(inombords)
I söndags cyklade jag en av dessa novemberrundor vars minne jag lever på när tidigvårens souleater till tomt ljus torterar min själ (Strava här).
På grund av skivstrul blev det på gravelstålisen istället för på crossen men det gjorde kanske inget just den dagen. Stålisen gjorde sig bra i skogen och hans tjocka däck gifte sig fint med det något vattensjuka underlaget. Och så fick jag ju bättre träning så klart.
Skogarna norr om Västerås badade i den trösterikaste sortens dimma av de alla, då ingen kontur är för retligt skarp och där ingen färg skär sig mot omgivningen. Det hade regnat. Solen hade på novembersolars vis den goda smaken att skina med en graciös försiktighet.
Min rumpa, baksidan av mina lår, mina vader, mina skor, mina kinder täcktes med underbar, glad skogslera. Jag körde grus och lättare stig och så cyklade jag förstås vilse inte bara en gång utan kanske fem gånger men det rubbade inte min cyklistharmoni.
Jag hade tackat nej till cykelsällskap, men jag var inte ensam. I mig hade jag musiken. Och jag tillät mig fortfarande att känna lycka.
Jag hade som vanligt glömt att äta; tre timmar senare rullade jag in på Nordanby – tom, rå och klarögd. Helgens cykling hade gjort sitt för mitt sinne och hashtag #rideitout på det.
Trodde jag va