Om nere – upp och ha kul med hjul!
Hej. Just nu befinner jag mig i ett slags upphängt mellanläge mellan vårdepressiv och sommarpepp. På en dag byttes den isande nordanvindskylan mot klassisk aprilvärme och jag har svårt att värja mig för den glättiga solen trots mina svarta holbrooks. Vilken jäkla tur att jag har mitt älskade tids- och hjärncellskrävande jobb om dagarna. Fy satan vad tacksam jag är som kan dyka in i min värld av ritningar, beräkningar och beskrivningar, dricka mitt te, knapra min choklad, ha mina persienner (och markiser) fördragna under denna för mig svåraste tiden på dagen. Massa kvällskvalitetscykling och morgonpromenader på det så överlever jag denna våren med. Och som vanligt under våren lever jag mer på framtidshoppet än i nuet även om jag nyttjar nuet så gott jag förmår med.
Landsvägssäsongen är ju här och för fullt! I tisdags körde vi vårens första riktiga lagtempofyror och det var precis så jobbigt som jag tänkt mig. Idag är egentligen en långa intervaller-dag men pga. de första tävlingarna i helgen har jag (som råkar leda dagens snabbgruppspass) bestämt mig för backintervaller istället. Det innebär att de som ska tävla får rulla lugnt alt. vila på egen hand medan vi som inte tävlar ihelgen kan väl lika gärna plåga lite ben i backe så länge. Jag har försås en ba(c)ktanke med det hela – om en vecka åker jag till Mallorca och även om inga backintervaller här i Västmanland kan jämföras med en rejäl spansk stigning så är det ändå bra att bereda benen och den taskiga ländryggen på vad som komma skall. Därför envisas jag med mina backintervaller.
I början var jag lite småsur på mig själv som bokade den så pass sena mallisresan. Men nu är jag glad istället. Jag tror det har gjort mig gott att cykla in mig på landsväg på Valles alu-Scott i storlek 54. Min rygg (denna ständiga rygg) har nu vant sig vid både distans och ryck på en lite större (rosen är ju storlek 53) cykel och jag har börjat få in någorlunda fart i benen vilket gör att jag förhoppningsvis kan få ut betydligt mer ur min mallisträning än om jag hade precis övergått från den bekväma men tröga crossen till den styvare, “elakare” men också snabbare racer.
Men så händer det kanske ikväll. Att rosen kommer hem igen. Jag ser fram emot att få träffa den för mig helt nya ramen men undrar mest om de bemödat sig att linda om krabaten med en ny skinande vit styrlinda. Om inte så får jag skämmas och senast ihelgen handla en ny deda.
Och när jag har cyklat in rosen under nästa vecka samt fått in mera backe och mera fart på hyr-Pinarellon på Mallis och återhämtat mig något här hemma, då är aprillen slut. Och jag är fin och solbränd och har nya fina racerhjul och är redo för att äntligen börja tävla landsväg. Och våren är nästan över.
WIN.