu. Tror jag.
Jag har mest umgåtts med stålisen. Den gör sig så bra nu till min _form_.
och till min sinnesstämning (yep, fortsätter knarka vemodet helt oberörd)
Jag har varit sjuk. Blivit frisk och njuter åter av cyklingen och skogen.
Njuter av cykelsällskap fast just nu mest mitt eget, och så sidodjurens förstås även om jag gillar bäst
– får
– mufflon
– rådjur och hjortar
– harar
– rävar
– hästar
– kor
– övriga
(om jag ska rangordna sidodjur alltså)
Passar gärna på och grisar ner mig så mycket det går. Nu när man bor i hyreslägga med både tvättmaskin och torktumlare hehe
Börjar fundera lite smått på 2019. 2017-18 har ju varit mina skönt mållösa och pulsbandslösa perioder. Jag känner absolut inte för några jättesatsningar – v ä g r a r jättesatsningar under tiden min son är en baby. Men i enlighet med min långsiktiga plan blir det till att levla upp träningen och grunda ordentligt inför de kommande åren. Känns kul!
Det är en intressant känsla. När jag började åter cykla efter graviditeten så kände jag mig som en liten skugga av mitt forna cyklistjag.
Nu är det inte längre så. Jag känner mig som en – förvisso lite klen och lite picklad småbarnspäron style – avbild av mitt kommande cyklistjag.
Heart of glass, legs of steel.
Här är en upplyftande poplåt till er en som får iaf mig att vilja dansa lite sådär förfestligt, fast ni kanske känner annorlunda men det kan ju inte jag rå för.
Puss.